Taggar

, , ,

I den här artikeln på Brännpunkt (SvD) skriver statsvetaren Tobias Goldman om sin resa ”från fredsaktivist till realist” angående Israels relationer med sina grannar:

”Hur kommer det sig att den europeiska vänstern kritiserar en demokratisk stat mer än de grupper och rörelser som står för allting denna vänster hatar: förtryck mot kvinnor, förtryck mot homosexuella, förtryck mot icke-troende, minoriteter och så vidare.

Det finns alltså en osaklig grund till kritiken och hatet mot Israel. Kritiken mot Israel övergår ofta i explicit judehat. Och även när den inte gör det så drivs den ändå ofta av antisemitism. Detta är kanske den känsligaste punkten, för de flesta Israelkritiker i Sverige i dag ser sig inte som antisemiter.

Låt oss dra en parallell med FN:s råd för mänskliga rättigheter. Detta råd, som ska verkar för mänskliga rättigheter i världens största och mest prestigefyllda mellanstatliga organisation, som ska slå vakt om världsfreden och människans rättigheter, var han eller hon än befinner sig, utfärdar mer resolutioner och fördömanden av Israel än mot något annat land, och har Israel som enda fasta punkt på dagordningen. Detta fokus på Israel läggs av länder vars inställning till mänskliga rättigheter är långt, långt värre än Israels: Pakistan, Sudan, Syrien, Iran med flera. Är det de mänskliga rättigheterna de vill främja? Är det världsfreden de vill främja, vill de sätta stopp för en av världens mest blodiga konflikter? Nej, det är staten Israel, världens jude, som de ständigt vill anklaga och utse till syndabock.”

Klarsynt och realistiskt. Det finns ett helt obegripligt fokus på den Israel-arabiska konflikten i världen. Läs till exempel Aron Flams artikel med flera exempel. Och det enda särskiljande från andra (mycket blodigare och svårare) konflikter i världen, är att här är ena parten judar. Som om att kritiken mot det judiska Israel på något sätt skulle ursäkta Förintelsen – ”men se hur de beter sig nu då!”. Inte uttalat såklart, men det finns ett dåligt samvete som gnager i oss alla ännu idag. På frågan ”hur kunde det få hända?” finns inget erkännande om syndabockens roll i bildandet av gemensamheter, eftersom ingen vill erkänna att man själv faktiskt skapar syndabockar. Men detta förnekande kan bara leda till nästa fruktansvärda steg – att vi efter söker alla möjliga vägar för att legitimera en ny Förintelse. Världen behöver, som Goldman skriver, fortfarande sin stora syndabock.