• Om Kultur & Religion
  • René Girard & Källor
  • Begrepp & termer

Kultur & Religion

~ Girardiska betraktelser i dåtid och samtid

Kultur & Religion

Etikettarkiv: satan

Så som en ljungeld

19 fredag Feb 2016

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Evangeliet enligt Lukas, Girard, himmelska makter, satan, The One By Whom Scandal Comes

”Då sade han till dem: »Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.”

– Lukas 10:18

satan-fall

”Satan is not necessarily destroyed. He fell but he remains on the earth. In other words, Satan was trancendecent; he was a celestial power. Now that he has fallen to earth, he is no longer a source of order, only of disorder. Luke does not say that Satan was abolished. On the contrary, because of his fall, Satan is now much nearer to human beings. This is how the passage in Luke (10:18) is to be understood.”

– René Girard, från The One by Whom Scandal Comes (sid 53).

När Satan kommer på besök

03 måndag Mar 2014

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Bulgakov, djävulen, Dramaten, Guds vrede, kommunism, Mästaren och Margagita, satan, Scott Hahn

”Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess HERRENS vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns.” (2 Krönikeboken 36:16)

Såg igår uppsättningen av Mikhail Bulgakovs hysteriska och bisarra historia ”Mästaren och Margarita”, på Dramaten här i Stockholm. Väldigt bra uppsatt tycker jag som inte är någon som besöker teatern särskilt ofta. Man gestaltade de flesta nyckelscenerna i boken alldeles utmärkt och troget ursprungsverket, trots teaterns begränsade möjligheter till specialeffekter. Det enda som störde upplevelsen var den politiskt korrekta genusförändringen av Mästaren, vilket här hade bytt kön till att vara kvinna istället för man. Man fick bara känslan av att det gjorts för att få med någonting som ”ligger i tiden” och bli lite mer omtyckta av kultursidornas recensenter…

bulgakov_mikhail

Mikhail Bulgakov

Nåväl, vi skall inte ägna oss åt teaterkritik här (jag är gudskelov inte ”kulturkritiker” i någon blaska, utan en kritiker av kulturer), men ett huvudtema i den märkvärdiga historia anspelar på vad vi egentligen skall tala om här nedan – nämligen ”guds vrede”. Det följer sig nämligen så att Satan själv kommer på besök till Moskva för att hålla sin årliga bal. Ryssland, som på den tiden var kommunistiskt och därför ateistisk, var lika fullt av korrumperade småpåvar (man fick sin ställning genom kontakter och genom att trampa på och utnyttja andra) som idag. Det sovjetiska systemet i sig förstärkte den mänskliga korruptionen. Få människor trodde i själ och hjärta på systemets slutmål – den kommunistiska helt jämlika människan, så i avsaknaden av Gud blev allt tillåtet (som Dostojevskij menade) för att överleva i detta djävulska system. Varje god kulturarbetare med en viss ställning var lika korrumperade som politikerna och vände hela tiden kappan efter vinden, vilket Bugakov passar på att tydligt kritisera.

Att Satan själv får hållas och alla möjliga olyckor drabba Moskva detta dygn, beror på att Gud har jagats på porten. Det ger Satan spelrum. Gud tränger sig aldrig på utan ”drar sig tillbaka” när människornas önskar sig det, men samtidigt så kan Satans verk också vändas till något gott för de individer som är mogna nog att omvända sig. Som historiens poet, Ivan Nikolajevitj Bezdomnyj, som genom Satans verk först hamnar på psyket, men där finner sig själv och ser hur löjliga hans egna dikter är och till slut bestämmer sig för att aldrig skriva dikter igen.

Scott Hahn, ger i boken Lammets Måltid, om Mässans kopplingar till Uppenbarelseboken, en idé om vad som menas med ”Guds vrede”, vilket förekommer i så väl Gamla Testamentet, liksom det är en universellt mänsklig idé om hut förargade och vredgade gudar straffar de arma människorna, när de inte levt upp till krav och förväntningar. Hahn börjar i hur lätt vi själva lätt hamnar på ett sluttande plan:

”Först och främst har vi en skyldighet att motstå frestelser. Om vi misslyckas med det och syndar, är vi skyldiga att omedelbart ångra oss. Om vi inte ångrar oss låter Gud oss få vår vilja fram: Då låter han oss få erfara de naturliga konsekvenserna av våra synder, de otillåtna njutningarna. Om vi fortfarande inte ångrar oss – genom självförnekelse och botgöringar – låter Gud oss fortsätta i vår synd, varigenom den blir en vana, en lst som förmörkar vårt förstånd och försvagar vår vilja.”

