“My desires were so rarely excited and so rarely thwarted, that it never came into my head to have any. I could swear indeed that until I was put under a master I did not so much know what it was to want my own way.”

– Ur ”Bekännelser”, av Jean Jaques Rousseau, en av de främsta av den romantiska individualismens företrädare. Han kunde inte förmå sig att hysa några begär, inte ha vad man kallar för en egen vilja, förrän han tvingades att lyda en annan (”master”) herre än sig själv. Tidigare hade begär uppstått lite då och då (genom någon flyktighet i hans närhet) och så sällan hade dessa begär rönt något motstånd, att han inte ens ville kalla dem för egna begär.

Först när han tvingas underkasta sig någon som är en mer fast punkt i tillvaron, kan han fokusera på och utnyttja denne som en motpol (jag tänker inte begära vad du vill att jag skall begära), och/eller plagiera dennes begär och göra dem till sina egna. Oavsett så är det mimetiskt. Och så tror han att detta innebär att han på riktigt vill sin egen väg. Det är riktigt humoristiskt att Rousseau själv här i samma stund som han utropar sin autonomi, genom sin ärlighet och uppriktighet, avslöjat sin egen totala brist på den samma.