Media har rapporterat om begravningen av den iranska toppterroristen (ja, SVT kallade honom visserligen ”toppdiplomat”, men den källan är s.k. fejknyheter) Quassem Soleimani. Spektaklet har beskrivits som ett kaos som slutade i att över förtio, upp mot femtio har också rapporterats, personer dog och en bra bit över tvåhundra skadades.

Varför kan man inte hålla en värdig och stilla begravning, undrar säkert vän av ordning? Något liknande sker inte i västvärlden, ens vid de mest prominentas begravning.

Jag vill nu påminna om ett äldre inlägg som handlade om just denna sort fenomen – att döden och begravningar i primitiva religioner (dvs icke-kristna) primärt syftar till och används för att stärka de sociala banden hos de levande, än att sörja den döde. Då skrev jag det som gäller även här, nämligen att:

”… för alla sådana här typer av ritualer kring döende och döda, handlar det om att utnyttja döden för det egna fortsatta livet. ”

Jag kan givetvis inte svära på att inte någon vid cermonin faktiskt sörjde den hädangångne Soleimani, men den absoluta merparten var inte där i syfte att delge sina kondoleanser, utan för att dra nytta av den sociala kraften i en massrörelse. Det finns en anledning till att man ritualiserar och har en viss ordning vid begravningar. Man vill undvika mimetiska kriser som uppstår då begäret efter att ”sörja” (dvs dra maximal social nytta ur den döde) blir övermäktigt. Att ta sig så nära den döde (i kistan eller hur det nu går till i det gällande fallet) blir en akt av konkurrens med tusentals likasinnade, som nu mimetiskt begär precis samma sak. Varje rörelse närmare den döde kommer att imiteras och fortplantas genom församlingen. Ingen respekterar nu längre sin plats, hierarkierna bryter samman och alla rör sig mot samma mål – den döde – vilket resulterar i en bisarr form av imitation då de ”sörjande” själva dödas i tumultet och blir till kopior av den första döde.