Den tredje hjärnan

Etiketter

, , , , , ,

AdlibrisFör ett ganska bra tag sedan läste jag den franska psykologen Jean-Michel Oughourlians bok ”The Mimetic Brain” (han har tidigare själv skrivit ”The Puppet of Desire” och är tidigare student hos René Girard, och samförfattare till dennes stora verk ”Things Hidden Since the Foundation Of the World”), vilket jag nämnde och citerade i förbifarten till ett par tidigare postningar. Här följer en lite längre introduktion kring hans teori om hjärnas funktion och mimesis.

Två hjärnor i en
Från att ha varit ett organ som våra förfäder under antiken inte fäste någon särskild betydelse till (Aristoteles ansåg till exempel att perception och kognition var funktioner hos hjärtat), är hjärnan idag ett centralt forskningsområde. Att vi dessutom inte bara har en hjärna, utan två, sammakopplade av miljontals synapser, är idag allmän kunskap för oss. Genom en (o)lycklig slump då en viss Phineas Gage råkat ut för en olycka på sin arbetsplats där han fått en järnbalk genom vänstra käken och upp genom skallen ut ur ögonhålan på samma sida. Gage återhämtade sig anmärkningsvärt fort fysiskt, men hans personlighet förändrades. Saker han tidigare uppskattat ogillades nu, och vice versa, tidigare ambitioner och drömmar var förändrade, och den olycklige Gage hade nu svårt att ta beslut och att föra sig i sociala sammanhang. Man började förstå att hjärnan var uppdelad, att vi i själva verket har två hjärnor, vilka fungerar åtskilda av varandra.

Vi pratar idag om rationell intelligens/minne och emotionell intelligens/minne. Det första för ”vanliga” fakta, och den andra för fakta färgad av känslor. Emotionell intelligens handlar om att hantera känslor över tid; undvika stress och kunna tänka klart i känslosamma situationer, kontrollera impulser, frustrationer och att inte kräva omedelbar tillfredsställelse av ens begär, utan kunna skjuta upp sådant, liksom att behålla motivation och inte minst hopp för framtiden. De två hjärnorna måste, för att helheten skall fungera, vara i ständig interaktion med varandra.

Spegelbilden
Spegelneuroner upptäcktes för inte så länge sedan, och vad de gör, kortfattat, är att handlingar hos en annan person aktiverar särskilda delar av hjärnan, vilket också sker, men i lägre grad, hos någon som observerar handlingen. Den första hjärnan speglar sig i andra personers beteende, helt enkelt. Och liksom vi har spegelneuroner för den första kognitiva hjärnan, så har vi det också för den andra, emotionella hjärnan (eller reptilhjärnan som en del lite humoristiskt kallar den).

Mirror-Neurons

En utförd handling hos person A aktiverar särskilda områden i hjärnan hos A, men inte nog med det, för en observerande person B, aktiveras också samma områden, om än i mindre omfattning.

Någon som lider av echopraxia, det vill säga ofrivilligt och direkt imiterande av andras handlingar, kan ha ett problem med sitt spegelsystem i den första hjärnan, men ännu (enligt Wikipedia-artikel om ämnet) har man inte på något bestämt sätt kunnat beskriva hur spegelneuroner påverkar kognitiva funktioner. Det låter ju dock högst sannolikt att spegelneuroner är inblandade, och att någon som lider av sjukdomen har en oförmåga att kontrollera imitationsimpulserna som uppstår genom spegelneuroner.

Att det skulle finnas liknande sjukdomar för den emotionella hjärnan är alltså fullt rimligt. Alltså spegelfunktionalitet för våra känslor, ambitioner och begär, så krävs det någon form av balans och korrespondens mellan de båda hjärnorna för att de inte skall löpa amok på varje impuls till spegling som kommer till dem.

