Därför är det fult att peka

Etiketter

, , , , ,

Alla barn pekar på saker och ställer frågan: ”vad är det”? Föräldrar svarar och förklarar. Men så pekar barnet på en annan person och frågar samma sak, eller än värre, kommer med ett påstående om denne. Eller helt enkelt bara pekar för att visa: ”Pappa, titta på han/hon!” Då blir föräldrar genast obekväma, och medan de leende förklarar för barnet att ”det är fult att peka”, så inleds försöken att avleda barnets uppmärksamhet.

Varför anses det vara fult att peka på andra människor?

Michael Tomasello (https://en.wikipedia.org/wiki/Michael_Tomasello), forskare inom psykologin, har poängterat att apor inte kan peka. De kan gestikulera, till exempel för att dra andra uppmärksamhet till ett visst objekt. Apor kan inte ”designera något” för andra på ett så tydligt sätt som just pekandet gör för oss människor. Pekandet är alltså något specifikt mänskligt som möjligör att vi får en ”delad medvetenhet” om något. Tomasello:

”The observation is that captive chimpanzees will often ‘point’ (whole arm with open hand) to food so that humans will give it to them (Leavens and Hopkins 1998) or also, in the case of human-raised apes, to currently inaccessible locations they want access to (Savage-Rumbaugh 1990). This means that apes can,in unnatural circumstances with members of the human species, learn to do something in some ways equivalent to pointing (in one of its functions). And yet there is not a single reliable observation, by any scientist anywhere, of one ape pointing for another.” (Källa PDF)

Att peka är att icke-verbalt referera till något utanför sig själv eller gruppen man samhör med. Mänskligt pekande är därför också intimt förknippat med ”utpekande”, med att ”designera”, att ”utse”, ”välja ut” någon. Att som individ bli utvald kan ha både en positiv och negativ sida. Positivt designerande sker (oftast) på någon form av meritokratisk bas (”du får leda oss”) och väldigt sällan slumpartad, medan negativ designering (”du får inte vara med”) mycket väl kan vara, eller åtminstone i högre grad uppfattas som, helt och hållet utan grund.

Eric Gans, en ”lärjunge” till René Girard har utvecklat vad han kallar för en ”generativ antropologi” (introduktion på länken), eller ”GA” kort och gott. Den innehåller bland annat en teori om språkets uppkomst och utveckling utifrån en social händelse, snarare än genom en evolutionär förändring. Händelsen i fråga är samma som Girard kallar för ”det grundläggande mordet” (”the founding murder”) av mänsklig kultur.

Detta ursprungliga mord, eller offer, som Girard beskriver, genomgår olika faser av ”pekande”, eller ”proto-pekande” hos den varelse som skulle bli mänsklig. I den inledande fasen av en mimetisk konflikt pekar två på varandra som varande modeller-rivaler. Deras pekande är mimetiskt (imiterande) och fler och fler blir inbegripna i att ”sträcka ut sitt finger”, varpå konflikten eskalerar. Därmed blir den till en mimetisk (social) kris som hotar att utplåna hela samhället. Lösningen kommer genom att pekandet förflyttas från ”alla mot alla”, till alla mot en, som blir DEN utpekade, syndabocken som dödas (offras) till gagn för hela kollektivet.

Om detta sker vid första eller om det tar ett antal återkommande repetioner, spelar egentligen ingen roll, men vid ett av dessa tillfällen faller den utpekade i en helt ny kategori. Denna, av alla utpekade och utvalde, blir det första ”transcendenta”. Den blir till att vara något som samtidigt är både ”som oss” och helt ”bortom oss”. Offret är den anklagade och skyldige för krisen, men samtidigt också den som genom sin död bringade fred och stabilitet igen. Medan vi pekade på varandra befann vi oss i konflikt, när vi pekar på en, befinner vi oss helt plötsligt i fred och i social gemenskap. Offrets (döda) kropp är det första ”heliga” och det första transcendenta, ur vilket det första språket uppstår på den grund som den sociala gemenskapen erbjuder, när den uppkommer genom en historiska händelse. Det första språket gör är att peka på skillnaden mellan den döda heliga och de levande profana, mellan skyldig och oskyldiga. Språk ger upphov till Lag, och den helige Paulus var mycket klarsynt när han skrev att:

”Därför är det så: Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat. Ty synd fanns i världen redan innan lagen fanns. Men synd tillräknas icke där ingen lag finnes;” (Rom 5:12-13)

