Det kristna icke-svaret på provokationer

Etiketter

, , , , ,

Anti-krist är inget annat än den som offrar andra i försvar av offer. En karrikatyr av och en rival till kristendomen.

”We have experienced various forms of totalitarianism that openly denied Christian principles. There has been the totalitarianism of the Left, which tried to outflank Christianity; and there has been totalitarianism of the Right, like Nazism, which found Christianity too soft on victims. This kind of totalitarianism is not only alive but it also has a great future. There will probably be some thinkers in the future who will reformulate this principle in a politically correct fashion, in more virulent forms, which will be more anti-Christian, albeit in an ultra-Christian caricature. When I say more Christian and more anti-Christian, I imply the figure of the Anti-Christ. The Anti-Christ is nothing but that: it is the ideology that attempts to outchristianize Christianity, that imitates Christianity in a spirit of rivalry.”

– René Girard, från Evolution and Conversion – Dialogues on the Origins of Culture, Continuum, London, New York, 2007, sid. 236):

När man låter känslor och (kristna) impulser (som försvar av de till synes ”svagare”) styra istället för fakta och verklighet, finns alltid risken att landa fel i sina slutsater om offer och förrövare.

Bakom vad som framstår som ett solklart fall, ”en ung vit maga-kepsbärande kille hånar och flinar åt en indian som bara vill komma fram till The Lincoln Memorial, finns en helt annan historia en den som gick viral och dessutom spreds okritiskt av massmedier, som CNN. Något som snabbt fick igång ett hatdrev mot tonåringen och hans familj.

Nu visade det sig att tonåringen var en praktiserande katolik, en viss Nick Sandmann från Covington Catholic High School, som enbart stod och väntade på en buss, vilken skulle ta honom och hans klasskamrater tillbaka från Washington D.C. där de deltagit i Walk for Life, hem till Kentucky, när han blev utsatt för en provokativ grupp protestanter.

Problemet, för CNN och övrig massmedia, är att enligt vittnen och andra filmer som det finns massor av, så är det den unge vite katolske killen med maga-kepsen som har rätt. Men det motsatta narrativet är så begärligt att kasta ur sig för de som redan har bestämt sig. Vit man, katolik och Trump-anhängare är bara för många fel på en gång för vänsterliberalt lutande massmedier. De kunde inte låta bli att sprida detta, och struntade i att söka efter hela sanningen (eller än värre, man publicerar fast man visste?). Så här skrev t ex Whasington Post:

The images in videos that went viral on social media Saturday showed a tense scene near the Lincoln Memorial.

A Native American man steadily beats his drum at the tail end of Friday’s Indigenous Peoples March while singing a song of unity urging participants to “be strong” against the ravages of colonialism that include police brutality, poor access to health care and the ill effects of climate change on reservations.

Surrounding him are a throng of young, mostly white teenage boys, several wearing “Make America Great Again” caps. One stood about a foot from the drummer’s face wearing a relentless smirk.

I efterhand har nu CNN publicerat nyanserade versioner (även Washington Post har blivit tvungna att nyansera sig) och videos av händelseförloppet som tydligt visar att det i själva verket är den påstått trakasserade indianen, en viss Nathan Phillips, som provocerande går fram och ställer sig rakt framför Sandmann. Det är medlemmar i ett ytterst obehagligt gäng kallat ”Black Hebrew Israelites”, ökända för både hat mot vita och homosexuella, som skriker rasistiska och kränkande tillmälen åt de unga katolikerna. Ingen blir heller hindrad från att komma fram till Lincoln Memorial. Det är Phillips som väljer att inte gå den vägen som ligger helt fri för honom, utan han går in mitt i bland de unga katolikerna. Han ljuger sedan om hela händelseförloppet och kallar sig själv för kränkta och utsatt för hat. Men Phillips är heller inte vem som helst utan en välkänd aktivist som flera gånger tidigare, på lösa grunder, påstått sig blivit trakasserad.

Det är aldrig rätt att i rättfärdighetens namn förfölja andra. Att falskt utge sig för att vara ett offer och att försöka få andra att framstå som hatfulla, är inget annat än att agera som ”anti-krist”. Sandmann och hans katolska skolkamrater visade upp ett stort tålamod och ödmjukhet inför denna provokation.