Spegelneuronerna, förklarar Oughourlian, är vad som så att säga ingår relationen mellan person A och B, medan övriga hjärnan/orna har att förhålla sig till denna relation. Oughourlian kallar denna relation för ”the interdividual rapport” (”relationen mellan individer”, simpelt översatt) och han, och jag kan bara hålla med, ser denna mimetiska funktionalitet som så pass viktig att han vill särskilja denna så som den tredje hjärnan – den mimetiska hjärnan.

Kort och gott. Spegelneoroner är vad som gör det möjligt för oss att ingå i relationer till andra människor. En nyfödd som kommer till världen har till en början inget annat sätt än det mimetiska att ty sig till andra. En moderns ömma leende är förhoppningsvis vad som möter ögon öppnade för första gången, och barnet är inte sen att försöka besvara detta, vilket sker allt bättre och intensivare med tiden, vilket ger ytterligare glädje och leenden hos de lyckligt nyblivna föräldrarna. Spädbarnet imiterar det fysiska leendet med den första hjärnan, medan den andra hjärnan imiterar lycka och kärlek. Denna första tiden, anknytningsperioden, ses idag som essentiell för den psykologiska hälsan, men min undran är om dess viktigaste funktion är att upprätta en första, sund mimetiska relation, vilken kan ligga till grund och modell för senare relationer (vilka alla är mimetiska).

Skall man övertydligt studera mimetiskt beteende, så finns det inget bättre studieobjekt än barn upp mot tre års ålder, därför att de gör detta helt ohämmat, ännu otränade i de komplexa sociala koderna vi vuxna drillats till att ta hänsyn till. Jag ser det varje dag i mina två yngsta egna barn som tycks vilja efterlikna den lite äldre i nästan allt.

Att vara människa är att vara relationell, att ha meningsfulla relationer med andra människor. Den mimetiska hjärnan drar, så att säga, den första och andra hjärnan, efter sig in i relationer. Den kommer dels vilja rationalisera relationen i politiska, religiösa och ekonomiska färger, hämtade från den första hjärnan, och vidare klä relationen i färger från tillhörande känslor och beteenden från den andra hjärnan.

Oughourlian hänvisar till Jacques Lacans doktorsavhandling (från 1932) om paranoia och personlighet, där Lacan skriver att en människas personlighet utgörs av syntesen av dennes affekter (alltså upplevelser av känslor), bedömningar och uppträdanden. Affekter skulle då handla om den andra hjärnan, bedömningar om den första, medan uppträdande, det sociala och relationella, måste tillhöra den tredje, mimetiska, hjärnan.

Det vi kallar för psykologiska sjukdomar, handlar om att balansen mellan de tre hjärnorna på något vis rubbas ur ett ”normalläge”. Psykiskt sjuka människor kallas kort och gott för ”störda”, medan den genomsnittliga människan är ”normalstörd”. Oughourlian tar upp flera olika, både tragiska och dråpligt roliga, kliniska exempel från sin egen praktik. En viktig sak som han poängterar redan i introduktionen av boken är att psykologiska problem, för det mesta handlar om här och nu, än de freudianska hänvisningarna till upplevelser tidiga i livet som man måste gräva i för att komma åt roten till. Det handlar istället ofta om mimetiska konflikter, vilka stör balansen mellan de tre hjärnorna; som laddar den emotionella hjärnan med negativa känslor och den andra med felaktiga rationaliseringar.

Vi skall titta på ett exempel hur det här inom kort.

Boken finns både på Adlibris och Bokus.

 

Annonser

Våldets viktiga historia och framtid

”… beröringsskräcken med allt som kan verka nationalistiskt sitter i de offentliga väggarna. Och eftersom krig är något otrevligt och välfärd något trevligt har det varit psykologiskt tacksamt att förskjuta det förra ur medvetandet. Det hör snarast till kutym att avfärda krigshistoria med en lätt ton av förakt såvida den inte är uppfostrande och moraliserar över svenska illdåd.”

