”Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns.” (2 Krönikeboken 36:16)

Såg igår uppsättningen av Mikhail Bulgakovs hysteriska och bisarra historia ”Mästaren och Margarita”, på Dramaten här i Stockholm. Väldigt bra uppsatt tycker jag som inte är någon som besöker teatern särskilt ofta. Man gestaltade de flesta nyckelscenerna i boken alldeles utmärkt och troget ursprungsverket, trots teaterns begränsade möjligheter till specialeffekter. Det enda som störde upplevelsen var den politiskt korrekta genusförändringen av Mästaren, vilket här hade bytt kön till att vara kvinna istället för man. Man fick bara känslan av att det gjorts för att få med någonting som ”ligger i tiden” och bli lite mer omtyckta av kultursidornas recensenter…

Mikhail Bulgakov

Nåväl, vi skall inte ägna oss åt teaterkritik här (jag är gudskelov inte ”kulturkritiker” i någon blaska, utan en kritiker av kulturer), men ett huvudtema i den märkvärdiga historia anspelar på vad vi egentligen skall tala om här nedan – nämligen ”guds vrede”. Det följer sig nämligen så att Satan själv kommer på besök till Moskva för att hålla sin årliga bal. Ryssland, som på den tiden var kommunistiskt och därför ateistisk, var lika fullt av korrumperade småpåvar (man fick sin ställning genom kontakter och genom att trampa på och utnyttja andra) som idag. Det sovjetiska systemet i sig förstärkte den mänskliga korruptionen. Få människor trodde i själ och hjärta på systemets slutmål – den kommunistiska helt jämlika människan, så i avsaknaden av Gud blev allt tillåtet (som Dostojevskij menade) för att överleva i detta djävulska system. Varje god kulturarbetare med en viss ställning var lika korrumperade som politikerna och vände hela tiden kappan efter vinden, vilket Bugakov passar på att tydligt kritisera.

Att Satan själv får hållas och alla möjliga olyckor drabba Moskva detta dygn, beror på att Gud har jagats på porten. Det ger Satan spelrum. Gud tränger sig aldrig på utan ”drar sig tillbaka” när människornas önskar sig det, men samtidigt så kan Satans verk också vändas till något gott för de individer som är mogna nog att omvända sig. Som historiens poet, Ivan Nikolajevitj Bezdomnyj, som genom Satans verk först hamnar på psyket, men där finner sig själv och ser hur löjliga hans egna dikter är och till slut bestämmer sig för att aldrig skriva dikter igen.

Scott Hahn, ger i boken Lammets Måltid, om Mässans kopplingar till Uppenbarelseboken, en idé om vad som menas med ”Guds vrede”, vilket förekommer i så väl Gamla Testamentet, liksom det är en universellt mänsklig idé om hut förargade och vredgade gudar straffar de arma människorna, när de inte levt upp till krav och förväntningar. Hahn börjar i hur lätt vi själva lätt hamnar på ett sluttande plan:

”Först och främst har vi en skyldighet att motstå frestelser. Om vi misslyckas med det och syndar, är vi skyldiga att omedelbart ångra oss. Om vi inte ångrar oss låter Gud oss få vår vilja fram: Då låter han oss få erfara de naturliga konsekvenserna av våra synder, de otillåtna njutningarna. Om vi fortfarande inte ångrar oss – genom självförnekelse och botgöringar – låter Gud oss fortsätta i vår synd, varigenom den blir en vana, en lst som förmörkar vårt förstånd och försvagar vår vilja.”

Vår vilja att fortsätta att leva i synden kan tyvärr också då gå ut över andra, oskyldiga, vilket är det värsta av allt. Det är att hänga en kvarnsten runt vår egen hals, att offrar andra för att vi själva önskar synden.

”När vi en gång fastnat i en synd, blir våra värderingar uppochnedvända. Ondskan blir det ”goda” som vi känner starkast behov av, det vi djupast längtar efter; det goda framstår som ”ont” eftersom det riskerar att hålla oss borta från våra otillåtna njutningar. Vid denna punkt blir ånger nästan omöjligt, eftersom ånger per definition är att vända sig bort från det onda och till det goda. Men syndaren har ju vid det här laget omdefinierat både gott och ont. Om sådana syndare har Jesaja sagt: ‘Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont’ (Jes 5:20).

När vi väl omfattat synden på detta sätt och avvisat vårt förbund med Gud, så kan bara en katastrof rädda oss. Ibland är det mest barmhärtiga Gud kan göra mot till exempel en drinkare, att låta honom krascha sin bil eller bli övergiven av sin fru – vad som helst som tvingar honom att ta ansvar för sina handlingar.”

Under den kommunistiska diktaturen som Bulgakov upplevde gällde det att göra ”gott till ont och ont till gott” för att avancera i systemet. Man kunde inte göra någonting annat än att tänka på sig själv och försöka skaffa sig förmåner och roffa åt sig pengar när det gick. Katastrofen i ”Mästaren…” är ett nödvändigt ont, en katastrof men samtidigt en räddning.

Det är inte ens så att Gud ”gör” någonting ont mot någon, utan det sker därför att Gud är frånvarande. Det enda Gud ”gör” är att dra sig tillbaka och låta oss hållas (även naturkatastrofer och liknande är sådant som Hanhn tar upp som varande resultatet av synd, men till det ställer jag mig mycket tveksam). Det är vår frihet och det är det vanligaste och bästa svaret på teodicé-problemet (varför finns det onda?).

Den idé Hahn lägger fram för att förklara Guds vrede är i linje med den metafysiska idén av att ondskan bäst förklaras som ett ”ingenting”, det är bara ”någonting” när det goda i någon grad saknas. Det goda kan dock aldrig vara helt noll, men ändå så liten att vi måste säga att det som återstår är ett helvete. Guds vrede är helt enkelt Guds frånvaro. När vi säger nej till Gud och det goda så kommer det onda att få ta över; lögnen tar sanningens plats, men sanningen kan aldrig helt raderas ut därför att lögnen är alltid beroende av sanningen för sin existens.

”Men vad händer när en hel nation har hemfallit till allvarliga och vanemässiga synder? Det är samma principer som gäller även här. Gud ingriper genom att tillåta …”

Så, att i efterhand tillskriva allsköns dåliga händelser till att vara utslag av alla möjliga gudars ”vrede”, när det i själva verket är Satan själv man bjudit in, är symptomatiskt för en mänsklighet som inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, eller se några fel hos sig själva.

Alla citat förutom de som angetts ur Bibeln, är från Lammets Måltid, av Scott Hahn.