Här är Tim Pools film om händelseförloppet:

Lögner, bubblor, mjukvara och kampen om användare

Här är ett lite annorlunda tips, men det passar för er som är intresserade av ekonomi och mimetisk teori. Diskussionen i denna podd tar avstamp i Girards tankar, formulerade av Peter Thiel, om hur ekonomiska bubblor uppstår, dess faktiska nytta, och om hur IT och mjukvaruutveckling på ett nytt sätt skapar framtiden. Vidare pratas det om varför vi fortfarande arbetar lika mycket, eller mer, varför huspriser stigit långt mer än tillväxten, och flera andra saker som har med girardiska insikter om ekonomi och mänskliga sociala interaktioner.

Lyssna på Venture Stories här:
https://www.spreaker.com/episode/15990580

”The Prophet of Envy” (The New York Review of Books)

Fin genomgång av Girards livsverk, som bland annat skriver:

Girard began and ended his career as a professor of French and comparative literature. That was as it should have been. Although he was never formally trained in literary studies (he received a Ph.D. in history from Indiana University in 1950), he effectively built his theory of mimetic desire, in all its expansive anthropological aspects, on literary foundations. Somewhat like Heinrich Schliemann, who discovered the site of ancient Troy by assuming that the Homeric epics contained a substrate of historical truth, Girard approached literary works as coffers containing the most fundamental truths about human desire, conflict, and self-deception.

https://www.nybooks.com/articles/2018/12/20/rene-girard-prophet-envy/

Etablissemangets haveri – Fokus

Etiketter

, , , , ,

Sakpolitiken har, förstås, inte varit ett samtalsämne på länge. Är det någon som hört Annie Lööf svara på frågan vilken sakpolitik det är som alliansen och Miljöpartiet skulle göra till sin? Men nu har till och med de aningen bredare perspektiven på regeringsbildningen fallit bort.

https://www.fokus.se/2018/11/etablissemangets-haveri/

Har länge tyckt att Johan Hakelius är en vår samtids skarpaste obeservatörer, och dessutom en god stilist. Han sätter ofta fingret på vår samtids mimetiska spel.

Ett av de absolut säkraste tecknen på att en mimetisk kris pågår, är att fokus på vad konflikten faktiskt handlar om flyttas från vad, i detta fall sakpolitiken, till att handla om vem. Det vill säga, fokus är inte att driva sin egen politik, utan att sänka sin rival. När senast hörde vi någon tala om sakfrågorna? När var svensk politik en kamp mellan ”höger” och ”vänster” senast? 2006 kanske? Alla de ”gamla” riksdagspartierna har istället unisont vänt sig mot den nya gemensamma fienden, sverigedemokraterna, som klampat in och stört den tidigare rådande ordningen. Gamla svurna fiender är nu alla rörande överens om att det övergripande målet inte är att föra sin egen politik, utan att hålla katten bland hermelinerna utanför buren.

”Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; Förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.” (Luk 23:12)

Det är att naturligtvis som Hakelius också skriver, att detta spär på både politiker- och demokratiförakt och som polariserar samhället och både sliter isär och skapar nya sammanhållningar. Lika eller ännu bräckligare än de tidigare.

Krav på offer i Paktistan

Etiketter

, ,

”Asia Bibi, 53, has been on death row since 2010, after being accused of insulting the Prophet Mohammed during an argument over a water bowl in Punjab province.

Supporters of the ultra-religious party Tehreek-e-Labbaik Pakistan (TLP) gathered in several cities today, threatening nationwide protests if authorities free Ms Bibi.”

Orsaken är en uppenbar struntsak. En ursäkt för att få hänga någon, vem som helst, som får denna mobb att hålla sams internt. Naturligtvis är det för mobben ingen struntsak, utan tvärtom det allra viktigaste då det handlar om deras uppfattningar om helighet, om hierarkien i samhället. Om en kristen kvinna kan få rätt mot en muslim, så faller deras världsbild om att vara ett ”herrefolk” ihop.

”Pakistan’s Supreme Court reached a decision on her final appeal on Monday, but their announcement is not expected until next week, potentially due to a fear of mob violence.”

