Tag Archives: syndabock

Misslyckade anklagelser

12 torsdag Jan 2017

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Ett av den vanligaste tecknen på att någon håller på att utpekas som syndabock är när bisarra anklagelser om konspirationer och övertramp av (särskilt sexuella) tabun slungas mot någon, eller någon grupp. Det var inte helt ovanligt (inte bara under medeltiden, utan även i senare tider) att judar kunde anklagas för att sprida pest och sjukdomar genom att förgifta brunnar, men när vi läser om sådant idag så kallar vi det utan att tveka för ”medeltida vidskepelse” och avfärdar det som nonsens (idag tror vi på mer sofistikerade myter som ett judiskt bankvälde och mediekontroll, så strukturen finns tyvärr i mycket kvar, särskilt i Mellanöstern och områden som inte ligger i den kristna kultursfären som lärt oss tänka kritiskt och se (var)andras syndabockar).

Jag kan här inte undvika att tänka på det senaste om blivande amerikanska presidenten Donald Trump. Onekligen avskydd av de förlorande vänsterkrafterna, både politiska och i media, gör att det nu kommer just sådana former av helt både ogrundade, och allt mer bisarra anklagelser om först stöd från, och sedan utpressning av Putin och Ryssland. Samtidigt som stora nyhetsredaktioner som CNN, Buzzfeed, liksom svenska DN, SvD och SVT med flera anser sig själva vara ”oberoende” garanter mot så kallade ”fejknyheter”, så bidrar de för fulla muggar med att sprida just sådana nyheter, genom insinuationer, rykten och obekräftade rapporter!

Vem som helst med sunt förnuft borde kunna se igenom detta. Det enkla sättet är att ställa sig frågan, hade man utan att tveka trott på liknande rykten kring Obama eller vem som helst som man själv hyser uppskattning och respekt för? Om svaret är ett blankt nej, då borde man också vara mycket tveksam till dylika rykten om andra, även om man personligen ogillar dem.

Behovet av ett hatobjekt, eller syndabock helt enkelt, är större än den journalistiska integriteten. Att man helt enkelt skippar allt vad källkritik och journalistisk proffsighet heter, fortsätter att skylla ifrån sig och spela oskyldig, leder dock bara till att man skjuter hela sin egen trovärdighet i sank. Men det verkar man inte ens förstå på vissa håll.

I förra inlägget skrev vi om politikens rörelse mot extremer. Det går lyckligtvis åt båda hållen. Världen blir samtidigt både värre, och bättre! Anklagelser mot en person (kung) som tidigare hade lett till en lynchning och fördrivning (Oidipus) har idag möjlighet att vändas till raka motsatsen. En anklagad står sällan helt ensam i vår del av världen, och det blir till slut inte sällan anklagarna som fördriver sig själva.

I skolen bliva hatade

16 onsdag Mar 2016

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. (Matteus 10:22)

Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. Men den som är ståndaktig intill änden, han skall bliva frälst. (Markus 13:13)

Biskop Robert Barron skriver en liten reflektion varje dag här i fastan. För ett tag sedan tog han upp Girard och syndabocken:

”I recently mourned the death of French philosopher René Girard, whose insights on group psychology and the scapegoating mechanism were very influential in my life. He says that a kind of community is formed precisely when a variety of people, who would otherwise rather dislike one another, come together in a common hatred of someone else.”

Och för er som undrar om ovan nämnda sorg för Girard, så finns det klippet här:

Syndabocken på BBC

31 tisdag Mar 2015

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Att Jeremy Clarkson (Top Gear, BBC) inte var ”comme il faut” hos de snipigaste och mest småsinta typerna, var väl självklart. Han var ju öppet kritisk mot deras hjärtebarn. Och de älskar ju att hata de som är olika, som Clarkson.