Vår vilja att fortsätta att leva i synden kan tyvärr också då gå ut över andra, oskyldiga, vilket är det värsta av allt. Det är att hänga en kvarnsten runt vår egen hals, att offrar andra för att vi själva önskar synden.

”När vi en gång fastnat i en synd, blir våra värderingar uppochnedvända. Ondskan blir det ”goda” som vi känner starkast behov av, det vi djupast längtar efter; det goda framstår som ”ont” eftersom det riskerar att hålla oss borta från våra otillåtna njutningar. Vid denna punkt blir ånger nästan omöjligt, eftersom ånger per definition är att vända sig bort från det onda och till det goda. Men syndaren har ju vid det här laget omdefinierat både gott och ont. Om sådana syndare har Jesaja sagt: ‘Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont’ (Jes 5:20).

När vi väl omfattat synden på detta sätt och avvisat vårt förbund med Gud, så kan bara en katastrof rädda oss. Ibland är det mest barmhärtiga Gud kan göra mot till exempel en drinkare, att låta honom krascha sin bil eller bli övergiven av sin fru – vad som helst som tvingar honom att ta ansvar för sina handlingar.”

Under den kommunistiska diktaturen som Bulgakov upplevde gällde det att göra ”gott till ont och ont till gott” för att avancera i systemet. Man kunde inte göra någonting annat än att tänka på sig själv och försöka skaffa sig förmåner och roffa åt sig pengar när det gick. Katastrofen i ”Mästaren…” är ett nödvändigt ont, en katastrof men samtidigt en räddning.

Det är inte ens så att Gud ”gör” någonting ont mot någon, utan det sker därför att Gud är frånvarande. Det enda Gud ”gör” är att dra sig tillbaka och låta oss hållas (även naturkatastrofer och liknande är sådant som Hanhn tar upp som varande resultatet av synd, men till det ställer jag mig mycket tveksam). Det är vår frihet och det är det vanligaste och bästa svaret på teodicé-problemet (varför finns det onda?).

Den idé Hahn lägger fram för att förklara Guds vrede är i linje med den metafysiska idén av att ondskan bäst förklaras som ett ”ingenting”, det är bara ”någonting” när det goda i någon grad saknas. Det goda kan dock aldrig vara helt noll, men ändå så liten att vi måste säga att det som återstår är ett helvete. Guds vrede är helt enkelt Guds frånvaro. När vi säger nej till Gud och det goda så kommer det onda att få ta över; lögnen tar sanningens plats, men sanningen kan aldrig helt raderas ut därför att lögnen är alltid beroende av sanningen för sin existens.

”Men vad händer när en hel nation har hemfallit till allvarliga och vanemässiga synder? Det är samma principer som gäller även här. Gud ingriper genom att tillåta …”

Så, att i efterhand tillskriva allsköns dåliga händelser till att vara utslag av alla möjliga gudars ”vrede”, när det i själva verket är Satan själv man bjudit in, är symptomatiskt för en mänsklighet som inte vill ta ansvar för sina egna handlingar, eller se några fel hos sig själva.

”då kom Guds vrede över dem; han sände död bland deras ypperste och slog ned Israels unga män.” (Psaltaren 78:30-32)

Lammets Måltid, Scott HahnAlla citat förutom de som angetts ur Bibeln, är från Lammets Måltid, av Scott Hahn.

Satan

05 måndag Nov 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

djävulen, mimesis, René Girard, satan, syndabock

”Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.”

Lukas 10:18

Ovan citat av Jesus ur Evangeliet enligt Lukas är också titeln på en av René Girards senare (1999) böcker. Vem/vad är Satan? Vad representerar denna figur enligt Girards läsning av texterna?