Myndigheterna befinner sig i samma situtation som Pontius Pilatus. Frågan är hur de kommer agera. Ska de två sina händer och överlämna kvinnan åt ”sitt kors”, eller kommer de stå emot mobben, trots hotet om mer och värre våld? Är det då inte, som översteprästen Kajafas sa om Jesus korsfästelse, ”bättre att låta en dö, så att hela folket kan leva?” Vi vet ju att det naturligtvis inte går i längden. En mobb kommer kräva våld, ett nytt offer, oavsett. Om de ser att det funkar och att även myndigheter faller till föga för hoten, finns ingen anledning att sluta driva liknande fall. Det kommer att eskalera. Om Asia Bibi inte fälls kommer de utkräva sin hämnd på andra sätt, där andra oskyldiga människor troligvis kommer att drabbas av mobbens blodtörst. De är inte ute efter Bibi, de är ute efter en syndabock.

Länk: https://www.dailymail.co.uk/news/article-6269297/Islamists-rally-Pakistan-death-sentence-Christian.html

De orena

Etiketter

, ,

”eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent — vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något slags orent smådjur — och han så bliver oren och ådrager sig skuld; eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;” (3 Mos 5:2-3)

Att förstå den bokstavliga beröringsskräcken som riksdagens övriga partier hyser mot SD, så måste man tolka det genom religiösa glasögon, närmre bestämt arkaiska eller gammaltestamentliga, som citerat från tredje moseboken ovan. Vi pratar inte om faktiska åsikter eller politik, vi talar om ”rötter” och dess grad av orenhet.

En som tycks ha förstått detta är Håkan Boström, som nyligen noterade följande på GP:s ledarsida:

”Enligt Douglas [Mary Douglas, författare till boken ”Renhet och fara” (1966)] fyller renhetsregler funktionen att upprätta en social ordning. Det är därför renhetsregler, om mat och ritualer står sida vid sida med moraliska påbud i många traditionella religiösa texter. Reglerna behövs för att göra världen enkel och begriplig. Egentligen för att vi ska slippa tänka och besparas moraliska överväganden. Det sistnämnda är nämligen svårt och jobbigt.”

”Att förhandla med SD om skattesatser, strandskydd eller trafikpolitik anses förkastligt. Det kan bara förstås som ett renhetskrav. Den som talar med SD blir besmittad av det orena. Hos makteliten blandas detta inte sällan också med en stor dos folkförakt. SD symboliserar allt de inte vill vara.”

Denna beröringsskräck påminner dessutom väldigt mycket om synen på kvinnan inom islam. Det är alltid hon som är den ”orena”, den som skall skyla sig och sina kroppsformer, dölja hår och ibland även ansiktet, i syfte att inte väcka begär hos män när hon vistas ute (något som för övrigt helst bara ska ske under sällskaplig kontroll av manlig släkting). Blir en kvinna våldtagen så är det hennes eget fel, som genom sin ”magi” gör det omöjligt för män att kontrollera sig. Därför är det också kvinnan som bestraffas för att ha blivit våldtagen. Hon, som förhäxat mannen, är den skyldige enligt denna syndabockslogik, en oren som måste straffas. Logiken är glasklar, om du tror på den, men diabolisk för dess offer.

Samma logik gäller alltså numera tydligt och klart i svensk politik. Man är rädd att magikern Åkesson kommer att göra alla som sitter i samma rum och pratar med honom till någon form av nazistormtrupper. Politikers begär att upprätta dödsläger och marschera i takt kommer att väckas till liv och deras fria vilja kommer helt att underkastas SD… Så länge alla tror (eller medvetet utnyttjar andras tro) och anser sig tjäna på att syndabocken, i detta fall SD, är skyldiga till anklagelserna, så fortsätter detta tragikomiska spel. De politiker som deltar i farsen tror på den, men vi utanför ser den för vad den är.

Mat åt gudarna

Sådant här fascinerar dagens forskare mycket, men eftersom det är så avlägset är det möjlig att hysa en skräckblandad förtjusning inför en kultur som mördat säkert hundra tusentals oskyldiga människor på de mest makabra vis. Få tänker på att de som fick slut på eländet var vita, kristna, heterosexuella, män från Europa. Och hur många tänker på att samma sak hänt under vår tid (under nazi-tiden och under kommunismen), med skillnaden att det varit under mer uppdaterade former?

