Två av Johannes döparens lärjungar såg Jesus komma gående, honom som Johannes kallade ”Guds Lamm” (och man kan se framför sig hur de två samlar mod och sinsemellan dividerar om vem det är som skall tilltala Jesus först – och om vad de skall fråga), men då händer detta:

”Då vände sig Jesus om, och när han såg att de följde honom, frågade han dem: »Vad viljen I?» De svarade honom: »Rabbi» (det betyder mästare) »var bor du?»” (Johannes 1:38)

”Vad viljen I” eller på modernare svenska: ”Vad vill ni?”, frågar Jesus. De två lärjungarna blir naturligtvis tagna helt på sängen här, för det var troligtvis inte  om var Jesus bor som de tänkte fråga, utan troligare tänkte ställa denna rabbi en lite knivigare fråga om profeterna, teologi och skrifterna.

Om vi nu bortser från den eventuella djupare och teologiska innebörden av ”att bo”, i form av att ha ”sitt varande”, och istället börjar med Jesus första fråga, så är den minst lika intressant, även om den först ter sig lika alldaglig som lärjungarnas. Här har vi alltså för Jesus två okända män som följer efter honom (lite så där avvaktande, inte hotfullt, utan på respektfullt avstånd, som sig bör med en rabbi), och han frågar dem inte ”vilka/vem är ni?”, utan ”vad vill ni”.

I den enkla frågan kan vi faktiskt läsa in flera djup, som: ”Vad önskar ni?”, ”Vad längtar ni efter?”, eller helt enkelt ”Vad begär ni?”. Detta kanske ter sig som hårklyverier för en del, för nog kan man väl fråga någon vad de vill, innan man frågar vem de är? Men om vi tar frågan om ”vem någon är” på fullt allvar, så är den ur ett mimetiskt perspektiv, en och samma fråga som ”vad viljen I”. För vem vet, egentligen, vem han/hon är? Många skulle svara att jag är det och det namnet, med det och det yrket, och så vidare, men kommer vi någonsin till ett fullödigt svar på frågan? För människor, vilka i grunden saknar insikten om ”vem de är”, har bara ”vad de begär” som rättesnöre för sin existens. Det vill säga, de är för sin existens beroende av ”sina” begär, vilka de i brist på insikt om vad man skall begära, måste låna från sina modeller, och utifrån detta stipulera sig själva. Vi är inte själva grunden för vår existens (endast Gud kan säga ”Jag är den jag är”, 2 Mosebok 3:14), utan när vi säger ”Jag är …”, betyder det i själva verket: ”jag är vad jag begär, men jag kan inte själva veta vad jag skall ha begär efter (är det makt, status, rikedomar, eller vad?), så dina begär får bli mina begär, och därför är du både min idol och min rival”.

Jesus frågar, ”vad viljen I?” Och svaret i form av en motfråga som den ena lärjungen ställer är, om vi breder ut texten lite, – ”Vi vill veta hur man lever utan att okontrollerat låna våra begär från andra, får vi följa efter dig, för att se hur du lever.” Då vi är mimetiska varelser så är Jesus fråga alltså i allra högsta grad berättigad och betydligt mer insiktsfull än frågan ”Vem är ni?”.