Artemis i den grekiska mytologin (Diana i den romerska) är Apollons tvillingsyster, hon är både hämndlysten och blodtörstig. Artemis sågs som gravida kvinnors beskyddare, men kunde samtidigt se till att barnet dog, om kvinnan inte uppfyllde hennes önskningar. Apollon sägs ha stått för dygder som måttfullhet och att man skall känna sig själv (oraklet i Delphi var den som stod i kontakt med Apollon, se här och se vidare i vår dekonstruktion av Kung Oidipus), vilka han själv med jämna mellanrum bröt mot. Dessa tvillingar var alltså båda nyckfulla och inte särskilt mycket att lita på.
Andra välkända grekisk-romerska tvillingpar är Heracles och Iphicles, Castor och Pollux; inom hinduismen har vi Ashwini-tvillingarna, Gilgamesh och Enkidu, Yaba och Yami; i centralamerika har vi till exempel Quetzalcoatl och Tezcalipoca, för att nämna några som kan visa på den universella existensen av mytologierna.
Mars, romarnas krigsgud, son till Juno och Jupiter, var far till tvillingarna Romulus och Remus. Amulius, som genom intriger och mord hade gjort sig själv till kung i den latinska staden Alba longa, lät sätta ut dem båda i ett tråg i floden Tibern. De flöt dock i land och en varghona ammade dem till dess en herde slutligen tog hand om dem. När de växt upp lärde de känna sin härkomst, dödade Amulius och återinsatte den rättmätiga kungen, Numitor, på tronen. Själva drog de vidare för att grundlägga en egen stad, men råkade i dispyt över hur stadens murar skulle placeras, vilket slutar i att Romulus dödar Remus och utnämner sig till stadens grundare, vilket alltså blir staden som ännu idag står där, Rom.
I många kulturer figurerar diverse rivaliserande syskon, bröder och systrar naturligtvis, men ännu tydligare när det handlar om tvillingar. I naturreligioner figurerar de ofta som olika krafter vilka kan dra åt olika håll, eller ibland också samverka, på både gott och ont. Sir James Frasier har med några exempel på detta i sin klassiker ”The Golden Bough”, men undviker (så vitt jag har kunnat se i det som indexerats under ”twins” i boken) att prata om dem i termer av rivaler och saknar exempel på primitiva kulturers sedvänjor när det kommer till att stöta ut tvillingar ur samhället. Även om det finns en uppsjö av variationer i hur man förhållit sig till tvillingfödslar, så har ”att ge dem till Tibern” i många fall varit regeln, enligt René Girard. I ”Violence and the Sacred” beskriver det plötsliga inslaget av biologiska tvillingar som ett fenomen vilket explicit påminner samhället om mimetiska dubbelgångare. Rivaler som genom mimesis har blivit så lika varandra, att de inte längre går att urskilja som individer, och vars rivalitet alltid leder till ett eskalerande och smittosamt våld.
”In some primitive societies twins inspire a particular terror. It is not unusual for one of the twins, and often both, to be put to death.” (sid. 56)
Så sent som 2007 rapporterade The Telegraph:
“Babies born into some Indian tribes in the Amazon are being buried alive, a practice that is being covered up by the Brazilian authorities out of respect for tribal culture.
The tradition is based on beliefs that babies with any sort of physical defect have no souls and that others, such as twins or triplets, are also ‘cursed’.”
Och det finns, enligt samma artikel, de som förvarar dessa barnamord utifrån en kulturrelativistisk hållning.
“Such attitudes are exemplified by Dr Erwin Frank, an anthropology professor at the Federal University of Roraima State in the Amazon.
Speaking of the tribes, he said: ‘This is their way of life and we should not judge them on the basis of our values. The difference between the cultures should be respected.’”
I Omo-dalen, i en avskild del av Etiopien lever än i dag stammar som Kara, Banna och Hamar, vilka alla praktiserar rituellt dödande av defekta barn och av tvillingar. Anledningarna är att de betraktas som ”mingi” – förhäxade:
”His top teeth came in before his bottom teeth. That is how elders of the Kara tribe determined that a healthy baby boy needed to be killed.
The child was ‘mingi’ — cursed, according to their ancient superstitions. With every breath, they believed, the boy was beckoning an evil spirit into their village.
Murderous though it was, the decision to kill the boy was the easy part. It was the sacrifice of one infant for the good of the entire tribe — a rite that some of the elders had witnessed hundreds of times throughout their lives in Ethiopia’s remote Omo River Valley.
The tribe’s leaders were less certain of what they should do about the boy’s twin brother, who had died of sickness shortly after birth. After some debate, including a pensive examination of a goat’s intestines, they decided the dead child must have been mingi, too.
So they dug up the corpse, bound it to the living boy, paddled a canoe into the center of the Omo River and threw them both into the murky brown water.
Detta rapporterades 2011.
Ingen större skillnad mot att hamna i Tibern, som Romulus och Remus, alltså.
Detta dödade av ena eller båda av ett tvillingpar är något som alltid har förundrat etnologer och antropologer. Girard igen från samma källa som ovan:
”Twins invariably share a cultural identity, and they often have a striking physical resemblance to each other. Wherever difference are lacking violence is threatening. Between the biological twins and the sociological twins there arises a confusion that grows more troubled as the question of differences reaches a crisis. It is only natural that twins should awaken fear, for they are harbingers of indiscriminate violence, the greatest menace to primitive societies.”
Mimetiskt driven rivalitet och våld är liksom en sjukdom som sprider sig utan att någon i det drabbade samhället förmår att stoppa det. Det är inte troligt att någon ens uppfattar skeendet för vad det egentligen är. Liksom mikroskopiska bakterier och virus är osynliga för det mänskliga ögat, så är den mimetiska rivaliteten och den följande ”icke-differentieringen” där alla börjar efterlikna varandra till dess den enes våld inte går att skilja från den andres. Alla inblandade tror sig dock handla rättfärdigt, med gudarnas välsignelse och helt utan egen skuld.
Det är således naturligt och det bästa att man gör sig av med sådana olycksbringande tecken, vilka kan komma ”smitta” ett helt samhälle, och att man gör detta på ett sådana sätt att man undviker så mycket kontakt som möjligt med ”smittobärarna”. Att komma i fysisk kontakt med offren i den dödande akten, innebär dels en alltför stor risk för ”smitta” och dels att man i situationen ansikte mot ansikte med offret, riskerar att misslyckas med uppsåtet av rent känslomässiga skäl. Därför dödas dessa barn genom att stötas ut, ”aborteras”, från stammen, genom utplacering i skogen, i vatten, eller att begravas levande.
Men det finns de som idag arbetar för att dessa sedvänjor skall upphöra. I Amazonas djungler:
”Mr Suzuki, the founder of a campaign group called Atini – Voice for Life – said: ‘We are fighting against doctors and anthropologists who say we must not interfere with the culture of the people.'”
Och i Etiopien (min kursivering och fetning) finns:
”…a small band of Banna Christians has taken it upon itself to give sanctuary to the mingi children of their tribe; an enlightenment among some young and educated tribesmen of the Kara has spawned an orphanage for the condemned; and global Samaritans, drawn by the plights of these defenseless children, have offered money and adoptive homes.”
Här hos oss civiliserade människor kan vi genom modern fosterdiagnostik se till att samhällets oönskade barn offras redan före födseln. Lite kulturell självkritik kanske?
