Taggar

, , , ,

Jag har läst långt ifrån allt av Fjodor Dostjevskij, en av Girards främsta inspiratörer, men några av de mest kända verken så som Idioten, Bröderna Karamazov, Brott & Straff och Dubbelgångaren och nu till sist också En Underjordisk Dagbok har det blivit. Det här sist nämnda verket är kanske det verk som tydligast visar på hur det triangulära (mimetiska) begäret tär på en människa. Den underjordiske dagboksskrivaren slits isär i sina tvära kast mellan olika förebilder/rivaler, vilka han älskar-hatar med häftig intensitet. I en scen beskrivs hur han tillsammans med tre ”vänner” (vilka alla, men främst en viss Zverkov, är hans modell/rival) befinner sig på restaurang och han har precis grälat med dem och de har satt sig lite för sig, skiljt från dagboksskrivaren.

”Men jag sjöng inte. Jag försökte bara undvika dem med blicken, intog en obesvärad ställning och väntade otåligt på att de skulle öppna munnen och tilltala mig, som de första. Men de tilltalade mig aldrig! Och jag som brann att just denna stund få sluta fred med dem! Klockan slog åtta, slog nio. De förflyttade sig från bordet till soffan. Zverkov sträckte ut sig på soffan och lade upp ena foten på det runda soffbordet. De tog vinflaskorna med sig. Zverkov hade verkligen haft med sig tre flaskor själv. Mig bjöd de förstås inte in. Alla grupperade sig runt Zverkov på soffan. De tycktes insupa vartenda ord han sade.

Det syntes hur mycket de gillade honom. ’För vad, för vad?’ undrade jag. Ibland tycktes de helt berusade av förtjusning … ”

Zverkov är mittpunkten som vännerna dras till, han är som mittpunkten i ett solsystem som allt graviterar runt. Samtidigt som berättaren bara längtar efter att få tillhöra dem, gör han allt för att visa hur oberörd, ja hur obesvärad, han är av att inte tillhöra dem. Men vi är alltid mer eller mindre oförmögna att få ett stadigt fotfäste i världen genom bara oss själva, därför att sådan självständighet helt enkelt inte existerar. Även de häftigaste uttryck för individualism och autonomi är helt och hållet beroende av andra.

”Jag gick omkring med ett föraktfullt leende på läpparna i andra delen av rummet mitt emot soffan, gick fram och tillbaka längs väggen, från bordet till kakelugnen och tillbaka. På alla sätt försökte jag visa att jag klarade mig bra utan dem, men slog ändå klackarna i taket så att det hördes. Det ledde ingen vart. De där brydde sig inte.” … ”Då och då genomborrades jag av en tanke som framkallade en djup och sårande smärta: det går tio år, tjugo år, fyrtio år och jag, till och med efter fyrtio år kommer jag äcklad och förnedrad att minnas dessa de vidrigaste, löjligaste och hemskaste minuterna i hela mitt liv.”

Inte riktigt, men ändå lite så här, kan jag själv känna på så kallade ”mingelfester”.