Så inleder Fredrik Haage i Smålandsposten om ”Våldets viktiga berättelse”, om hur historielektionerna i dagens skola fokuserar allt mer på det ”trevliga” som hänt sedan Sveriges sista nationella strid, Fälttåget mot Norge, som slutade i svensk seger och att unionen med Norge ingicks år 1814. Men vi kan inte lära oss något av historien, eller om oss själva, genom att selektera bort och moralisera utifrån en nutida situation.

”Visst fick Sverige territorier i och med Westfaliska freden, men det innebär inte att det var huvudsyftet. Det är samma inlärda endimensionalitet som i modern tid gjort det så svårt för så många att tro något annat än att USA:s anfall mot Irak egentligen handlade om att kapa åt sig landets oljetillgångar. Icke-materialistiska bevekelsegrunder kan vara både äkta och starka och det är ett misstag att vifta bort dem. Går det till exempel att förstå den ständigt pyrande konflikten mellan Indien och Pakistan eller IS lockelse på många muslimer utifrån den moderna svenska historieskrivningens grundantagande att alla religiösa aggressioner egentligen bärs upp av någonting annat?”

Konflikter om territorier, hat mot demokratin eller ”vår västerländska livsstil” och andra ursäkter för dragningen till våldsamma ideologier/religiositet är den sekulära människans försök att rationalisera den formen av ideologiskt och religiöst (kommunismen, nazismen och islamismen) våld som plågat oss så hårt, särskilt under de senaste århundradet (islams historia är dock mycket längre än så och ständigt fylld av våld och förföljelser överallt där den dragit fram). Våldet har en lång kontinuitet genom hela människans historia över hela världen. Det finns inga, och har aldrig funnits några, ”ädla vildar” i fredliga naturtillstånd.

”Våldet är lika centralt för historiens gång som bensinen i en bil. Och historien fortsätter.”

Moderna stater i västvärlden kan idag, trots sin konfliktfyllda historia, leva sida vid sida, vilket jag helt och fullt vill hävda beror på att i grund och botten är det nationer med en judisk-kristen kultur och ”värdegrund” (som det så modernt heter), vars kärna innehåller förlåtelsen, och därmed en kritik mot vedergällning och arvsskuld där tidigare konflikter och våld, tas som ursäkt för att ge sig på nuvarande generationers (arvssynd är en annan sak!).

Religion, vilket är människans kulturskapande drivkraft, är både problemet och botemedlet. Att skylla mänskligt våld på ”religion” är relativisera hela begreppet, och att mytologisera sin egen sekularism som något heligt och oantastligt, är att göra religion, och därmed religionens agenter, de religiösa människorna, till syndabockar vilka man självrättfärdigt kan anklaga.

Islam skyller alltid allting på andra. De skyller nuvarande terrorism mot väst på korstågen, för att ta ett uppenbart exempel. Den moderna sekulär-ateistiska människan antingen skyller på religionen, eller rationaliserar med hjälp av psykologi och ekonomi bort allt vad heter religion och kultur. Det är kristna, framför allt i västvärlden, som förlåter varandra och försöker gå vidare med livet. Det har länge varit skampligt och

Det vi ser nu i väst är dock en ännu skarpare tendens att göra sig syndabockar och försök att legitimera politiskt våld på ett sätt som blir allt mer skamlöst, och den kommer inte från en pöbel på gatan, utan från uppsatta människor; tv-personligheter, kändisar, politiker, artister och så vidare. Detta belyses väl i denna läsvärda artikel, där följande citat är hämtat ifrån:

”We don’t have to look too hard to find extremist rhetoric from influential people whose appeals for violence are only partially veiled. In March, former attorney general Loretta Lynch made a brief video in which she called for people ‘who see our rights being assailed, being trampled on and even being rolled back’ to follow the example of freedom fighters of the past. ‘They’ve marched, they’ve bled and yes, some of them died. This is hard. Every good thing is. We have done this before. We can do this again.’ The Senate Democrats shared Lynch’s call for street action leading to bloody sacrifice on their Facebook page.”