Lagen fanns inte för de första proto-människorna. Även om de syndade var de icke medvetna om det och därför kan de inte tillräknas synden. De kom dock att så småningom formulera lagen och därmed göra synden så att säga synlig. Därmed bidrog lagen till att ge upphov till syndare. Jesus vände sig mot dem som utnyttjade lagen i syfte att utmåla sig själva som rättfärdiga (”syndarna” blev deras syndabockar), det vill säga de skriftlärda och fariséerna, som han kallade för hycklare. Lagen förbjuder alla möjliga saker, i syfte att undvika mimetiska konflikter och kriser, men den förbjuder inte offrandet av syndabockar, den vanliga mänskliga gen-/utvägen ur en kris (för det är inte den enda, då att ”älska vår fiende”, är en annan, men mycket svårare och längre väg).

Det är vårt kristna kulturarv som säger oss att det är fult att peka, därför att det är ”den anklagande gesten” mot syndabocken. Vi skall inte ”peka ut” individer, eller grupper, är också ett vanligt återkommande inlägg i samhällsdebatten. Detta är dock endast reflexmässigt kulturkristet, inte genomtänkt och sanningssträvande. För vad man så gott som alltid missar i denna reflexmässighet är att kristendomen lär ett sätt att peka utan att man gör sig syndabockar, nämligen genom att först och främst peka på synden, inte på syndaren. Sedan är det naturligtvis nödvändigt att syndaren genomgår en sann omvändelse (”gå och synda inte mer”) och botgörelse, vilket är något helt annat än offras som syndabock.

Folket och de gröna

Etiketter

, , ,

Denna lilla girardiska observation gjordes i NWT. För de ”gröna kehmererna”, de som önskar sig diktatur för miljöns skull, är det ett helt folk som görs till syndabockar. Man har vänt ut och in på syndabocksmekanismen. Istället för att singla ut en enskild person eller en mindre grupp, görs hela befolkningar till sina syndabockar:

Det som skiljer klimatalarmisterna från andra är inte övertygelsen om en nära förestående undergång, utan den i grunden egoistiska inställningen att det också måste bero på oss. Till sin natur skiljer det väldigt lite mellan detta beteende och forna tiders människor som utgick från att torkan berodde på att de inte tillbett rätt gudar tillräckligt mycket. Istället för Tor eller Osiris dyrkas nu en sammansmältning av jag:et och moder Jord.

Skulden för den kommande katastrofen bärs givetvis av alla andra, de som ännu inte har skådat sanningen. Folket. Massorna. Som vill flyga och köra bil, grilla kött och ha flera barn. Innanför sektens murar vet man att om folk bara såg sanningen skulle det inte behövas en diktatur…”

Det kristna icke-svaret på provokationer

Etiketter

, , , , ,

Anti-krist är inget annat än den som offrar andra i försvar av offer. En karrikatyr av och en rival till kristendomen.

”We have experienced various forms of totalitarianism that openly denied Christian principles. There has been the totalitarianism of the Left, which tried to outflank Christianity; and there has been totalitarianism of the Right, like Nazism, which found Christianity too soft on victims. This kind of totalitarianism is not only alive but it also has a great future. There will probably be some thinkers in the future who will reformulate this principle in a politically correct fashion, in more virulent forms, which will be more anti-Christian, albeit in an ultra-Christian caricature. When I say more Christian and more anti-Christian, I imply the figure of the Anti-Christ. The Anti-Christ is nothing but that: it is the ideology that attempts to outchristianize Christianity, that imitates Christianity in a spirit of rivalry.”

– René Girard, från Evolution and Conversion – Dialogues on the Origins of Culture, Continuum, London, New York, 2007, sid. 236):

När man låter känslor och (kristna) impulser (som försvar av de till synes ”svagare”) styra istället för fakta och verklighet, finns alltid risken att landa fel i sina slutsater om offer och förrövare.

Bakom vad som framstår som ett solklart fall, ”en ung vit maga-kepsbärande kille hånar och flinar åt en indian som bara vill komma fram till The Lincoln Memorial, finns en helt annan historia en den som gick viral och dessutom spreds okritiskt av massmedier, som CNN. Något som snabbt fick igång ett hatdrev mot tonåringen och hans familj.

Nu visade det sig att tonåringen var en praktiserande katolik, en viss Nick Sandmann från Covington Catholic High School, som enbart stod och väntade på en buss, vilken skulle ta honom och hans klasskamrater tillbaka från Washington D.C. där de deltagit i Walk for Life, hem till Kentucky, när han blev utsatt för en provokativ grupp protestanter.