Det sociala våldet

Etiketter

, , ,

Malcom Kyeyune, skriver på Kvartal om socialt våld i immigrationens kölvatten. När våldets syfte blir att skapa eller befästa en ny social ordning mellan nyanlända och befintlig befolkning:

”Gemensamt för detta våld är att det är socialt. Vi talar inte om enskilda galningar, utan om ofta tämligen stora grupper människor som begår extremt grova våldshandlingar tillsammans. Grovheten i detta våld kommer inte ur tidigare relationer till offret (för i regel finns ingen sådan), eller som ett led i att uppnå något annat syfte (genomförandet av ett personrån, en kriminell utpressning, osv). Det är också ett våld som bryter mot sociala tabun i majoritetssamhället, vilket ger en fingervisning om att det finns en mycket tydligt sorts vi-och-dom-dynamik bakom dessa dåd. Det mest illustrativa exemplet på förekomsten av denna dynamik ligger i det allt mer grövre våldet mot blåljuspersonal, mot bussförare och andra lägre samhällsfunktionärer. Vi hör ständigt att detta våld beror på socioekonomiska faktorer, på fattigdom, en dålig arbetsmarknad, och dylikt.

Men detta är ju absurt. Finns det alltså inte någon fattigdom i Polen, om vi jämför med Sverige? Finns det inte en dålig arbetsmarknad i Litauen, ett land som den senaste tiden upplevt en enorm våg av emigration? Dessa länder diskuterar inte att utrusta ambulanspersonal med skottsäkra västar, och trots att ingen någonsin skulle påstå att båda länderna saknar kriminella, tycks det otroligt glest mellan rapporterna om kriminella som attackerar brandbilar mitt under släckningsarbete. Något annat måste till, och det som gör debatten lika delar överkänslig och krystad är att alla redan vet vad detta något är.

När man skalar bort alla andra dimensioner som komplicerar våldet eller ger det ett syfte – sexuell tillfredsställelse, hämnd för personliga oförrätter, chansen att komma över värdesaker – då kommer man till slut till en punkt där bara det nakna maktspråket finns kvar. Våldet som en kick, våldet för våldets egen skull. Våldet som en del av byggandet av den egna sociala sammanhållningen, och som en del av att uppvisa dominans gentemot ett ‘dom’.”

Det är nytt, men ändå uråldrigt.

Länk: https://kvartal.se/artiklar/3892/

 

Lite om marknadsekonomi och mimesis

Etiketter

, , , , ,

Att priser på den fria marknaden styrs av objektiva ekonomiska lagar, som utbud/efterfrågan, är en sanning med modifikation. Fler ekonomer skulle må bra av att ta del av Girards teorier om mimesis, för att få lite distans till det här med ”lagar”. Även de som ofta kritiserar marknadsekonomin, gör det utifrån idén att om vi bara ”ändrar lagen”, så kan vi ändra på hela det ekonomiska systemet till något som blir ”rättvisare”, eller mer ”jämlikt”.

Utifrån ett mimetiskt sätt att tänka fluktuerar inte värden i enlighet med ”lagen om utbud och efterfrågan”, utan i enlighet med varje spekulants värdering av hur en sammantagen värdering av alla tänkbara spekulanters värderingar skulle kunna se ut, om en sådan lag fanns. Det finns alltså inget sådant som en objektiv ekonomisk lag, utan det finns enbart subjektiva värderingar, vilka alltid är mimetiska och i själva verket sägas vara ”inter-subjektiva”. Det som finns är inte en lag, utan en slags kollektiv inbillning om att det finns en lag.

Den ekonomiska verkligheten påstås ibland vara ”orubblig” och ”matematiskt förutsägbar”. Det är den inte. Det är människor som styrs av mimetiska lagar, vilka ger upphov till ekonomiska mönster – vilka ger upphov till ekonomiska lagar (som givetvis alltid har olika undantag) – och det är mimetiska lagar som är ”orubbliga”.

Vi kanske istället borde prata om sannolikheter? Vi kan med olika grad av sannolikhet, givet det mimetiska spelet kring tillgång och efterfrågan, påstå att en varas pris kommer öka eller sjunka beroende på värderingar om utbud och efterfrågan. Det är t ex troligt att priset på fläktar och klimatanläggningar är högre under en mycket varm, än under en kyligare sommar. Bara en idiot (som journalister på SVT) blir (spelat?) förvånad och upprörd över när det händer på den privata marknaden. Men det är ingen lag som dikterar detta – utan enbart (mimetiskt) mänskligt tänkande och handlande.