Hakelius (som jag märker att jag återkommande citerar här!) kommenterar det:

”Hans skämt tog inte alltid hänsyn till den senaste kombinationen av queer-bokstäver. Han var grabbig. Han drev med klimathysterin.

Sådant ska helt enkelt inte få besudla offentligheten. Deras offentlighet. Det ska bort, bort, bort. En avvikande röst upprör dem, på samma sätt som en del folk, som anser sig äga ­luciatraditionen, kan uppröras av en mörkhyad ­Lucia.

Men nu är de belåtna, för nu har reningsbadet tvättat bort lorten.

‘Top gear’ hade börjat bli rätt tjatigt och det här var ett passande slut. Livet går ­vidare, repriserna finns kvar. Men de ideologiska puritanerna kommer snart att ­hitta en ny måltavla. För det enda som gör dem riktigt uppspelta är en utrensning.”

Det tål att upprepas: ”För det enda som gör dem riktigt uppspelta är en utrensning.” I god gemenskap försöker man uppnå en kollektiv katharsis på bekostnad av det ensamma offret, den klassiska syndabocksmekanismen.

Idag fungerar detta sämre och sämre, därför att vi som är utanför just denna lynchning, känner igen mönstret. Vi har sett mönstret, vilket är ”korsets mönster”, det som våra kyrkor under många hundra år har förevisat oss. Den viktiga frågan är om vi känner igen det den gången då vi själva tillhör ”de goda”, de innanför, de i mobben…

Världens syndabock

21 torsdag Aug 2014

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

I den här artikeln på Brännpunkt (SvD) skriver statsvetaren Tobias Goldman om sin resa ”från fredsaktivist till realist” angående Israels relationer med sina grannar:

”Hur kommer det sig att den europeiska vänstern kritiserar en demokratisk stat mer än de grupper och rörelser som står för allting denna vänster hatar: förtryck mot kvinnor, förtryck mot homosexuella, förtryck mot icke-troende, minoriteter och så vidare.

Det finns alltså en osaklig grund till kritiken och hatet mot Israel. Kritiken mot Israel övergår ofta i explicit judehat. Och även när den inte gör det så drivs den ändå ofta av antisemitism. Detta är kanske den känsligaste punkten, för de flesta Israelkritiker i Sverige i dag ser sig inte som antisemiter.

Låt oss dra en parallell med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta råd, som ska verkar för mänskliga rättigheter i världens största och mest prestigefyllda mellanstatliga organisation, som ska slå vakt om världsfreden och människans rättigheter, var han eller hon än befinner sig, utfärdar mer resolutioner och fördömanden av Israel än mot något annat land, och har Israel som enda fasta punkt på dagordningen. Detta fokus på Israel läggs av länder vars inställning till mänskliga rättigheter är långt, långt värre än Israels: Pakistan, Sudan, Syrien, Iran med flera. Är det de mänskliga rättigheterna de vill främja? Är det världsfreden de vill främja, vill de sätta stopp för en av världens mest blodiga konflikter? Nej, det är staten Israel, världens jude, som de ständigt vill anklaga och utse till syndabock.”

Klarsynt och realistiskt. Det finns ett helt obegripligt fokus på den Israel-arabiska konflikten i världen. Läs till exempel Aron Flams artikel med flera exempel. Och det enda särskiljande från andra (mycket blodigare och svårare) konflikter i världen, är att här är ena parten judar. Som om att kritiken mot det judiska Israel på något sätt skulle ursäkta Förintelsen – ”men se hur de beter sig nu då!”. Inte uttalat såklart, men det finns ett dåligt samvete som gnager i oss alla ännu idag. På frågan ”hur kunde det få hända?” finns inget erkännande om syndabockens roll i bildandet av gemensamheter, eftersom ingen vill erkänna att man själv faktiskt skapar syndabockar. Men detta förnekande kan bara leda till nästa fruktansvärda steg – att vi efter söker alla möjliga vägar för att legitimera en ny Förintelse. Världen behöver, som Goldman skriver, fortfarande sin stora syndabock.

