Taggar

, , , ,

”Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.”

Lukas 10:18

Ovan citat av Jesus ur Evangeliet enligt Lukas är också titeln på en av René Girards senare (1999) böcker. Vem/vad är Satan? Vad representerar denna figur enligt Girards läsning av texterna?

I Nya Testamentet förekommer en grekisk version av Satan, Sa­tanás, vilket kommer ur hebreiskans ha-Satan, omväxlan­de med ordet Diábo­los, alltså djävulen, på svenska. Här har vi alltså två begrepp för samma figur som växelverkar genom skrifterna (jag har inte räknat själv, men pålitliga källor räknar till att i de synoptiska evangelierna används de i stort sett lika mycket, medan Johannes bara använder Satan en enda gång och Diábo­los upp till tre gånger).

Djävulen är den som först dyker upp på scenen av mänskliga förehavanden. Han är den ”som förtalar” (från grekiska) och som därför förleder oss med fagra löften (makt, rikedom och ära för oss personligen, men det kan likaså vara om fred och slut på ”orättvisor” för kollektivet), bara vi gör vad han kräver av oss – att överlämna av vår själ helt i hans våld. Vidare kan vi se hur, ”dia” betyder ”tvärs (över)” och att grekiskans ”ballein”, som betyder att kasta, är besläktat med ”bolos”, vilket mer kan ha med att man ”kastar anklagelser” över på andra att göra. Se här, här, och här.

Med ett girardiskt språkbruk skulle vi säga att diábo­los är mimetisk rivalitet personifierad. Vi ser på andra som förebilder, som idoler, vilka vi vill efterlikna. Vi eftertraktar och begär samma objekt och/eller status, just därför att de har dessa objekt eller positioner i samhället. Detta gör samtidigt våra förebilder till rivaler. Djävulen är den som viskar i vårt öra att ”den där andre där, han har inte förtjänat vad han är eller har, du har lika eller större rätt till det, som det är nu är det inte rättvist”. Djävulen är den som kastar sådana anklagelser, som sår split, som söndrar i samhället och som därför kan härska.

Och först framstår djävulen som en högst sympatisk och förnuftig figur (en frestares erbjudande är aldrig dåliga, sett till världens krav och måttstockar). Och visst har han en poäng i att det inte är rättvist att den där inkompetente Larsson är chef och inte jag. Vi riskerar att bli helt och hållet uppslukade av sådana här rivaliteter och blir vi det hotar våldet som till slut hotar att förstöra hela samhället. Det är då som en annan välkänd figur träder in på scenen. Satan, ”anklagaren”, står nu där som den ”kraft” eller ”makt” som gör det möjligt att utse det (eller de) offer som krävs av oss för att lösa krisen befinner oss i. Om vi bara gör oss av med Larsson, avpersonifierad först till ”chefen”, sedan till ”slavdrivaren”, och hänger honom från första bästa lyktstolpe, kan vi ta över fabriken och driva den utan chefer eller några hierarkier. Det är åtminstone vad vi inbillar oss, förblindade av djävulens blå dunster, men när livet skall återgå till ”det normala” igen, hur lång tid dröjer det innan vi upprepar exakt samma mönster?

Satan är enligt traditionen en personifiering av det onda, en fallen ängel. Vad är en ängel? En budbärare av Guds ord. Det är så som Gabriel framträder för Maria, med Guds budskap som hon frivilligt erbjuds att ta emot, och det gav liv. Guds budskap är glädjens budskap, grundat i Hans oändliga kärlek. Det ger liv och det är med den auktoriteten som Jesus predikar i templen runt Galilén. ”Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.” (Markus 1:22)

Satans, anklagarens, budskap är att vi blir bättre, rikare, framgångsrikare, friare och mer rättvisa, genom utpekandet av en syndabock. Att en får skulden för hela samhällets krissituationer – och som därför måste dö, andligen, genom att stötas ut ur gemenskapen, eller rent fysiskt genom en kollektiv avrättning. Djävulen/Satan, med sina fagra löften, tar bort skulden från allas axlar, och placerar den hos en enda person (eller hos ett visst kollektiv när det passar i de större sammanhangen), som alla kan enas om är skyldig.

”Satan”, skriver Girard, ”som ’prins’ eller ’förste’ i denna värld är ’principen’ eller ’den första’ instiftaren av både ordning och oordning: av oordning därför att han är en figur som representerar både rivalitet och skandalisering*, av ordning därför att han representerar den mekanism som triggas vid oordningens höjdpunkt.” (I See Satan Fall Like Lightning, sid xii)

Viktigt att poängtera är att Satan saknar ett eget vara. Han kan inte existera självständigt eller skapa något själv (precis som lögnen inte kan existera utan sanningen), utan är beroende av människor som frammanar, frambesvärjer, honom.

Enligt judisk tro kan ha-Satan inte göra något annat än att peka ut människornas onda handlingar och drifter/begär. Om inte människorna syndar, så skulle han inte ha någon makt. Satan pekar ut synderna och syndarna för oss, så att vi själva skall känna oss rättfärdiga. Makten ges till Satan av att människan spelar med i detta spel och hans makt ökar efterhand som fler faller in i det också mimetiska beteendet att peka på en och samma syndare. När alla slutligen pekar åt samma håll, har man utsett sin syndabock, den som måste dödas/offras. När det sker är det Satan som slutligen kastar ut Satan. Det är därför frågan som Jesus (Matt 12:26) ställer till fariséerna berättigad: ”Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?”

Satan måste återkomma, eller varför inte säga återuppstå, vilket han också gör kort tid efter att vi har kastat ut honom. Satan kallas för ”den här världens gud” (2 Kor. 4:4) därför att det är denna princip som behärskar världen. Med världen menar vi allt vi kallar för mänsklig kultur som till skillnad från djurens natur innehåller religion. Denna princip ”födde” världen. Den har format oss genom bruket av myter, vilka syftar till att dölja sitt eget våld och istället skuldbelägga offret som något man rättfärdigt dödat.

”Den speciella karaktären hos myter är att dölja sitt eget våld. Det är karaktäristiskt hos de judiska och kristna skrifterna att avslöja samma våld och ta konsekvenserna i ögonen hos en blind mänsklighet.” (ISSFLL, sid 149)

En sista, lite mer spontan reflektion, är en jämförelse mellan Satan och den romerske guden Janus, som med sina två ansikten öppnar och stänger ”himlaljusets portar”, har en roll vid olika inträden och övergångar (han firades vid varje månads början och vid årets början, därav vårt ”januari”) och ansågs ha en samlande roll för samhället. Satan tycks också ha två ansikten, och samlar också folket, åtminstone alla minus en.

* Ett annat viktigt begrepp vi kommer få lov att återkomma till.