I Nya Testamentet förekommer en grekisk version av Satan, Sa­tanás, vilket kommer ur hebreiskans ha-Satan, omväxlan­de med ordet Diábo­los, alltså djävulen, på svenska. Här har vi alltså två begrepp för samma figur som växelverkar genom skrifterna (jag har inte räknat själv, men pålitliga källor räknar till att i de synoptiska evangelierna används de i stort sett lika mycket, medan Johannes bara använder Satan en enda gång och Diábo­los upp till tre gånger).

Djävulen är den som först dyker upp på scenen av mänskliga förehavanden. Han är den ”som förtalar” (från grekiska) och som därför förleder oss med fagra löften (makt, rikedom och ära för oss personligen, men det kan likaså vara om fred och slut på ”orättvisor” för kollektivet), bara vi gör vad han kräver av oss – att överlämna av vår själ helt i hans våld. Vidare kan vi se hur, ”dia” betyder ”tvärs (över)” och att grekiskans ”ballein”, som betyder att kasta, är besläktat med ”bolos”, vilket mer kan ha med att man ”kastar anklagelser” över på andra att göra. Se här, här, och här.

Med ett girardiskt språkbruk skulle vi säga att diábo­los är mimetisk rivalitet personifierad. Vi ser på andra som förebilder, som idoler, vilka vi vill efterlikna. Vi eftertraktar och begär samma objekt och/eller status, just därför att de har dessa objekt eller positioner i samhället. Detta gör samtidigt våra förebilder till rivaler. Djävulen är den som viskar i vårt öra att ”den där andre där, han har inte förtjänat vad han är eller har, du har lika eller större rätt till det, som det är nu är det inte rättvist”. Djävulen är den som kastar sådana anklagelser, som sår split, som söndrar i samhället och som därför kan härska.

Och först framstår djävulen som en högst sympatisk och förnuftig figur (en frestares erbjudande är aldrig dåliga, sett till världens krav och måttstockar). Och visst har han en poäng i att det inte är rättvist att den där inkompetente Larsson är chef och inte jag. Vi riskerar att bli helt och hållet uppslukade av sådana här rivaliteter och blir vi det hotar våldet som till slut hotar att förstöra hela samhället. Det är då som en annan välkänd figur träder in på scenen. Satan, ”anklagaren”, står nu där som den ”kraft” eller ”makt” som gör det möjligt att utse det (eller de) offer som krävs av oss för att lösa krisen befinner oss i. Om vi bara gör oss av med Larsson, avpersonifierad först till ”chefen”, sedan till ”slavdrivaren”, och hänger honom från första bästa lyktstolpe, kan vi ta över fabriken och driva den utan chefer eller några hierarkier. Det är åtminstone vad vi inbillar oss, förblindade av djävulens blå dunster, men när livet skall återgå till ”det normala” igen, hur lång tid dröjer det innan vi upprepar exakt samma mönster?

Satan är enligt traditionen en personifiering av det onda, en fallen ängel. Vad är en ängel? En budbärare av Guds ord. Det är så som Gabriel framträder för Maria, med Guds budskap som hon frivilligt erbjuds att ta emot, och det gav liv. Guds budskap är glädjens budskap, grundat i Hans oändliga kärlek. Det ger liv och det är med den auktoriteten som Jesus predikar i templen runt Galilén. ”Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.” (Markus 1:22)

Satans, anklagarens, budskap är att vi blir bättre, rikare, framgångsrikare, friare och mer rättvisa, genom utpekandet av en syndabock. Att en får skulden för hela samhällets krissituationer – och som därför måste dö, andligen, genom att stötas ut ur gemenskapen, eller rent fysiskt genom en kollektiv avrättning. Djävulen/Satan, med sina fagra löften, tar bort skulden från allas axlar, och placerar den hos en enda person (eller hos ett visst kollektiv när det passar i de större sammanhangen), som alla kan enas om är skyldig.

”Satan”, skriver Girard, ”som ’prins’ eller ’förste’ i denna värld är ’principen’ eller ’den första’ instiftaren av både ordning och oordning: av oordning därför att han är en figur som representerar både rivalitet och skandalisering*, av ordning därför att han representerar den mekanism som triggas vid oordningens höjdpunkt.” (I See Satan Fall Like Lightning, sid xii)

Viktigt att poängtera är att Satan saknar ett eget vara. Han kan inte existera självständigt eller skapa något själv (precis som lögnen inte kan existera utan sanningen), utan är beroende av människor som frammanar, frambesvärjer, honom.

