Taggar

, , , ,

På Akropolis klippor står det klassiska templet, Parthenon, ännu sedan 400-talet före Kristus. Det är uppfört åt gudinnan Pallas Athena, stadens beskyddarinna. Idag en påminnelse om var någonstans hörnstenarna till det vi kallar vår moderna civilisation en gång lades.

De antika Atenarna ansåg sig vara ”Erechtheidai”, Erechteus söner. Enligt myten hade kungen, Erechteus, blivit ålagd av oraklet i Delfi att offra sina döttrar (ibland anges endast en dotter, ibland flera) för att segra i kriget mot grannstaden Eleusis, som under en tid höll Aten under belägring.

Parthenonfrisen som löpte 160 meter lång och en meter hög är en mäktig skapelse och enligt de flesta forskare föreställer den det festtåg som gick till gudinnan Athenas ära varje år, och som vart fjärde år förde med sig en ny ”peplos”, en sorts klädnad till gudinnan. Men för några år sedan gjordes det nytolkning av denna fris. ”Festtåget” i fråga var inte alls är så vidare festligt, utan avbildade just precis offret av kungens döttrar. Detta stämde överens med en annan nyligen gjord upptäckt, nämligen en av Euripides förlorade texter, i vilken det framgår att historien om kungens offer hade en framträdande plats hos atenarna under tiden för själva bygget av templet. Så här skrev man bland annat i en artikel i NY Times, 1995, angående upptäckten:

“Viewed in this light, the five individuals in the peplos scene could be the mythic royal family: Erechtheus, his wife, Praxithea, and their three daughters. The three girls may well be preparing for death. The youngest girl’s funerary dress is being unfolded; she will go first. The oldest daughter, second from the left, is in the process of handing down a stool to her mother. The daughter at the far left faces to the front, with a garment still folded and carried upon the stool on her head.”

Parthenon, Erechteus döttrarHär, mitt framför ögonen på oss hade vi en ny sanning om civilisationens och demokratins vagga, förnuftets och rationalitetens källa, självaste Aten. I dess religiösa center står en hyllning till offret av barn. Vi kan visserligen hävda att det där var länge sedan och vi hade inget med det att göra, men det är fel. Vi lever än i dag på frukterna av dess grund. Det egna våldet, det som grundlagt ens egen kultur, är alltid det svåraste att ta till sig.

Den kristna kulturen har också brutalt våld och ett mord som grund. Mordet på den oskyldige Kristus, men nu utan några myter och dimridåer utlagda, utan istället helt utlagt i klartext. Det är naturligtvis bra att våra egna dimridåer skingras kring myterna och sanningen träder fram. Sanningen gör oss fri. Problemet idag är vår ovilja att se samma sanning hos andra än västerlänningar. Jag tror det beror på vår vilja att se någonting gott i världen. För om det goda inte finns hos oss så måste det (önsketänkande) åtminstone finnas hos andra (ädla vildar och hedningar). Därför, i kulturrelativismens heliga namn, vägrar vi se på andra kulturer med en och samma måttstock som på vår egen, utan snarare glorifierar (mytologiserar) vi andra. Den västerländska självbilden idag är körd i botten på grund av detta. Men ytterst få inser denna grund för sakernas tillstånd.

Erechteus är långt ifrån ensam. Ett annat välkänt exempel från Grekland är kungen Agamemnon, som offrar sin dotter Ifigenia, i syfte att få rätt vindar för sina skepp så de skulle kunna segla till kriget mot Troja. Men exemplen är otaliga om hur människor offrats i hedniska religioner. Hur som helst, för båda dessa kungar, halvt mytologiska, halvt historiska, gällde en gemensam sak: nämligen att deras barnaoffer var heliga handlingar, nödvändiga offer, påkallat av gudar och gudinnor.

Idag möts vi av nya ”gudar” och ”gudinnor” som önskar se samma sak – nämligen att barnaoffer skall vara heliga handlingar. På sina nakna kroppar framför de sitt budskap: ”aborto es sagrado” – ”abort är heligt” (ABC.es, Katolsk observatör, m. fl.).

Enligt den moderna, rationella och upplysta människan är den mänskliga friheten och ”valmöjligheten” något absolut heligt, medan det mänskliga livet inte är det.