Marknadens aktörer (tillverkare, grossister, återförsäljare) har oftast satt ett pris långt i förväg vilket de garanterar köparna och därmed finns en viss förutsägbarhet på marknaden. Det är inget fel i det. Man höjer inte priset på fläktar, bara för att sommaren blev rekordvarm. Men, man behöver heller inte rea ut dem (som kanske brukligt) efter midsommar. Däremot, när de väl säljs slut (man har svårt att förutse en värme som driver på efterfrågan) och det råkar finnas personer som sitter på en eller flera fläktar, så kan dessa givetvis försöka sälja dem till ett högre pris än det som butiken tidigare erbjöd (men inte längre kan erbjuda alls!). Betalningsviljan för fläktar ökar också hos konsumenten. För den med begränsade resurser innebär detta att man tvingas välja bort något annat man kanske hade ville köpa (eller spara och investera i) för pengarna.

Eftersom ”alla” sitter och tänker på samma sätt (det mimetiska spelet kring tillgång och efterfrågan): ”att det är nog bäst att köpa den dyra fläkten nu, annars så går den till någon annan”, så blir det meningslöst att försöka förhandla och pruta. Man går med på det höga priset, därför att någon annan också gör det.

Marx har därför lika fel i sin värdelära om objektiva värden och om arbetets mervärde, som alla ekonomer som hävdar att ekonomiska lagar är objektiva och oberoende av människan. Marx trodde vi kunde ”ändra lagarna” och basera priset på något annat än marknadens mimesis. Varje människa som tänkte eller handlade annorlunda än marxismen blev därför en lagbrytare i de stater som införde den, och resultatet blev också miljontals mördade människor.

Frågan är då om vi kan förändra människans mimetiska tendenser att bli mindre marknadsekonomiska, och om det skulle vara till godo eller till ondo? För min del anser jag denna form av ”positiv mimesis” vara en del av mänsklighetens varande. Det gör något sådant som marknadsekonomi möjligt, vilket driver fram positiva saker som utveckling och investeringar, liksom en sund reglering av priser på ett sätt som är i linje med själva människovarandet. Den faktiskt tillgången och efterfrågan, liksom pris som baseras på imiterade förväntningar, är inget skadligt, utan tvärtom sunt, medan försök att ”leka gud” och politiskt styra över dylika ting i stort sett alltid slutar i misslyckanden (och i värsta fall i massmord, svält och armod).

socialism-stegen

 

Kan vi leva utan rituella offer (del 3 av 3)?

Etiketter

, , , , , , , , ,

Nedan följer tredje och avslutande delen av en lite längre essä som behandlar och kritiskt jämför rituella offerriter i kristendom och islam.

***

Det kristna mässoffret
Kristendomen behöll ett för de troende extremt, för att inte säga absolut nödvändigt, element i form av eukaristin – det oblodiga offret av Gud till Gud. Detta är, enligt den katolska kyrkans katekes ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”[i].

Inom kristendomen instiftas den Heliga Mässan som ett tackoffer. Scott Hahn förklarar i sin bok Lammets Måltid[ii] att ”[d]et hebreiska ordet todah betyder tackoffer eller tacksägelse, precis som det grekiska eukaristi”, som används i mässan. Detta är en offermåltid som man delar med vänner för att fira sin tacksamhet till Gud. Båda innehåller oblodiga offer av osyrat bröd och vin. Hahn visar också på hur de forntida rabbinerna förutsade att just denna form av offer, todah, är det som kommer fortleva, medan alla andra former av offer kommer att upphöra.

I Hebreerbrevet kan vi läsa om hur Moses ständigt återkommande förseglade det ”gamla förbundet” med gud genom blodet från offrade kalvar, får och andra djur. ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Heb 9:22), skriver Paulus. Samme Paulus som strax innan förklarat att: ”Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” (Heb 9:11-12)

Endast utgjutande av blod ger förlåtelse. Och för kristna sker detta i varje katolsk och ortodox mässa. Prästen agerar som Jesus, ”in persona Christi” (som är Gud), offrande sig själv (som är Gud), till Gud själv. Detta är ett av treenighetens största mysterium. Altaroffret är alltså något mycket mer än enbart en ”gemensamhetsritual” (som i en del protestantiska kyrkor) i åminnelse av skärtorsdagens påskmåltid och Jesus liv, död och återuppståndelse. Det är de facto ett (om än oblodigt) offer av Jesus som sker på altaret. Brödet och vinet konsekreras, det vill säga det förvandlas i sin essens till Jesus kropp och blod, medan det behåller sin form, sin gestalt, som bröd och vin. Detta är grunden för det nya förbundet, det kärleksfulla offret, självuppoffringen, vilken är den kristna vägen.

Alla gudstjänstbesökare som deltar i kommunion och tar emot Jesus kropp och/eller blod, äter alltså bokstavligen (om än osynligt) just densamme Jesus. De tidiga kristna blev anklagade för kannibalism, vilket på sätt och vis finns en sanning i, därför att i ljuset av Girards tankar, så är det uppenbart att eukaristin måste syfta hela vägen tillbaka på just det allra första grundläggande offret, utfört av de allra första, primitiva människorna, vilka också konsumerade sitt offer. Jesus är det slutgiltiga offret, det som till slut sätter syndabocksmekanismen ur spel och gör den allt mindre verkningsfull genom en historisk process. En radikal kritik mot alla former av offer och mytologisering av dessa blir på så sätt möjlig. Det är Sanningens Heliga Ande som Jesus lämnar åt oss på pingst och Jesus ord om den som talar emot den Heliga Ande är krassa:

”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse…” (Matt 12:31-32)

Kristus, i form av att vara lammet som slaktats från tidernas begynnelse (Upp 13:8) är i sanning alla kulturers början men också dess slut, dess Alfa och Omega. Han anklagas för att komma med kaos, våld och kris till det judiska folket, men han kommer i själva verket bara med sanningen, och han dödas som syndabock. Kajafas berömda ord vittnar om det när han säger att ”för oss är det bäst om en man dör för folket, än att ett helt folk går under”. Men folket vid korset fann inte längre någon ny gemenskap i och med att Jesus dog: ”Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.” (Luk 23:48) Det är först efter återuppståndelsen och när apostlarna med kyrkans första lärjungar som en ny gemenskap föds i och med eukaristin.

”Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.» Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.” (1 Kor 11:23-26)

Utan denna (kristna) form av oblodigt offer, men som ändå behållit så många associationer med den mest uråldriga av offerritual, så blir vi förvirrade och splittrade. För första gången någonsin samlar nu en rituell religiös akt folket för någon, för Kristus (och för alla de offrade människor som han representerar) istället för mot en syndabock. Allt detta saknas i alla andra religioner och som vi sett, så saknas det inom islam, liksom man försöker sig på att leva utan några former av ritualiserat offer.

heliga-mässoffret

”Wherever an altar is found, there civilization exists.” – Joseph-Marie de Maistre

Kan vi leva helt utan rituella offer?
Det allra första, kulturgrundande offret, var en människa, och på detta följde otaliga liknande offer, som med tiden utkristalliserades i religiösa riter med just offret i centrum. Den antropologiska kronologin går således från människooffer till det avsteg som Abraham gör, över till djuroffer, vilka i den judiska kulturen också upphör under de första århundraden efter Kristus.

Förutom att det går att argumentera starkt för att islam är förvrängd kopia av judiska och kristna texter[iii], så är det denna presentations syfte att ställa frågan om det kan vara så att frånvaron av alla former av offer inom islam har gett samma effekt som i historien om Kain och Abel?

Gick islams grundare, Muhammed, likt Kain först ”för långt” i sitt förkastande av alla blodsoffer och fick därför snabbt byta strategi för att samla anhängare. Om det stämmer att han kom i kontakt med messianska judiska sekter och därifrån fick med sig stoff till koranen, så är mycket troligt att han därifrån fick idén att de blodsoffer hans samtida arabiska folk gjorde, måste förkastas. Men ett sådant ”abrahamitiskt” försök att komma ner från berget utan blod på händerna måste ha misslyckats och en annan vändning togs. För att ena de arabiska stammarna, vilka själva praktiserade djuroffer (och kanske även människooffer till viss del) till en ny religion, var han tvungen att skapa ”jihad”, det ständiga kriget, det ständiga offrandet av otrogna. Folket han ville anföra kunde inte enas under någon annan form av gemensamhet. Offer är centralt för alla människor, så också för de arabiska stammar som kom att bli de första muslimerna. Inget förutom en blodig seger över de otrogna, var religiöst ”starkt” nog för att frambringa den nödvändiga katharsiseffekten till de som enades under islams fana.

