”I could say to you that you do not serve the public good — that nobody’s good can be achieved at the price of human sacrifices — that when you violate the rights of one man, you have violated the rights of all, and a public of rightless creatures is doomed to destruction. I could say to you that you will and can achieve nothing but universal devastation—as any looter must, when he runs out of victims. I could say it, but I won’t. It is not your particular policy that I challenge, but your moral premise.”

Citatet kommer ur Ayn Rands bok Atlas Shrugged, eller Världen Skälvde på svenska. Det fortsätter så här:

”If it were true that men could achieve their good by means of turning some men into sacrificial animals, and I were asked to immolate myself for the sake of creatures who wanted to survive at the price of my blood, if I were asked to serve the interests of society apart from, above and against my own—I would refuse. I would reject it as the most contemptible evil, I would fight it with every power I possess, I would fight the whole of mankind, if one minute were all I could last before I were murdered, I would fight in the full confidence of the justice of my battle and of a living being’s right to exist. Let there be no misunderstanding about me. If it is now the belief of my fellow men, who call themselves the public, that their good requires victims, then I say: The public good be damned, I will have no part of it!”

Det är en av bokens hjältar, Hank Rearden, som talar i självförsvar inför en tribunal, där han står till svars för ”antisocialt beteende”. Jag läser det och hör samtidigt gamla testamentets Job tala i försvar mot sina tre ”vänner” som anklagar honom för att inte ha varit gudfruktig. Jag tänker givetvis också på översteprästen Kaifas ord om Jesus korsfästelse, att ”det är bättre om än man dör, än att ett helt folk går under”. Det var just den utilitaristiska moralen, som Jesus gav sitt liv för att avslöja som så ytterst lögnaktig och falsk. Det är mord i folkets namn och i Guds namn, för att folkets sociala gemenskap inte ska störas.

Stålfabrikören Hank Rearden uppmanas att frivilligt offra sig och att gå med på pöbelns och roffarnas krav. Han ska ge sitt liv i deras händer, bli deras slav, arbeta på deras villkor och inte på sina egna. Men han vägrar gå med på detta. Inte av ”egoistiska” skäl, så som att han bara vill behålla sina pengar, sitt företag, eller inte dela med sig av de resurser han förfogar över. Det är för att han helt enkelt inte accepterar deras moraliska princip, att han måste offras för deras skull.

Han är inte Jesus som ger sig frivilligt (för att det är Guds vilja att på det sättet uppfylla Guds frälsningsplan) som ett offer. Han är vanlig människa, men en som inte böjer sig för orättfärdiga anklagelser och krav, därför är han som Job. Han deltar på sitt sätt i att avslöja syndabockstänkandet för vad det är – slaveri, mord och lögn.

En människa kan aldrig förslavas eller dödas för andras skull. Det gäller givetvis universellt, eller inte alls. Det är lika omoraliskt när rika, makhavare eller på andra sätt ”starka” utnyttjar andra för sin vinning, som att fattiga, maktlösa och ”svaga” tvingar någon att offra sig för deras skull. Vad som är utnyttjande, vem som är stark/svag och så vidare är givetvis öppet för diskussion och en stötesten för oss.

Rearden, som vi citerat ovan, står (liksom hans skaperska i form Ayn Rand) under inflytande av det kristna kulturinflytandet. Han vägrar ställa upp som offer åt ”de religiösa” åklagarna (”fariséerna” av sin tid) Han spelar inte med i deras spel på falska premisser och med blodtörst efter offer. En kristen kultur uppmuntrar till att se människan – ”Ecce homo”. Vi behöver ha perspektivet av ”icke-offer” åt båda hållen i samhällshierarkin, även om det är enklare att ömma för ”de svaga”, så betyder det inte att vi får offra andra människor för att uppnå våra ”humanistiska ideal”. De som vill hjälpa sjuka, svaga och utsatta kan bara göra det på ett sätt – att frivilligt offra sig själv.

Rand var ateist (men hon höll Tomas av Aquino som en av världen främste tänkare). Hon kallade, med Nietsches ord, kristendomen för en ”slavmoral”. Det vill säga en moral som förslavar folk genom krav på altruism och plikt till uppoffring. Men är det en helt korrekt beskrivning av kristendomen? Det är en sorts beskrivning av Kristus, som gav sitt liv för allas frälsning, men uppmaningen att följa (imitera) Kristus betyder inte att varje människa exakt måste kopiera exemplet och bokstavligen låta sig korsfästas. Det är ju givetvis nonsens. Rands (och Nietzsches kritik är givetvis mer sofistiskerad än så. De menade att även frivillig självuppoffring (och uppmaningar därtill) är en perverterad moral och skadlig för samhället.

Slavar offras. Att försvara slaven är inte en moral för att vi ska vara slavar. Tvärtom, kristendomen är en attack mot de som anser sig ha rätt att, i kollektivets namn, offra och förslava andra människor.

Jag tror man kan tolka Nietzsche som så att han valde Dionysos över Kristus – att istället för att avsäga sig offer (till förmån för självuppoffring) så betraktade han (människo)offer (syndabockar) som nödvändiga för att med jämna mellanrum (åter)vitalisera kulturen. Men jag undrar om Rand på sin tid (och kanske även Nietzsche, jag är ingen expert) vände sig mot en tolkning som åtminstone inte är katolsk.

En katolsk skulle se till helheten och inkludera alla kardinaldygder (enligt de grekiska filsoferna är dessa klokhet, tapperhet, måttfullhet och rättrådighet, samt de av den katolska kyrkan adderade tro, hopp och kärlek) för att bli vara en sann, äkta och fullkomlig uppoffring. Som att av kärlek till Gud, sin familj, sina vänner, sitt fosterland, eller något annat hedervärt högre mål, agera med rättrådighet och tapperhet, i en grad av måttlighet och med klokhet, i tro och hopp på Gud och få den högsta belöningen av Gud i Himlen, inte av (de fallna) härskarna i världen. Det är den formen av exempel på självuppoffring som skapar helgon.

Fiktionens Hank Rearden (som man ändå får säga uttrycker de ideal som Ayn Rand själv höll högt) går liksom Jesus till angrepp mot ”fariséerna” i form av vad vi idag skulle betrakta som godhetssignalerande rättvisekrigare vilka i första hand söker världslig ära på bekostand av andra. Jag finner det väldigt tilltalande (även om jag i flera andra frågor står långt ifrån Rand).