Att syndabockar utses och förföljs tills dess de blir drivna ut ur gemenskapen sker tyvärr även inom den gemenskap som minst av alla borde ha sådana tendenser, nämligen Kyrkan själv. Läs här Katolsk Observatörs redogörelse för fallet med den så kallade ”bling biskopen”, Franz-Peter Tebartz van Elsta.

Oavsett biskopens eventuella brister, utsvävande lyxliv eller andra tillkortakommanden, så är det inte i första hand det moraliskt rätta eller felaktiga som är poängen – utan det faktum att strukturellt liknar fallet med biskopen självaste passionsberättelsen. Anklagad (anonymt och kollektivt) utan särskilt starka bevis, övergiven av alla, inklusive sina närmaste, till slut ”korsfäst” i medierna och utestängd från sitt ämbete.

Detta innebär varken att relativisera, eller att försvara, utan om att se vårt eget beteende mot dem vi anser vara syndare. Likt Petrus trängs nu många vid den eld som värmer de ”rättfärdiga” (vilka till stor del verkar bestå av en ohelig allians mellan sekulärmedia och inomkyrkliga radikaler) och formar dess gemenskap. Det är sannerligen ingen rolig syn. Kommer de höra tuppen gala och vakna upp?