Så här framlägger René Girard sanningen i att Jesus Kristus är Guds son (ur: Things Hidden Since the Foundation of the World) med mina fetningar i citaten.

”The authentic knowledge about violence and all its works to be found in the Gospels cannot be the result of human action alone. Our own inability to grasp knowledge that has been waiting there for two millennia confirms theological intuitions that are no less certain for being incapable of setting out explicitly their foundations in reason. These rational foundations can only become intelligible if we proceed beyond the sacrificial version of Christianity, and are guided by the non-sacrificial reading which can emerge when the other one has fallen away.

Med en ”sacrificial version” och en ”non-sacrificial reading” menar Girard att det finns en skillnad i hur vi bör läsa evangelierna. I ”offer versionen”  (alltså ”sacrificial version”) är det Gud från sin himmelska tron som begär ett offer av oss, bara ett sista offer för alla våra synders skull, sedan är vi friköpta för alltid. Endast ett offer är gott nog för detta ändamål, nämligen Sonen som antog kött därför är ”Guds Lamm”. Liksom människan föreställt sig genom årtusenden så kräver gudarna/religionen/kulturen verkligen offer av oss.

Men i den icke-offrande läsningen, som Girard vill att vi gör, är Sonen, Guds Lamm, offret som Gud ger till människan. För det är människan som kräver offer. Det är folket som begär Jesus utlämnad åt korset av Pontius Pilatus. Vi och ingen annan är slaktaren vid altaret. Vi kan inte påstå att Gud kräver detta offer av oss. Jesus är därför Guds Lamm, som ges av Gud till den offerkrävande mänskligheten, men är samtidigt det grus, eller rättare sagt den sten i offermaskineriet (Jesus är både hörnsten och stötesten) som får systemet att bryta samman. Detta är vad passionshistorien avslöjar för oss. Vi kan inte längre beskylla Gud för att begära några offer av oss. Endast kärlekens självuppoffring, för vilken Jesus är det fulländande exemplet, är möjligt.

Det är så Lammet tar bort världens synd. Detta måste ske i tiden, genom historien som vi lever i, och därför har vi skyldighet att forma och kultivera (därav kultur och religion). Alternativet är att vi orsakar vår egen undergång.

Girard fortsätter (mina fetningar):

”To recognize Christ as God is to recognize him as the only being capable of rising above the violence that had, up to that point, absolutely transcended mankind. Violence is the controlling agent in every form of mythic or cultural structure, and Christ is the only agent who is capable of escaping from these structures and freeing us from their dominance. This is the only hypothesis that enables us to account for the revelation in the Gospel of what violence does to us and the accompanying power of that revelation to deconstruct the whole range of cultural texts, without exception. We do not have to adopt the hypothesis of Christ’s divinity because it has always been accepted by orthodox Christians. Instead, this hypothesis is orthodox because in the first years of Christianity there existed a rigorous (though not yet explicit) intuition of the logic determining the gospel text.

”A non-violent deity can only signal his existence to mankind by having himself driven out by violence — by demonstrating that he is not able to establish himself in the Kingdom of Violence.

”But this very demonstration is bound to remain ambiguous for a long time, and it is not capable of achieving a decisive result, since it looks like total impotence to those who live under the regime of violence. That is why at first it can only have some effect under a guise, deceptive through the admixture of some sacrificial elements, through the surreptitious reinsertion of some violence into the conception of the divine.