Blodiga offer. Och:

”… the violent rhetoric crossed a fever line. CNN personality Kathy Griffin posed deadpan holding a severed and bloody head resembling Donald Trump; on television the next day, she tearfully denounced the many ‘old white men’ who have supposedly bullied her.”

Den dödade syndabocken. Det mest prestigefyllda blodiga offret – presidenten själv.

Kathy-Griffin-Donald-Trump-head

Tankarna, när man ser detta går ju inte helt oväntat till hur Griffin efterliknar islamisterna i IS som i sina otaliga filmklipp visar upp avrättningar av ”otrogna”.

En kort tid efter terrordåd i Manchester och London har vi nu också fått ett ”kontra-dåd”, av en galning som triggats att helt och hållet imitera de muslimska terroristerna genom att tillgripa ett fordon och ramma oskyldiga människor (muslimer) utanför en moské i London.

Våldet har alldeles säkert en framtid, och det kan vara bra att då känna till dess grund, och hur det mimetiskt sprider sig. Det enda skillnaden är att mannen bakom ”kontra-dådet” inte backas upp av någon religiös förebild, på det sätt som Muhammeds liv och handlingar ger motiv och religiöst stöd för islamisterna. Våldet lever ändå vidare genom att det nu börjar imiteras (mimetiskt).

Pausbild: Bältesspännarna

Inser att det var ett bra tag sedan något publicerades här. Jobbar på att komma ikapp nu. Njut och förfäras av bilden på ”bältesspännarna”, från parken som i folkmun kallas just Bältesspännarparken, en del av den större Kungsparken i Göteborg. En envig på liv och död, där kombattanterna alltså spänndes ihop vid sina bälten så att det inte gick att fly striden.

Bältesspännarna i Göteborg

Ser människan, men inte offret

Etiketter

I Fittja, en ”problemförort” till Stockholm, finns en stor väggmålning på en byggnad, ett parkeringsdäck, som man ser över hela centrum. Under parkeringen ligger Ungdomens hus. Målningen föreställer tre unga män:

”Killen som sköts av polisen när han rånade en guldsmed i Södertälje. Den andre, känd av polisen som det brukar heta, mördades i en trappuppgång i Fittja. Den tredje körde i hög fart ihjäl sig på motorcykel.”

Det berättar två unga män för skribenten som rapporterar till Aftonbladet.

”Han var bra, det är bra att råna, säger den ene om mannen som sköts i Södertälje”

fittja-kriminella-forebilder

Kriminella blir till förebilder. Kommunen sponsrar och stödjer det som en del av vad de kallar för ”medborgardialog”.

– Även om man är kriminell är man människa också.” förklarar man från kommunen.

”Ecce homo”, sa Pontius Pilatus.

”Se brottslingen”, säger dagens ståthållare på kommunhuset.

Genom kyrkan, i vilken man enbart ser hyllningar till brottsoffret, den korsfäste Jesus, skapades en kultur av större medlidande, empati och stöd för offer. Det råder ingen tvekan om att det som sker i Fittja, liksom så många andra tokigheter som får oss att tappa hakan idag, är tecken i tiden och resultatet av kristendomens tillbakagång. Efter århundranden av framgångsrika attacker mot tron och kyrkan, ser vi nu det sekulära svaret. Värjer vi blicken från den evigt korsfäste, kommer vi också att värja blicken från brottsoffer i vår samtid.

”Och brottsoffer – guldsmeden i Södertälje?”, frågar reportern.

”– Man kan ställa de svåra frågorna. Helt fullt ut når man kanske inte i dagstidningsformatet. Jag tycker det är bra att ge röst åt olika sorters historier. De kunde vara förebilder också.”

Hur?

– En av dem var extremt skicklig på att köra motorcykel till exempel.

Så skicklig att han i (för) hög fart körde ihjäl sig. Nu en modern förebild för ungdomar som redan har tillräckligt med problem och vars behov av riktiga bra förebilder är skriande.