Det finns som sagt ingen moské med altare. Allmosor uppmanas att ges, men de bärs inte fram i moskén till Gud, så som den kristna kollekten, utan är något som den enskilde uppmanas ge direkt till de behövande. Det behövs ingen medlare emellan givare och mottagare. Även om helgon (eller heliga män) saknar grund i koranen, kan viss vördnad visas på olika sätt för dessa (och särskilt deras gravplatser), men det sker på nåder av lokala imamer och rättslärda. Det vill säga, så länge en betydande majoritet är för, så är de rättslärda för rädda att dra folkets vrede över sig. På liknande sätt ses på relationen med den islamiska guden. Böner går alltid direkt till Allah, som tillika är den som direkt styr över allt som sker på jorden. Allting är Allahs vilja, gott som ont, och människan måste underkasta sig helt och fullt.

Jag vill, med hänvisning till ovanstående utläggningar, påstå att det kan finnas fog att hävda att islams avsaknad av ritualiserade offer ”inåt”, det vill säga i avsaknaden av ett altare i moskén, är en väsentlig sak att beakta i förståelsen av begreppet ”jihad”, det ”heliga” våldets ursprung och funktion inom islam.

När offret inte sker oblodigt och kontrollerat ”internt” (som i den kristna mässan), så kanaliseras det istället ”utåt”, mot mer eller mindre slumpmässigt utvalda offer, och då blir det bokstavligen också blodigt och okontrollerat. Hela den icke-muslimska världen blir till syndabockar och lovliga offer att läggas upp på altaret utanför moskén. Islamisterna, islams våldsamma spjutspetsar, är de som idag, när den muslimska världen saknar en krigsmaskin som kan konfrontera omvärlden[iv], det är således islamisterna som på sätt och vis utgör ”prästerskapet” som utför de blodiga ritualerna i form av självmordsbombare och andra former av ”heliga krigare”. Dödandet är i hög grad av oskyldiga, slumpmässigt utvalda och ställföreträdande offer, vars skuld och vars bödlar mytologiseras till att bli skyldiga respektive till ”martyrer” och ”gudskrigare”.

Dödandet och blodet som spills ger naturligtvis en viss katharsiseffekt på de troende, men även den muslimska världen tycks vara något splittrad. Efter terrordåd hörs både hyllningar liksom vissa fördömanden, men mest hörs ursäktanden. Att detta inte är ”äkta islam” eller att de som utförde detta inte var ”riktiga” muslimer. Exakt på vilket sätt detta inte var islam och muslimer, förklaras aldrig riktigt. Jihadisterna, i sin tur, stöts nu ut ur sin gemenskap med islam. De blir till syndabockar i syfte att försvara islam från kritik och från förändring. Mantrat att islam är ”fredens religion” vidhålls, utan att någon radikal självkritik görs.

Om en kristen skulle begå liknande synder, så kan denne inte ursäktas med att ”inte vara kristen”, därför att alla kan vara kristna, men ändå synda. Istället kritiseras förövaren utifrån kristna värderingar, sprungna ur den bibliska synen på människan som ett ”tempel”, med en okränkbar värdighet, och hon får inte användas som medel för egna syften. Det vill säga hon får inte offras för andra människors syften, och den kristna guden önskar inte att någon offras för sin skull.

Blod är det som renar från synd. Både i arkaisk, liksom i kristen religion. Men i den sistnämnda så har Gud, genom Jesus Kristus, omformat den blodiga offerriten till en ny form av offer. Anledningen är den, att vi faktiskt inte kan leva helt utan offer. Istället för att Gud, eller någon annan, tvingar oss att försöka göra detta (och därmed riskerar att istället skapa ”externa” offer) så förlikar sig Gud med vårt behov av offer och ger oss ett i form av sig själv. Gud visar genom offret av sin son, Jesus, det exempel på självuppoffring vilket vi hädanefter har att efterlikna, både i den religiösa ritualen, liksom i våra egna liv.

***

Noter:

[i] Katolska Kyrkans Katekes, § 1327.

[ii] Scott Hahn, Lammets måltid: mässan som himlen på jorden, Catholica, 2003, sid: 40-41.

[iii] På webbsidan https://answering-islam.org/authors/masihiyyen/cain_abel.html kan man läsa utförliga redogörelser och jämförelser mellan bibeln och koranen, och dess författare skriver också följande: “it is impossible to understand the Qur’an and solve its mysteries without studying the Hebrew Bible, which enables us to detect the parallelisms that Muhammad’s textual alterations were derived from.”

[iv] Islamska Staten försökte mellan åren 2014-17, men misslyckades till slut och led ett militärt nederlag där erövrade territorier återtogs av en koalition av olika styrkor, inklusive muslimska.