Mea Culpa?

19 måndag Maj 2014

Posted by in Kultur & Religion

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

”Det heter att en våg av högerextremism sveper över Europa. Det är en dålig metafor. Det vore klokare att tala om smitta, eftersom den drabbar så ojämnt, så man kan undra om några har svagare immunförsvar än andra. Varför anfäktas Ungern, Österrike och Frankrike, men inte Portugal och Spanien? Gängse sociologi ger ingen upplysning, i de senare länderna är arbetslösheten dubbelt så hög som i de förra.

Inte heller invandringen duger som förklaring. Ty i så fall skulle Sverige, som sedan 60-talet tagit emot flest främlingar per capita, leda missnöjesligan. I själva verket är det tvärtom, visar statsvetaren Marie Demker i en nyutkommen bok. Ju fler främlingar som kommer hit, desto färre svenskar ser dem som ett problem. Vilket antyder att Jimmie Åkessons parti kanske lever på flera sorters missnöjen.

Det finns förvisso i ett Europa, där både liberaler och socialister slåss om medelklassen många som känner bitterhet över att bli akterseglade av en globalisering man inte begriper, befunna överflödiga, sedda ned på för att man inte hängt med i diskursen om genus och etnicitet, underbetalda för att man råkar arbeta med sjuka eller barn, svikna av en skola som inte håller vad den lovat. Eller, som fallet är i forna Östeuropa, offrade på de ofrånkomliga reformernas altare. Allt detta är begripligt. Det man vill förstå är varför benägen­heten att följa charlataner och leta syndabockar är så ojämnt fördelad. Jag menar att det har med historien att göra. Med det som varit, men ännu mer vad efterkommande gjort av det som varit. Det finns psykoanalytiskt sinnade forskare som menar att nationer fungerar som personer. Om de inte klarar av att se sanningen om sig själva, och försonas med den, vilket är en svår process, kommer de att styras av krafter de inte begriper. Alltsammans börjar med att erkänna det onda man gjort andra.”

Mina fetningar här i ett citat från en text i DN av Maciej Zaremba, om läget i Ukraina och varför en del tycks har lättare för att leta syndabockar, medan andra börjar med att rannsaka sig själva först. Att helt missa att nämna var detta med att erkänna sin egen skuld först har sitt ursprung i vår värld, kan ju inte bero på något annat än en medvetet glömska. Det vore tjänstefel att glömma en vid det här laget nästan tvåtusen år gammal historia och Zaremba är både intelligent och beläst nog för att känna till den.

”Bling syndabocken”?

28 måndag Okt 2013

Posted by in Kultur & Religion

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Att syndabockar utses och förföljs tills dess de blir drivna ut ur gemenskapen sker tyvärr även inom den gemenskap som minst av alla borde ha sådana tendenser, nämligen Kyrkan själv. Läs här Katolsk Observatörs redogörelse för fallet med den så kallade ”bling biskopen”, Franz-Peter Tebartz van Elsta.

Oavsett biskopens eventuella brister, utsvävande lyxliv eller andra tillkortakommanden, så är det inte i första hand det moraliskt rätta eller felaktiga som är poängen – utan det faktum att strukturellt liknar fallet med biskopen självaste passionsberättelsen. Anklagad (anonymt och kollektivt) utan särskilt starka bevis, övergiven av alla, inklusive sina närmaste, till slut ”korsfäst” i medierna och utestängd från sitt ämbete.

Detta innebär varken att relativisera, eller att försvara, utan om att se vårt eget beteende mot dem vi anser vara syndare. Likt Petrus trängs nu många vid den eld som värmer de ”rättfärdiga” (vilka till stor del verkar bestå av en ohelig allians mellan sekulärmedia och inomkyrkliga radikaler) och formar dess gemenskap. Det är sannerligen ingen rolig syn. Kommer de höra tuppen gala och vakna upp?