 

Larry Siedentop om ”Christianity, the origins and the future of Western Liberalism”

Etiketter

, , , , ,

Lyssna på Larry Siedentop (författare av boken ”Inventing the Individual: the Origins of Western Liberalism”) om ”Christianity, the origins and the future of Western Liberalism”. Intressant tal om sekularisering och individualism, som båda är barn av den kristna traditionen.

Finns på Soundcloud här.

Detta får bli en introduktion till nästa kommande blogg som kommer att handla om den mänskliga personens konstitution. 

Den postmoderna presidenten

Etiketter

,

En mycket läsvärd artikel i The Federalist sätter fingret precis på vad det som så få förstår – hur kan ett superrikt svin, en rasistisk, sexistisk kvinnohatare och allmän buffel som Donald Trump – kan bli president i USA. Något måste vara allvarligt fel när han dessutom vinner över en demokrat, som ju är som ”god”, och dessutom kvinna!

”… what Trump’s enemies failed to grasp was that he wasn’t winning because of the crazy things he was saying, but because of the phony outrage and affected condescension it provoked. Many people empathized with Trump for enduring the contempt that he deliberately brought against himself. ”

Läs hela artikeln här, där författaren jämför Trump med hur Tony Montana, huvudkaraktären i Brian De Palmas film Scarface, agerar. En skurk och en antihjälte, men en ärlig skurk, som inte hymlar om sin skurkaktighet, och som i en av filmens nyckelscener drar ner brallorna på alla de självrättfärdiga ”hederliga” som omger honom och lever på hans skurkaktighet utan att själva behöva smutsa ner sina egna fingrar. Författaren menar att detta är vad Trump gör på ett effektivt sätt. Han vänder postmodernismens relativism mot dem som hävdar dess riktighet – och det är mycket svårt att klandra Trump för att han använder motståndarens egna metoder, samtidigt som han avslöjar dess hyckleri.

Utan att göra andra jämförelser mellan dessa karaktärer, så är det på sätt och vis samma sak som Jesus gjorde, med undantaget att Jesus var utan egen synd.

(För er som varit med här ett tag och/eller känner till Girard sedan tidigare, är detta inget nytt, men vad Jesus gör är att genom korsoffret avslöja ”syndabocksmekanismen” för vad den är. Genom sin gudomliga oskyldighet och givandet av Helig Ande åt sina apostlar kan de gå ut och vittna om händelserna och gradvis har vi en (judisk-kristen del) av mänskligheten som slutar ägna sig åt att döda och fördriva syndabockar, men samtidigt växer motståndet mot Kristus, som med allt större kraft ägnar sig åt just syndabocksoffer med en tilltagande intensitet (det senaste århundrandets folkmord som ett uppenbart exempel).

Men vad han, enligt evangelisterna, gjorde om och om igen, var att påpeka fariséernas hycklande. Han stack aldrig under stol med att han umgicks med de lägst stående i samhället, de utstötta, med prostituerade och med tullindrivare. Vilka är vår tids hycklande fariséer, om inte den självutnämnt ”goda” vänstern?

”Thus, from Tony’s perspective, what’s the point of being decent when the people who supposedly model ‘decency’ have none of it themselves? Wouldn’t a sign of moral contrition to these people be a perverted mockery of moral contrition? Wouldn’t it be degrading even for Tony?”

Trump är, som vi alla, långtifrån syndfri, och det hymlar han inte med. Men när han blir anklagad för något, t ex sin kvinnosyn, så ber han visserligen också om ursäkt för ett beteende, men samtidigt attackerar han hårdare och med samma medel, det vill säga mimetiskt och eskalerande, sin motståndare:

”Trump understood that postmodern America loathes nothing more than a self-righteous fraud. Hence his reputation for ‘counterpunching’ when confronted with breathless expressions of ‘offense.’ Such was evident in his response to Clinton’s “penchant for sexism” remark by bringing up her husband’s history of sexual assault. Rather than doing what was expected and taking the high road, apologizing, and moving on, Trump opted to call his accusers out for the most certain fact that their professions of moral outrage are cynical power grab and nothing more.”