Enligt judisk tro kan ha-Satan inte göra något annat än att peka ut människornas onda handlingar och drifter/begär. Om inte människorna syndar, så skulle han inte ha någon makt. Satan pekar ut synderna och syndarna för oss, så att vi själva skall känna oss rättfärdiga. Makten ges till Satan av att människan spelar med i detta spel och hans makt ökar efterhand som fler faller in i det också mimetiska beteendet att peka på en och samma syndare. När alla slutligen pekar åt samma håll, har man utsett sin syndabock, den som måste dödas/offras. När det sker är det Satan som slutligen kastar ut Satan. Det är därför frågan som Jesus (Matt 12:26) ställer till fariséerna berättigad: ”Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?”

Satan måste återkomma, eller varför inte säga återuppstå, vilket han också gör kort tid efter att vi har kastat ut honom. Satan kallas för ”den här världens gud” (2 Kor. 4:4) därför att det är denna princip som behärskar världen. Med världen menar vi allt vi kallar för mänsklig kultur som till skillnad från djurens natur innehåller religion. Denna princip ”födde” världen. Den har format oss genom bruket av myter, vilka syftar till att dölja sitt eget våld och istället skuldbelägga offret som något man rättfärdigt dödat.

”Den speciella karaktären hos myter är att dölja sitt eget våld. Det är karaktäristiskt hos de judiska och kristna skrifterna att avslöja samma våld och ta konsekvenserna i ögonen hos en blind mänsklighet.” (ISSFLL, sid 149)

En sista, lite mer spontan reflektion, är en jämförelse mellan Satan och den romerske guden Janus, som med sina två ansikten öppnar och stänger ”himlaljusets portar”, har en roll vid olika inträden och övergångar (han firades vid varje månads början och vid årets början, därav vårt ”januari”) och ansågs ha en samlande roll för samhället. Satan tycks också ha två ansikten, och samlar också folket, åtminstone alla minus en.

* Ett annat viktigt begrepp vi kommer få lov att återkomma till.

En kultur utan sanning

21 torsdag Jun 2012

Posted by Lärjungen in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

satan

“Renouncing the glamour of Satan in today’s age means rejecting a culture where truth does not matter…”

”… a culture that does not seek goodness, whose morality is really a mask to trick people and create destruction and confusion.”

”Against this culture in which falsehood presents itself as truth and information, against this culture that seeks only material well-being and denies God, we say, ‘no.'”

– Påve Bendikt XVI

Författaren:

Kultur och Religion

Ange din e-postadress för att följa denna blogg och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Arkiv

Senaste

  • Modellen/rivalen i homosexuella relationer, exemplet Lars Norén och Jonas Gardell
  • Förnedringsrånens mimetik
  • Mimetisk julkalender
  • Rävar och igelkottar
  • Jordmån för sekterism

Girard-relaterat

  • COV & R
  • Gil Bailie
  • Girard på Wikipedia (eng)
  • Girard på Wikipedia (sv)
  • Girardian Lectionary
  • Imaginary Visions of True Peace
  • Imitatio
  • The Cornerstone Forum

Girardian

  • A Neighbor's Choice

Katolskt

  • Catholic Gentleman
  • En rätt så katolsk blogg
  • First Thoughts
  • I Kyrkans fulla gemenskap
  • Katolsk Observatör
  • Katolsk Observatör – Blogg
  • Katolskt Fönster
  • Labarum
  • Signum
  • Word On Fire

Läsvärt

  • Amerikanska Nyhetsanalyser
  • Danny Kohn
  • Fred i Mellanöstern
  • Fytne
  • Gudmundson
  • Jihad Watch
  • Mats Tunehag
  • Merit Wager
  • One Cosmos

Samhälle & Kultur

  • Axess Magasin & TV
  • Dick Erixon
  • Frihetligt
  • Spengler
  • The Climate Scam

Blog Stats

  • 74 413 hits

Redaktören

  • Registrera
  • Logga in
  • Flöde för inlägg
  • Flöde för kommentarer
  • WordPress.com

Blogg på WordPress.com.

Avbryt

 
Laddar kommentarer...
Kommentar
    ×
    Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning.
    Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy