Taggar

, , , , ,

Vi berörde ”krigarlaget” (”the war pack”) i förr-förra posten och vi kunde inse att de inte skiljer sig jättemycket från jaktlaget. Viktigt att nämna är att det som definierar krigare som ett lag är att det krävs ytterligare ett lag, ett motståndarlag, för att samla ihop dem i en enhet. I händelse av krig upphävs i stort sett alla tidigare inbördes rivaliteter och sociala motsättningar genom att man förenas mot en yttre fiende och rival. Det våld som skulle kunna explodera inom den egna gruppen, kanaliseras nu istället utåt.

I posten om ”jaktlaget” tog vi upp frågan om fördelning av byte och hur viktigt det är för gruppen att detta sker enligt en strikt efterfölj lag. Att lagen ifrågasätts innebär alltid revolution, eftersom lagen alltid rättfärdigas av lagets ledare och det är mot deras makt och inflytande över fördelningen som revoltörerna vänder sig.

Vid krig förekommer allt som oftast plundring av det som betraktas som lovligt krigsbyte, vilket inte alltid är det lättaste att hantera. Hur detta skall fördelas är faktiskt ett stort problem. Två huvudsakliga metoder vid plundring, t ex av en intagen stad, existerar: den första är fri plundring och ve den stad som råkar ut för detta, då det innebär en tid av anarki, laglöst våld där var och en roffar åt sig av det man kommer över. Alternativet är total utplåning. Inget lämnas kvar att plundra. Alla dödas, allt förstörs; hus, djur och människor, förgörs av svärd och eld. Detta för att undvika en plundring som urartar.

Ett självklart exempel på detta påbud – och på resultatet när det ej efterlevs – finner vi Gamla Testamentets beskrivning av Jerikos belägring (i sig en historia om rivalitet mellan två folkgrupper om ett landområde). Josua 6:17-19:

”Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi hade sänt åstad.

Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.

Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.”

Alltså är påbudet från Herren, enligt vad israeliterna uppger, att staden skall jämnas med marken och alla i den dödas (förutom de som hjälpt Israel). Den kärleksfulle guden, alla människors Fader, som vi känner från nya testamentet tycks långt borta här, men som René Girard skulle argumentera – allt för ofta har man från kristet håll tagit gamla testamentets författares ord för givna och utan kritik. Landet skulle ges åt Israel av Gud och det genom att ett annat folk utplånades.

Men i ljuset av Girards teori om mimetisk rivalitet, kan vi se att det är vad historien, troligen omedvetet av dess författare, handlar om. Om Jeriko utlämnas för plundring är risken för stor att det slutar i kaos och interna stridigheter. För israeliterna är det alltså att föredra att ingen får något av ett möjligt krigsbyte. Vilket för oss till den andra intressanta händelsen i denna historia, för Herrens bud efterlevs inte och krigslyckan vänder helt plötsligt för Josua. I de följande verserna lider man nederlag mot amoréerna, vilket skylls på att någon gömmer plundrat gods från Jeriko hos sig, (från Josua 7:13):

”Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.”

Det är inte så lite märkligt att något sådant som lite plundrat gods hos någon skulle kunna orsaka hela israels här att bli oförmögna att slåss. Den enda rimliga förklaringen är att denna oförmåga beror på att rivalitet och oenighet om fördelningen av bytet skapar sådan osämja att de inte förmås att enas mot den gemensamma fienden. Precis det som händer i och med bråket mellan Akilles och Agamemnon utanför Trojas portar (beskrivet i tidigare post).

Lösningen på problemet är därför också den mycket speciell för oss moderna människor, då den helt tycks vara slumpartad, men beskrivs som Herrens verk (Josua 7:14-15):

”I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten skall den ena mannen efter den andra träda fram.

Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde vad som var en galenskap i Israel.”

Lotten faller till slut på en man, ”Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera av Juda stam” (Josua 7:18), som erkänner att begäret efter plundringsgodset tog överhanden och att han behållit en del för sig själv. Några verser senare (Josua 7:24-25) läser vi hur Israels menighet tog med honom:

”Akan, Seras son, och silvret och manten och guldplattan, och hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.

Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock HERREN i dag låta olycka komma över dig.» Och Israels menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade stenar på dem.”

Är det särskilt troligt att Akan var den ende av hela Israel som behållit plundrat gods för sig själv? Inte särskilt troligt. Snarare var det en ansenlig mängd plundrats gods i omlopp och många inblandade. Vad vi just betraktat är hur en syndabock utses och dödas, genom något så ”orättvist” som en simpel lottdragning. Är det Gud som ingriper, eller är det ren och skär otur? Det är ändå ett rationellt handlande av Israel. Hade alla skyldiga bestraffats på samma sätt hade den stridbara andelen män decimerats i sådan grad att man utsatt hela Israel för stor fara. Bättre att en dör än att hela folket går under, som översteprästen Kajafas noterar då Jesus förs iväg för korsfästning.

Så vad skall vi göra nu? Skall vi bli förfärade och unisont fördöma Israel för denna dubbla grymhet? Först en utplåning av staden Jeriko, och sedan steningen av en man med hela sin familj. Förfärade kan vi förvisso bli, men den som är utan synd kan slänga första stenen. Vi måste erkänna texten för vad den är, en historia som ”försöker” säga sanningen, som inte mytologiserar det kollektiva våldet för vad det är. Att våldet projiceras på Gud är trots allt ett slags erkännande om att associationen mellan Gud (religion) och våld fortfarande existerade, trots att Gud om och om igen försöker visa det israeliska folket andra vägar.

I nästa kapitel av Josua tågar han med krigshären mot staden Ai, och det är en annan, men liknande historia.

En annan aspekt av denna krigföring är att den har som mål att utplåna en fiende helt och hållet. Ingen får lämnas kvar levande som senare har möjlighet att utkräva hämnd. För hämnaren kommer alltid med ett kraftfullare våld tillbaka…