Västvärlden är ”postmodern” och neddragen i ett tänkande kring hur allt är narrativ, tolkningar av världen. Och att att en tolkning är bättre eller sämre än den andra är att vara hycklande och att sätta sig på höga hästar. Vem tror du att du är som säger att det ena är bättre än det andra? Det är detta som vänstern säger varje gång som västvärlden (dvs den judiskt-kristna kulturen) hävdar sin överlägsenhet över till exempel muslimska länder. Då är väst ”rasistiskt” och ”hycklande”, för visst finns här samma kvinnosyn här (Gudrun Schymans taliban-tal till exempel: ”Diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”), vi har ”kolonisationen” och vi har ”rasistiska strukturer”. Och eftersom vänstern, enligt egen definition är emot detta, så är den ”progressiv” och ”antirasistisk”, och hamnar inte inom sin egen kritiks ramar. De står inte på den förtryckande västvärldens sida, utan alltid på ”offrens” sida.

Idag gör man sig själv till offer, eller till talesman för offer i de delar av världen som har kristendomens moraliska arv. Men för kollektivister så är vissa alltid offer, medan ”de andra” alltid är förrövare, oavsett vad. Man är oförmögen att tänka i andra banor än att kollektiv är antingen över- eller underordnade vissa på förhand givna strukturer. Minoritetsgrupper i form av invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella, med flera är a priori moraliskt oskyldiga! Även om de så filmar sina egna övergrepp, tortyr och våldtäkter, och lägger upp dem i sociala medier (poliser i Borås attackeras av ungdomar som kräver ”respekt”, en Trump-anhängare torteras av ett gäng färgade ungdomar, våldtäkt direktsänds på Facebook). Det finns ingen vana att se offer på individbasis. När förtryck och rasistiskt våld uppdagas från ”andra hållet”, så att säga, då blir det kortslutning i hjärnan på den postmoderna vänstermänniskan. Genast dyker det upp olika förbehåll. Poliser och blåljuspersonal ”provocerar” ungdomsgäng/brottslingar i ”deras områden”, man varnar för att för att Trump-anhängare kommer utnyttja misshandeln av en supporter i den politiska debatten, och likaså att om man öppet redovisar invandrares brottslighet så riskerar det att spä på främlingsfientligheten. Som om allt hemlighetsmakeri inte skulle göra precis samma sak!

Kollektivisten (dvs vänstern) tror att alla andra tänker likadant som de själva, ungefär som när ett litet barn håller för ögonen och inte kan se sig själv, då är det ingen annan som heller kan se barnet. När offret har ”fel” hudfärg så tror man således att vi måste förutsätta att ”alla vita är oskyldiga” och ”att alla mörkhyade är brottslingar”, vilket naturligtvis är en fullständigt ologisk slutsats, men helt överensstämmande med den egna världsåskådningen. Ur detta kommer rationaliseringarna, eller rättare sagt mytbildningen om sig själva som änglar och om andra som demoner.

Vad som står på spel idag är i första hand, för att tala med Girard, vem som får spela ut Jesus-kortet? Vem får vara det korsfästa offret idag och dra nytta av alla de privilegier som det medför? Trumps utspel sätter hela den postmoderna logiken i gungning, för han vägrar spela ut offer-kortet och han vägrar att acceptera att andra kan spela ut det mot honom.

Ur Tony Montanas tal från Scarface:

”What you lookin’ at? You all a bunch of f—in’ a–holes. You know why? You don’t have the guts to be what you wanna be. You need people like me. You need people like me so you can point your f—in’ fingers and say, ‘That’s the bad guy.’ So… what that make you? Good? You’re not good. You just know how to hide, how to lie. Me, I don’t have that problem. Me, I always tell the truth. Even when I lie. So say good night to the bad guy! Come on. The last time you gonna see a bad guy like this again, let me tell you.”