Offerrollens privilegium

23 tisdag Jul 2013

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

I det uppmärksammande fallet med dödsskjutningen av Trayvon Martin, där det nyligen fälldes dom, icke skyldig, har vi alla tecken på hur anklagaren/åklagaren istället för att bevisa den anklagades skuld, mer tyck ha ägnat sig åt att demonisera den åtalade och spela på dennes vita hudfärg som skäl nog att döma honom. Japp, ni läste rätt, det är som en inverterad lynchning från gamla, sämre dagar, i den amerikanska södern.

Vit man skjuter svart man – ”case closed” – det är mord, enligt vår tids nya, mediastyrda krav på identitet av offer och förövare. Därmed kan de rättfärdiga utkräva sin hämnd redan i förväg, utan hänsyn till fakta och bevis. Här tar Bill Whittle och gör upp med den riktiga rasismen och fakta i målet:

Det mest intressanta är dock det som endast kan ske i en kultur som är så djupt influerad av evangelierna som vi västvärlden, och kanske USA i synnerhet, är – nämligen kraften, ja makten, i att vara ett offer. President Obamas uttalande om att han kunde ha varit Trayvon Martin är särskilt utstuderat – för vad är det om inte ett försök av världens mäktigaste man att själv bli identifierad som ett oskyldigt offer, en syndabock, vars motståndare agerar endast efter sin rasistiska agenda och inte efter politiska eller ideologiska åsiktsskillnader. Som Boris Zelkin (PJ Media) så väl formulerar det:

”Until this point, Obama left this portrayal to the court jesters. Between the handwringing of the network news and the major newspapers, that mythos — the one of a good man besieged by racially motivated political opponents intent on his destruction — was shoved into the current American zeitgeist like food down the gullet of a Toulouse foie gras goose. This, however, marks a sea change. Now Caesar himself plays the victim.”

Man kan säga mycket mer om det märkliga att presidenten uttalar sig i ett enskilt fall där en enhällig jury friade Zimmerman från mordanklagelserna. Att så medvetet spela en offerroll, i syfte att vinna sympatier och omöjliggöra saklig kritik, är att gravt missbruka evangeliets budskap. Det handlar inte om att identifiera sig med offret för offrets skull, utan enbart för sina egna intressen. Det är ingenting annat än sataniskt (bokstavligt menat) men just precis därför vad man kan förvänta sig av ”världens härskare” (inte bokstavligt menat).

Upploppens alla syndabockar

26 söndag Maj 2013

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Ja, alltså nu när upploppen som startade i Husby förhoppningsvis börjar gå mot sitt slut, så är det främst en sak som är fascinerande för oss som intresserar oss för syndabocksmekanismen.

Det första som hände efter att den första ”katharsiska” effekten lagt sig efter 11 september-attackerna mot Amerika, 2001, var att flera röster höjdes med varningar för anti-muslimska stämningar och påföljande jakt efter syndabockar. Det andra som skedde var att man började peka ut syndabockar – hos sig själv. Från minst lika många håll, och ofta från de som just varnat för skapandet av syndabockar, hördes det nu att attackerna var USA:s eget fel. Främst det USA som består av vita konservativa och kristna, som med sin kolonialistiska utrikespolitiska agenda och  kulturimperialistiskt agerande runt om i världen hade provocerat fram denna (mot)reaktion.

Detta är det typiska västerländska beteendet, som inte finns någon annanstans. Och finns det utanför västvärlden så beror det på inflytande (vi kan kalla det ”kulturimperialism”) från väst och aldrig i sådan hög grad.

Säkert kände de som attackerade WTC och Pentagon sig provocerade, ja till och med så hotade, att de ansåg sig ha rätten att kallblodigt mörda tusentals oskyldiga individer. De tog alltså ut sin ”heliga vrede” och sin ”rättmätiga hämnd” på syndabockar. Likheten med hur huliganerna/aktivisterna/ungdomarna (välj eget epitet på dem) har använt sig av allsköns syndabockar som försvar för sitt eget våld är naturligtvis slående och absolut inget nytt.