Problemet, för CNN och övrig massmedia, är att enligt vittnen och andra filmer som det finns massor av, så är det den unge vite katolske killen med maga-kepsen som har rätt. Men det motsatta narrativet är så begärligt att kasta ur sig för de som redan har bestämt sig. Vit man, katolik och Trump-anhängare är bara för många fel på en gång för vänsterliberalt lutande massmedier. De kunde inte låta bli att sprida detta, och struntade i att söka efter hela sanningen (eller än värre, man publicerar fast man visste?). Så här skrev t ex Whasington Post:

The images in videos that went viral on social media Saturday showed a tense scene near the Lincoln Memorial.

A Native American man steadily beats his drum at the tail end of Friday’s Indigenous Peoples March while singing a song of unity urging participants to “be strong” against the ravages of colonialism that include police brutality, poor access to health care and the ill effects of climate change on reservations.

Surrounding him are a throng of young, mostly white teenage boys, several wearing “Make America Great Again” caps. One stood about a foot from the drummer’s face wearing a relentless smirk.

I efterhand har nu CNN publicerat nyanserade versioner (även Washington Post har blivit tvungna att nyansera sig) och videos av händelseförloppet som tydligt visar att det i själva verket är den påstått trakasserade indianen, en viss Nathan Phillips, som provocerande går fram och ställer sig rakt framför Sandmann. Det är medlemmar i ett ytterst obehagligt gäng kallat ”Black Hebrew Israelites”, ökända för både hat mot vita och homosexuella, som skriker rasistiska och kränkande tillmälen åt de unga katolikerna. Ingen blir heller hindrad från att komma fram till Lincoln Memorial. Det är Phillips som väljer att inte gå den vägen som ligger helt fri för honom, utan han går in mitt i bland de unga katolikerna. Han ljuger sedan om hela händelseförloppet och kallar sig själv för kränkta och utsatt för hat. Men Phillips är heller inte vem som helst utan en välkänd aktivist som flera gånger tidigare, på lösa grunder, påstått sig blivit trakasserad.

Det är aldrig rätt att i rättfärdighetens namn förfölja andra. Att falskt utge sig för att vara ett offer och att försöka få andra att framstå som hatfulla, är inget annat än att agera som ”anti-krist”. Sandmann och hans katolska skolkamrater visade upp ett stort tålamod och ödmjukhet inför denna provokation.

Här är Tim Pools film om händelseförloppet:

Lögner, bubblor, mjukvara och kampen om användare

Här är ett lite annorlunda tips, men det passar för er som är intresserade av ekonomi och mimetisk teori. Diskussionen i denna podd tar avstamp i Girards tankar, formulerade av Peter Thiel, om hur ekonomiska bubblor uppstår, dess faktiska nytta, och om hur IT och mjukvaruutveckling på ett nytt sätt skapar framtiden. Vidare pratas det om varför vi fortfarande arbetar lika mycket, eller mer, varför huspriser stigit långt mer än tillväxten, och flera andra saker som har med girardiska insikter om ekonomi och mänskliga sociala interaktioner.

Lyssna på Venture Stories här:
https://www.spreaker.com/episode/15990580

”The Prophet of Envy” (The New York Review of Books)

Fin genomgång av Girards livsverk, som bland annat skriver:

Girard began and ended his career as a professor of French and comparative literature. That was as it should have been. Although he was never formally trained in literary studies (he received a Ph.D. in history from Indiana University in 1950), he effectively built his theory of mimetic desire, in all its expansive anthropological aspects, on literary foundations. Somewhat like Heinrich Schliemann, who discovered the site of ancient Troy by assuming that the Homeric epics contained a substrate of historical truth, Girard approached literary works as coffers containing the most fundamental truths about human desire, conflict, and self-deception.

https://www.nybooks.com/articles/2018/12/20/rene-girard-prophet-envy/

Etablissemangets haveri – Fokus

Etiketter

, , , , ,

Sakpolitiken har, förstås, inte varit ett samtalsämne på länge. Är det någon som hört Annie Lööf svara på frågan vilken sakpolitik det är som alliansen och Miljöpartiet skulle göra till sin? Men nu har till och med de aningen bredare perspektiven på regeringsbildningen fallit bort.

https://www.fokus.se/2018/11/etablissemangets-haveri/

Har länge tyckt att Johan Hakelius är en vår samtids skarpaste obeservatörer, och dessutom en god stilist. Han sätter ofta fingret på vår samtids mimetiska spel.