Det är, som alltid, spännande tider vi lever i.

Misslyckade anklagelser

Etiketter

, , , ,

Ett av den vanligaste tecknen på att någon håller på att utpekas som syndabock är när bisarra anklagelser om konspirationer och övertramp av (särskilt sexuella) tabun slungas mot någon, eller någon grupp. Det var inte helt ovanligt (inte bara under medeltiden, utan även i senare tider) att judar kunde anklagas för att sprida pest och sjukdomar genom att förgifta brunnar, men när vi läser om sådant idag så kallar vi det utan att tveka för ”medeltida vidskepelse” och avfärdar det som nonsens (idag tror vi på mer sofistikerade myter som ett judiskt bankvälde och mediekontroll, så strukturen finns tyvärr i mycket kvar, särskilt i Mellanöstern och områden som inte ligger i den kristna kultursfären som lärt oss tänka kritiskt och se (var)andras syndabockar).

Jag kan här inte undvika att tänka på det senaste om blivande amerikanska presidenten Donald Trump. Onekligen avskydd av de förlorande vänsterkrafterna, både politiska och i media, gör att det nu kommer just sådana former av helt både ogrundade, och allt mer bisarra anklagelser om först stöd från, och sedan utpressning av Putin och Ryssland. Samtidigt som stora nyhetsredaktioner som CNN, Buzzfeed, liksom svenska DN, SvD och SVT med flera anser sig själva vara ”oberoende” garanter mot så kallade ”fejknyheter”, så bidrar de för fulla muggar med att sprida just sådana nyheter, genom insinuationer, rykten och obekräftade rapporter!

Vem som helst med sunt förnuft borde kunna se igenom detta. Det enkla sättet är att ställa sig frågan, hade man utan att tveka trott på liknande rykten kring Obama eller vem som helst som man själv hyser uppskattning och respekt för? Om svaret är ett blankt nej, då borde man också vara mycket tveksam till dylika rykten om andra, även om man personligen ogillar dem.

Behovet av ett hatobjekt, eller syndabock helt enkelt, är större än den journalistiska integriteten. Att man helt enkelt skippar allt vad källkritik och journalistisk proffsighet heter, fortsätter att skylla ifrån sig och spela oskyldig, leder dock bara till att man skjuter hela sin egen trovärdighet i sank. Men det verkar man inte ens förstå på vissa håll.

I förra inlägget skrev vi om politikens rörelse mot extremer. Det går lyckligtvis åt båda hållen. Världen blir samtidigt både värre, och bättre! Anklagelser mot en person (kung) som tidigare hade lett till en lynchning och fördrivning (Oidipus) har idag möjlighet att vändas till raka motsatsen. En anklagad står sällan helt ensam i vår del av världen, och det blir till slut inte sällan anklagarna som fördriver sig själva.

Politisk eskalering mot extremerna

Etiketter

, , ,

I Fokus skriver Staffan Werme om sin tid i Folkpartiet (nu Liberalerna) och om hur (svensk) politik ”eskalerar mot extremerna”, för att låna en formulering från René Girards bok ”Battling to the End” (org. titel: Achever Clausevitz). En tendens att i allt högre grad tolka allting i svart och vitt:

”Det finns sju partier som i dag härbärgerar ungefär samma syn på etiska, moraliska, dogmatiska, normativa frågor. För att förenkla: de normkritiska, ofta företrädda av HBTQ-rörelsen, har vunnit slaget om partierna. Det finns inget utrymme för ifrågasättande. Den politiker som är dum nog att ändå göra det har ingen framtid. Det finns bara två lägen, rätt eller fel.

Tror du på det traditionella äktenskapets fördelar, med en man och en kvinna, är du homofob.

Menar du att barnets rätt till en far och en mor väger över de vuxnas rätt till barn, är du homofob.

Anser du att könsidentitet handlar mer om pseudoreligion än om vetenskap, är du homofob.