När Husby och andra förorter brinner blir reaktionen likadan. Otroligt fort var man ute och hävdade att vi nu inte får göra oss några syndabockar – särskilt inte av våldsverkarna själva. I nästa andetag pekas allsköns syndabockar ut; allt från statsministern själv, till Svenska Dagbladets ledarsida, till abstrakta fenomen som arbetslösheten, bostadsbristen, nedsatt a-kassa, resurssvaga skolor och allmän rasism i samhället, samt såklart den självklara referensen till bristen på fritidsgårdar.

Vi är alltså idag så nervösa (och inte utan orsak) att skapa oss syndabockar, att vi till och med är beredda att förbise och försvara dem som skapar sig syndabockar. Detta kan nog sägas vara det ”svärd” (Matt 10:34-36) som Kristus tog till jorden, det som är tveeggat och som därför innebär att de som brukar svärdet kommer också att förgås av det (Matt. 26:53). En paradox vi inte vet hur vi skall komma ut ur, för hur vi än gör tycks det bli fel.

Vi förresten tidigare sagt en hel massa saker om massrörelser och våld med hjälp av insikter av Elias Canetti, vilka kan tålas att upprepas, t ex här i ”Den förföljda massan och det självrättfärdiga våldet”.

Satan

05 måndag Nov 2012

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

”Jag såg Satan falla ned från himmelen såsom en ljungeld.”

Lukas 10:18

Ovan citat av Jesus ur Evangeliet enligt Lukas är också titeln på en av René Girards senare (1999) böcker. Vem/vad är Satan? Vad representerar denna figur enligt Girards läsning av texterna?

I Nya Testamentet förekommer en grekisk version av Satan, Sa­tanás, vilket kommer ur hebreiskans ha-Satan, omväxlan­de med ordet Diábo­los, alltså djävulen, på svenska. Här har vi alltså två begrepp för samma figur som växelverkar genom skrifterna (jag har inte räknat själv, men pålitliga källor räknar till att i de synoptiska evangelierna används de i stort sett lika mycket, medan Johannes bara använder Satan en enda gång och Diábo­los upp till tre gånger).

Djävulen är den som först dyker upp på scenen av mänskliga förehavanden. Han är den ”som förtalar” (från grekiska) och som därför förleder oss med fagra löften (makt, rikedom och ära för oss personligen, men det kan likaså vara om fred och slut på ”orättvisor” för kollektivet), bara vi gör vad han kräver av oss – att överlämna av vår själ helt i hans våld. Vidare kan vi se hur, ”dia” betyder ”tvärs (över)” och att grekiskans ”ballein”, som betyder att kasta, är besläktat med ”bolos”, vilket mer kan ha med att man ”kastar anklagelser” över på andra att göra. Se här, här, och här.

Med ett girardiskt språkbruk skulle vi säga att diábo­los är mimetisk rivalitet personifierad. Vi ser på andra som förebilder, som idoler, vilka vi vill efterlikna. Vi eftertraktar och begär samma objekt och/eller status, just därför att de har dessa objekt eller positioner i samhället. Detta gör samtidigt våra förebilder till rivaler. Djävulen är den som viskar i vårt öra att ”den där andre där, han har inte förtjänat vad han är eller har, du har lika eller större rätt till det, som det är nu är det inte rättvist”. Djävulen är den som kastar sådana anklagelser, som sår split, som söndrar i samhället och som därför kan härska.