Ett av de absolut säkraste tecknen på att en mimetisk kris pågår, är att fokus på vad konflikten faktiskt handlar om flyttas från vad, i detta fall sakpolitiken, till att handla om vem. Det vill säga, fokus är inte att driva sin egen politik, utan att sänka sin rival. När senast hörde vi någon tala om sakfrågorna? När var svensk politik en kamp mellan ”höger” och ”vänster” senast? 2006 kanske? Alla de ”gamla” riksdagspartierna har istället unisont vänt sig mot den nya gemensamma fienden, sverigedemokraterna, som klampat in och stört den tidigare rådande ordningen. Gamla svurna fiender är nu alla rörande överens om att det övergripande målet inte är att föra sin egen politik, utan att hålla katten bland hermelinerna utanför buren.

”Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.” (Luk 23:12)

Det är att naturligtvis som Hakelius också skriver, att detta spär på både politiker- och demokratiförakt och som polariserar samhället och både sliter isär och skapar nya sammanhållningar. Lika eller ännu bräckligare än de tidigare.

Krav på offer i Paktistan

Etiketter

, ,

”Asia Bibi, 53, has been on death row since 2010, after being accused of insulting the Prophet Mohammed during an argument over a water bowl in Punjab province.

Supporters of the ultra-religious party Tehreek-e-Labbaik Pakistan (TLP) gathered in several cities today, threatening nationwide protests if authorities free Ms Bibi.”

Orsaken är en uppenbar struntsak. En ursäkt för att få hänga någon, vem som helst, som får denna mobb att hålla sams internt. Naturligtvis är det för mobben ingen struntsak, utan tvärtom det allra viktigaste då det handlar om deras uppfattningar om helighet, om hierarkien i samhället. Om en kristen kvinna kan få rätt mot en muslim, så faller deras världsbild om att vara ett ”herrefolk” ihop.

”Pakistan’s Supreme Court reached a decision on her final appeal on Monday, but their announcement is not expected until next week, potentially due to a fear of mob violence.”

Myndigheterna befinner sig i samma situtation som Pontius Pilatus. Frågan är hur de kommer agera. Ska de två sina händer och överlämna kvinnan åt ”sitt kors”, eller kommer de stå emot mobben, trots hotet om mer och värre våld? Är det då inte, som översteprästen Kajafas sa om Jesus korsfästelse, ”bättre att låta en dö, så att hela folket kan leva?” Vi vet ju att det naturligtvis inte går i längden. En mobb kommer kräva våld, ett nytt offer, oavsett. Om de ser att det funkar och att även myndigheter faller till föga för hoten, finns ingen anledning att sluta driva liknande fall. Det kommer att eskalera. Om Asia Bibi inte fälls kommer de utkräva sin hämnd på andra sätt, där andra oskyldiga människor troligvis kommer att drabbas av mobbens blodtörst. De är inte ute efter Bibi, de är ute efter en syndabock.

Länk: https://www.dailymail.co.uk/news/article-6269297/Islamists-rally-Pakistan-death-sentence-Christian.html

De orena

Etiketter

, ,

”eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent — vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något slags orent smådjur — och han så bliver oren och ådrager sig skuld; eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;” (3 Mos 5:2-3)

Att förstå den bokstavliga beröringsskräcken som riksdagens övriga partier hyser mot SD, så måste man tolka det genom religiösa glasögon, närmre bestämt arkaiska eller gammaltestamentliga, som citerat från tredje moseboken ovan. Vi pratar inte om faktiska åsikter eller politik, vi talar om ”rötter” och dess grad av orenhet.

En som tycks ha förstått detta är Håkan Boström, som nyligen noterade följande på GP:s ledarsida:

”Enligt Douglas [Mary Douglas, författare till boken ”Renhet och fara” (1966)] fyller renhetsregler funktionen att upprätta en social ordning. Det är därför renhetsregler, om mat och ritualer står sida vid sida med moraliska påbud i många traditionella religiösa texter. Reglerna behövs för att göra världen enkel och begriplig. Egentligen för att vi ska slippa tänka och besparas moraliska överväganden. Det sistnämnda är nämligen svårt och jobbigt.”

