Taggar

, , , , , ,

Jaktlaget, skriver Canetti (nytillkomna läsare, se flertalet tidigare inlägg här), är kanske den allra mest ursprungliga uppsättningen av ett ”lag”, en mindre och till antalet fast grupp av individer fokuserade mot ett och samma mål, där var och en fyller sin särskilda uppgift.

I djurriket utgör jagande vargar en tydlig sådan grupp och det är därför inte konstigt att de har fått stå som symbol för allt från kriminella gäng, till idrottslag liksom de fruktade tyska ubåtarna under andra världskriget.

Bild lånad från: http://polishgreatness.blogspot.se/2012/05/battle-of-atlantic-part-2-wolf-pack.html

Jaktlaget är alltid ute efter ett rörligt byte vilket det förföljer och slutligen dödar. Så fort offret är dödat förändras jaktlaget i ett slag. Jägarna samlas alldeles stilla runt bytet i andakt. Det är dags för fördelningen. De hade kunnat kasta sig över bytet och var och en fått ta vad denne kom över efter egen styrka, vilket hade kunnat sluta i förödande våldsamheter. Men fördelningen sker enligt förutbestämda och noga uträknade regler. Två grundformer för fördelningen finns. Antingen delar man enligt något schema mellan enbart jaktlagets medlemmar, eller, fördelningen sker även till det större samhället som jägarna ingår i. Detta måste vara de allra första av lagar och förordningar bland människor (och djur).

Frågan om fördelning är fortfarande brännande aktuell även i vårt samhälle som är långt ifrån ett jägar-/samlarsamhälle. Frågan om fördelning ger upphov till ständiga konflikter. Gjorde han/hon sig verkligen förtjänt av sin del? Bör den som redan har så mycket, ha ännu mer? Konflikterna uppstår när fördelningen inte anses rättvis. En sådan konfliktsituation uppstår i ett av vår världs stora dramer – det trojanska kriget.

Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akhilleus
olycksdiger, till tusende kval för akhajernas söner.
” (översättning: Erland Lagerlöf)

Dessa inledande raderna ur Homeros Iliaden låter oss veta vad hela historien kommer att kretsa kring, nämligen en mans ilska. En mans vrede, inte mot sina fiender i Troja, utan mot Agamemnon, sin egen kung och ledare. I denna position är kungen Akilles förebild, men på grund av sin avundsjuka förvandlas kungen till en rival.

Grekernas, med kung Agamemnon i spetsen, tar under striderna två unga vackra kvinnor, Briseis och Kryseis, som krigsbyte. I vanlig ordning vid uppdelning av krigsbyte så är det Agamemnon som på grund av sin rank väljer först. Agamemnon tar Kryseis och Akilles får därmed Briseis. Efter att Agamemnon avvisat Kryseis fader Kryses, präst åt Apollon, vädjan om att återfå sin dotter, låter Apollo grekerna drabbas av en plötslig epidemi, en obestämd smittsam ”plåga”.

Akilles sammankallar ett rådslag där spåmannen Kalkas slår fast att det är Agamemnons vägran att återlämna dottern som är orsaken till ”plågan”. Vredgad av förödmjukelsen av att ha tvingats återlämna dottern begär Agamemnons att istället få Akilles slavflicka till sin konkubin. Akilles måste naturligtvis följa sin kungs begäran, dock uppfylls han utav av sådant vrede och hat att det grekiska lägret åter hamnar i upprorsstämning. Ännu en social kris uppstår, det vill säga att en ”smittsam plåga” åter hemsöker grekerna. Akilles uppror leder till att han under en tid vägrar att delta i den fortsatta striden mot Troja, vilket håller på att kosta grekerna hela segern.

Vad som styr fördelningen här är alltså rank. Men Akilles ifrågasätter vad rank har för betydelse – ”det är ju jag som gör allt jobb, men du som tar allt byte”. Oavsett om Akilles har rätt eller fel, så är det alltid ett ifrågasättande av en befintlig hierarki, och viljan att ersätta den med en ny, egendefinierad hierarki, som ger upphov till olika former av social oro (med upplopp, revolutioner, inbördeskrig och våldsamheter som resultat). Men eftersom vi aldrig kan låta bli att ersätta en hierarki med en ny, måste vi lära oss leva med dem i någon form.

Det är vad som skett under den så kallade ”arabiska våren”, vilken håller på att övergå i vinter, eftersom den gamla ifrågasatta och raserade hierarkierna i området nu verkar ersättas av minst lika, eller värre, ledare och förebilder.

Vi försöker undvika sådana konflikter genom att införa vad vi menar är en meritokrati. Ens goda meriter skall ge avkastning och belöningar, liksom de bestämmer hierarki. Men vad händer när de som är våra eliter och ledare, de som har tagit på sig ansvaret att vara förebilder, missbrukar sin ställning och sitt förtroende, men ändå skyddas och tilldelas nya lönsamma tjänster och myndigheter verkar se mer till sin egen tillväxt av personal och skattepengar i budget än att utföra det jobb de är tillsatta för. Odell har rätt, endast en ”osund kultur” kan vara orsaken.