Bengt af Klintberg, professor och författare, skriver i en s.k. ”understreckare” på Svenska Dagbladet om hur ”menlösa barns dag” sedan 2001 blivit till ”värnlösa barns dag”, på grund av förändringar i betydelsen av ordet ”menlös”. Det ligger något i förändringen av själva ordet ”menlös” som stör – det är en känsla av ett, gud ske lov misslyckat, försök att tränga ut ett helt begrepp ur vår värld – men där helt enkelt bara ett annat ord har fått ta dess plats.

För många är det liktydigt med ”enfaldig”, ”naiv”, ”initiativlös”. Därför ansåg arbetsutskottet (där jag ingick som representant för folkminnesforskningen) att ”värnlös” var ett bättre ord i sammanhanget.

Värnlösa barns dag var naturligtvis en ur kristen kultur sprungen helgdag, nämligen:

”… barnamorden i Betlehem, som man kan läsa om i Matteusevangeliets andra kapitel. Där berättas om de vise männen från Österlandet som kommer till Jerusalem och frågar var de kan finna den nyfödde judakonungen, vars stjärna de har sett på himlen. När Herodes får veta att den nyfödde enligt profetian ska finnas i Betlehem blir han förskräckt; Betlehem är Davids stad och Herodes fruktar att en ättling till David (vilket Jesus är) kan bli en rival om makten. Han sänder sina soldater till Betlehem med order att döda alla gossebarn som är två år och därunder. Men en ängel har varnat Josef; när barnamorden äger rum befinner sig han, Maria och barnet på flykt till Egypten.”

Barnen, vilka var judiska, blev de första martyrerna, som dog istället för Kristus.

”I vår tid ställer sig de flesta forskare tvivlande till att berättelsen i Matteusevangeliet skulle ha någon historisk grund. Man har påpekat att den judisk-romerske historikern Flavius Josephus (född i Jerusalem år 37 e Kr) lämnar en ingående redogörelse för Herodes förbrytelser utan att med ett ord nämna något barnamord i Betlehem. Dessutom är motivet vanligt förekommande i myterna om andliga och världsliga ledares liv. En som har påpekat det är den framstående engelske folkloristen FitzRoy Richard Somerset, fjärde baronen Raglan, mest känd som Lord Raglan. I en klassisk studie, ”The hero: A study in tradition, myth and drama” (1936) analyserar han handlingsmönstret i ett tjugotal mytiska hjältegestalters liv. Återkommande drag är att hjälten är son till en gud, att hans moder är jungfru och att försök att döda honom i barndomen misslyckas.

Lord Raglan hade ursprungligen tänkt inkludera Jesus i sin studie men avstod efter påtryckningar från bokens utgivare. Bland de mytiska hjältegestalter som ingår i studien finns Moses, Oidipus och tvillingbröderna Romulus och Remus. Om alla berättas det att de i barndomen överlever ett attentat. När Moses föds befinner sig israeliterna i egyptisk fångenskap, och Farao har befallt att alla nyfödda israeliska gossebarn ska kastas i Nilen, detta för att de inte senare ska kunna revoltera och förena sig med egyptiernas fiender. Men Moses överlever; hans mor sätter ut honom i en liten vassfarkost i Nilen, där Faraos dotter hittar honom och tar hand om honom.

I Oidipussagan är det Oidipus egen far som vill göra sig kvitt sonen, sedan ett orakel har förutsagt att denne ska döda sin far och äkta sin mor. Därför sätter han ut barnet i vildmarken, men Oidipus räddas och spådomen går i sinom tid i uppfyllelse. I sagan om Romulus och Remus, staden Roms grundare, finns likaså motivet att deras far försöker döda dem, men att de räddas.

Det förefaller alltså som om berättelsen om Herodes barnamord skulle vara en välkänd legend som hade hunnit knytas till Jesus när Matteus författade sitt evangelium. Enligt Matteus förflyter en avsevärd tid mellan Jesusbarnets födelse och barnamorden. Först har de vise männen besökt Herodes i Jerusalem och frågat honom om han vet var den nyfödde judakonungen befinner sig. Herodes har i sin tur församlat överstepräster och skriftlärde för att fråga dem till råds, varefter han har uppmanat de vise männen att bege sig till Betlehem och sedan återvända till honom med sina upplysningar. Men de vise männen återvänder inte, och Herodes förstår till sist att han har blivit gäckad. Det är först då som han ger befallning om barnamorden.”

Som läsare av Girard så finner man det naturligtvis inte motsägelsefull, falsk, eller mytiskt, i att Betlehemsbarnen mördas, så som skedde. Tvärtom är historien i sig högst trovärdig just därför att den är så lik tidigare myter, vilka i sin tur också bygger på verkliga händelser omstöpta i mytologisk skrud. Jämförelsen Oidipus och Moses/Jesus har sin tydliga skillnad att Oidipus anses ha begått hemska brott, så att mordförsöket på honom ges en viss rättfärdighet. Varken Moses eller Jesus framställs på ett sådant sätt, utan som kommande profeter, frälsare och kungar, sända av Gud (kristna ger naturligtvis Jesus en särställning).

Och så är det genomgående. Där skeptikerna ser likheterna med arkaiska myter  som ”bevis” på att Jesus är ännu en mytologisk figur, ser vi genom Girards insiktsfulla läsning istället likheterna som ”bevis” på det rakt motsatta. Medan myter bygger på sanningar man försöker dölja, så är Gamla och framför allt Nya Testamentet nyckeln till att låsa upp och avslöja myterna för vad de i grund och botten är. Det gäller moderna och dagsfärska myter lika mycket som arkaiska.