Och först framstår djävulen som en högst sympatisk och förnuftig figur (en frestares erbjudande är aldrig dåliga, sett till världens krav och måttstockar). Och visst har han en poäng i att det inte är rättvist att den där inkompetente Larsson är chef och inte jag. Vi riskerar att bli helt och hållet uppslukade av sådana här rivaliteter och blir vi det hotar våldet som till slut hotar att förstöra hela samhället. Det är då som en annan välkänd figur träder in på scenen. Satan, ”anklagaren”, står nu där som den ”kraft” eller ”makt” som gör det möjligt att utse det (eller de) offer som krävs av oss för att lösa krisen befinner oss i. Om vi bara gör oss av med Larsson, avpersonifierad först till ”chefen”, sedan till ”slavdrivaren”, och hänger honom från första bästa lyktstolpe, kan vi ta över fabriken och driva den utan chefer eller några hierarkier. Det är åtminstone vad vi inbillar oss, förblindade av djävulens blå dunster, men när livet skall återgå till ”det normala” igen, hur lång tid dröjer det innan vi upprepar exakt samma mönster?

Satan är enligt traditionen en personifiering av det onda, en fallen ängel. Vad är en ängel? En budbärare av Guds ord. Det är så som Gabriel framträder för Maria, med Guds budskap som hon frivilligt erbjuds att ta emot, och det gav liv. Guds budskap är glädjens budskap, grundat i Hans oändliga kärlek. Det ger liv och det är med den auktoriteten som Jesus predikar i templen runt Galilén. ”Och folket häpnade över hans förkunnelse; ty han förkunnade sin lära för dem med makt och myndighet, och icke såsom de skriftlärde.” (Markus 1:22)

Satans, anklagarens, budskap är att vi blir bättre, rikare, framgångsrikare, friare och mer rättvisa, genom utpekandet av en syndabock. Att en får skulden för hela samhällets krissituationer – och som därför måste dö, andligen, genom att stötas ut ur gemenskapen, eller rent fysiskt genom en kollektiv avrättning. Djävulen/Satan, med sina fagra löften, tar bort skulden från allas axlar, och placerar den hos en enda person (eller hos ett visst kollektiv när det passar i de större sammanhangen), som alla kan enas om är skyldig.

”Satan”, skriver Girard, ”som ’prins’ eller ’förste’ i denna värld är ’principen’ eller ’den första’ instiftaren av både ordning och oordning: av oordning därför att han är en figur som representerar både rivalitet och skandalisering*, av ordning därför att han representerar den mekanism som triggas vid oordningens höjdpunkt.” (I See Satan Fall Like Lightning, sid xii)

Viktigt att poängtera är att Satan saknar ett eget vara. Han kan inte existera självständigt eller skapa något själv (precis som lögnen inte kan existera utan sanningen), utan är beroende av människor som frammanar, frambesvärjer, honom.

Enligt judisk tro kan ha-Satan inte göra något annat än att peka ut människornas onda handlingar och drifter/begär. Om inte människorna syndar, så skulle han inte ha någon makt. Satan pekar ut synderna och syndarna för oss, så att vi själva skall känna oss rättfärdiga. Makten ges till Satan av att människan spelar med i detta spel och hans makt ökar efterhand som fler faller in i det också mimetiska beteendet att peka på en och samma syndare. När alla slutligen pekar åt samma håll, har man utsett sin syndabock, den som måste dödas/offras. När det sker är det Satan som slutligen kastar ut Satan. Det är därför frågan som Jesus (Matt 12:26) ställer till fariséerna berättigad: ”Om nu Satan driver ut Satan, så har han kommit i strid med sig själv. Huru kan då hans rike hava bestånd?”

Satan måste återkomma, eller varför inte säga återuppstå, vilket han också gör kort tid efter att vi har kastat ut honom. Satan kallas för ”den här världens gud” (2 Kor. 4:4) därför att det är denna princip som behärskar världen. Med världen menar vi allt vi kallar för mänsklig kultur som till skillnad från djurens natur innehåller religion. Denna princip ”födde” världen. Den har format oss genom bruket av myter, vilka syftar till att dölja sitt eget våld och istället skuldbelägga offret som något man rättfärdigt dödat.