”Att förhandla med SD om skattesatser, strandskydd eller trafikpolitik anses förkastligt. Det kan bara förstås som ett renhetskrav. Den som talar med SD blir besmittad av det orena. Hos makteliten blandas detta inte sällan också med en stor dos folkförakt. SD symboliserar allt de inte vill vara.”

Denna beröringsskräck påminner dessutom väldigt mycket om synen på kvinnan inom islam. Det är alltid hon som är den ”orena”, den som skall skyla sig och sina kroppsformer, dölja hår och ibland även ansiktet, i syfte att inte väcka begär hos män när hon vistas ute (något som för övrigt helst bara ska ske under sällskaplig kontroll av manlig släkting). Blir en kvinna våldtagen så är det hennes eget fel, som genom sin ”magi” gör det omöjligt för män att kontrollera sig. Därför är det också kvinnan som bestraffas för att ha blivit våldtagen. Hon, som förhäxat mannen, är den skyldige enligt denna syndabockslogik, en oren som måste straffas. Logiken är glasklar, om du tror på den, men diabolisk för dess offer.

Samma logik gäller alltså numera tydligt och klart i svensk politik. Man är rädd att magikern Åkesson kommer att göra alla som sitter i samma rum och pratar med honom till någon form av nazistormtrupper. Politikers begär att upprätta dödsläger och marschera i takt kommer att väckas till liv och deras fria vilja kommer helt att underkastas SD… Så länge alla tror (eller medvetet utnyttjar andras tro) och anser sig tjäna på att syndabocken, i detta fall SD, är skyldiga till anklagelserna, så fortsätter detta tragikomiska spel. De politiker som deltar i farsen tror på den, men vi utanför ser den för vad den är.

Mat åt gudarna

Sådant här fascinerar dagens forskare mycket, men eftersom det är så avlägset är det möjlig att hysa en skräckblandad förtjusning inför en kultur som mördat säkert hundra tusentals oskyldiga människor på de mest makabra vis. Få tänker på att de som fick slut på eländet var vita, kristna, heterosexuella, män från Europa. Och hur många tänker på att samma sak hänt under vår tid (under nazi-tiden och under kommunismen), med skillnaden att det varit under mer uppdaterade former?

Det sociala våldet

Etiketter

, , ,

Malcom Kyeyune, skriver på Kvartal om socialt våld i immigrationens kölvatten. När våldets syfte blir att skapa eller befästa en ny social ordning mellan nyanlända och befintlig befolkning:

”Gemensamt för detta våld är att det är socialt. Vi talar inte om enskilda galningar, utan om ofta tämligen stora grupper människor som begår extremt grova våldshandlingar tillsammans. Grovheten i detta våld kommer inte ur tidigare relationer till offret (för i regel finns ingen sådan), eller som ett led i att uppnå något annat syfte (genomförandet av ett personrån, en kriminell utpressning, osv). Det är också ett våld som bryter mot sociala tabun i majoritetssamhället, vilket ger en fingervisning om att det finns en mycket tydligt sorts vi-och-dom-dynamik bakom dessa dåd. Det mest illustrativa exemplet på förekomsten av denna dynamik ligger i det allt mer grövre våldet mot blåljuspersonal, mot bussförare och andra lägre samhällsfunktionärer. Vi hör ständigt att detta våld beror på socioekonomiska faktorer, på fattigdom, en dålig arbetsmarknad, och dylikt.

Men detta är ju absurt. Finns det alltså inte någon fattigdom i Polen, om vi jämför med Sverige? Finns det inte en dålig arbetsmarknad i Litauen, ett land som den senaste tiden upplevt en enorm våg av emigration? Dessa länder diskuterar inte att utrusta ambulanspersonal med skottsäkra västar, och trots att ingen någonsin skulle påstå att båda länderna saknar kriminella, tycks det otroligt glest mellan rapporterna om kriminella som attackerar brandbilar mitt under släckningsarbete. Något annat måste till, och det som gör debatten lika delar överkänslig och krystad är att alla redan vet vad detta något är.

När man skalar bort alla andra dimensioner som komplicerar våldet eller ger det ett syfte – sexuell tillfredsställelse, hämnd för personliga oförrätter, chansen att komma över värdesaker – då kommer man till slut till en punkt där bara det nakna maktspråket finns kvar. Våldet som en kick, våldet för våldets egen skull. Våldet som en del av byggandet av den egna sociala sammanhållningen, och som en del av att uppvisa dominans gentemot ett ‘dom’.”

Det är nytt, men ändå uråldrigt.

Länk: https://kvartal.se/artiklar/3892/