”Den speciella karaktären hos myter är att dölja sitt eget våld. Det är karaktäristiskt hos de judiska och kristna skrifterna att avslöja samma våld och ta konsekvenserna i ögonen hos en blind mänsklighet.” (ISSFLL, sid 149)

En sista, lite mer spontan reflektion, är en jämförelse mellan Satan och den romerske guden Janus, som med sina två ansikten öppnar och stänger ”himlaljusets portar”, har en roll vid olika inträden och övergångar (han firades vid varje månads början och vid årets början, därav vårt ”januari”) och ansågs ha en samlande roll för samhället. Satan tycks också ha två ansikten, och samlar också folket, åtminstone alla minus en.

* Ett annat viktigt begrepp vi kommer få lov att återkomma till.

Häxprocess i Italien

29 måndag Okt 2012

Posted by in Kultur & Religion

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , ,

Har vi slutat bränna häxor?

Girard konstaterar korrekt att det inte var för att vi ”uppfann” vetenskapen som vi slutade bränna häxor på bål, utan därför att vi slutade bränna häxor som vi kom att utveckla vetenskapen. Det finns en epistemologisk kraft i det västerländska tänkandet som vi såklart delvis kan härleda till grekisk filosofi, men som också måste tillskrivas kristendomen. Vi kan inte se att offret, häxan, är oskyldig när vi befinner oss i folkmassan som vill kasta henne på bålet. Bara genom att ta oss utanför mobben, genom att betrakta händelserna objektivt och vetenskapligt, så som apostlarna fick se Jesus föras till korset, kan vi börja bli vetenskapliga i ordets rätta bemärkelse. Att vara vetenskaplig är att söka sanningen, inte att följa med strömmen.

Medeltidens häxa var naturligtvis inget annat än samhällets syndabock. Den som fick skulden för missväxt, uttorkade brunnar, barnlöshet, eller vad nu för anklagelser kollektivet kunde enas om att kasta mot någon. Men bara för att ingen tror på häxor idag, så betyder det inte att de inte längre existerar. De har bara fått nya namn och nya former. I Italien har sex forskare, samt en tjänsteman, dömts till fängelse för att inte ha varnat i tid för ett jordskalv, L´Aquila, 2009, enligt artikeln i SvD:

”Kanske borde forskarna ha varnat tydligare för en större jordbävning. Kanhända utsattes de för påtryckningar att tona ner riskerna av politiker som ville undvika en kostsam massevakuering. Även om det är så, anses domen vara olycklig. Den riskerar att paralysera eller förvränga forskarnas framtida arbete på ett sätt som varken gynnar vetenskapen eller allmänheten.”

Se här, till och med artikelförfattaren, som borde klara av att vara objektiv och vetenskaplig, fallerar att se dessa forskare som helt oskyldiga. Det finns en möjlighet att de är skyldiga! Att inte se detta är helt klart ett utslag av vår sekularisering. Domen anses ändå ”olycklig”, men inte främst för att den straffar oskyldiga, utan därför att den får praktiska konsekvenser som inte ”gynnar vetenskapen eller allmänheten” i framtiden. Så, hade detta gynnat kollektivet hade det varit i sin ordning? Och är vi förresten säkra på att det gör det? På det psykologiska och antropologiska planet finns det kanske fördelar att dra, för när syndabocken finns där att lasta, behövs det vare sig självreflektion eller eftertänksamhet. Det ger åtminstone en, visserligen falsk, känsla av att själv vara oskyldig, liksom det skänker viss bekvämlighet.

De som brukar vara så snabba att ensidigt peka finger och kritisera katolska kyrkans förhållningssätt till Galileo Galilei för ungefär fyrahundra år sedan, kanske får en liten tankeställare av denna händelse, nu i vår tid.