Denna utveckling bland partierna har fortsatt. I allt snävare cirklar med en queer normkritik som grund hamnar partiernas fokus på frågor som identitetspolitik, kulturell appropriering, rasifiering, köns-identitet  …

Partierna blir alltmer lika de religiösa samfund de har tagit avstånd ifrån, med den skillnaden att den religion de nu tillhör saknar gud och politikerna är det statliga prästerskapet. Frälsningen uppnås när könen är subjektiva attribut, rasifieringen kopplat politik till hudfärg, identitetspolitiken kollektiviserat alla i subgrupper.”

Detta är inte bara en eskalering av intellektuell torftighet.

I frågor som tidigare varit klockrena skiljelinjer mellan borgerligt konservativa och ”progressivt” vänster/liberala, finns nu i hög grad konsensus. Varför det? Inte är det för att ideologierna har förändrats eller närmat sig varandra. Idéer är inte mjuka och anpassliga, utan tvärtom hårda och fasta, till skillnad från människor som är ombytliga och har väldigt lätt för att anpassa sig efter en rådande trend, opinion eller tidsanda. Det är lättare att anpassa sig själv, medan det är omöjligt att anpassa sin idé, till den sociala omgivningen.

Det är därför tydligt och uppenbart att de politiska partierna allt mer liknar varandra. Men de blir inte mindre rivaler om makten för detta, vilket vore det naturliga – om politikerna ändå tycker i stort sett likadant sakpolitiskt, varför ”käbbla”, för att tala med statsminister Löfven? Svaret är att idéerna har blivit mer och mer ”ointressanta” för politikerna, medan makten i sig blir det enda kvat att eftersträva. Kom ihåg hur Girar argumenterar för att i en mimetisk konflikt, så tenderar det begärda objektet (här idépolitiken och viljan att ändra på en politisk kurs) att allt mer försvinna ur sikte hos rivalerna. Till slut finns bara ”den andre” kvar, ett hinder som måste undanröjas till varje pris, kosta vad det kosta vill.

Istället för att se till landet och folkets bästa, så agerar oppositionen allt mer maktpolitiskt. Man agerar inte för att göra det man teor är till det bästa för allmänheten, utan istället för att stärka sin egen position och strävan mot makten, vilken i lika hög grad är ”social” som politisk. Alltså, man agerar för att vara comme il faut i kretsarna, för att inte bli utstött eller klandrad. Jämför med hur Petrus tre gånger försakade Jesus i syfte att själv undvika förföljelse och för att få en plats vid den värmande elden – symbolen för social gemenskap. Det är detta beteende som Bibeln både förutsäger att vi, likt Petrus, kommer att ha, liksom den vill varna för och manar oss att upphöra med.

denial-of-peter_carl-heinrich-bloch

Samtidigt som detta ger utrymme för ena sidan, den som råkar befinna sig på den rätta sidan av vad som anses vara anständighetens gräns, att ytterligare skjuta fram positionerna och genomdriva sina idéer (hur orealistiska och världsfrånvända de än är), skapas också ett annat politiskt vakuum. Ett vakuum som är möjligt att fylla för den som vågar se det. Det är detta som både sverigedemokrater och den amerikanska ”alt right” konservativa rörelsen gör. Det kan man tycka vad man vill om, men det är det ovan beskrivna som nu händer. Och vidare, efter många om och men, så uppstår till slut den krissituation (som flyktingkrisen 2015), samt opinionsförändringar, som gör det nödvändigt/möjligt att de gamla aktörerna inser sitt misstag, och sålunda börjar försöka fylla samma vakuum som de skapat. Nu, till exempel, börjar SDs politik anammas av de gamla partierna (främst socialdemokraterna och moderaterna).

Och så finns det de som påstår att mimetisk teori inte har något intressant att tillföra samhällsdebatten!

”Syndabockar” på Gotland?

Etiketter

, , , ,

Efter att en rullstolsburen kvinna på Gotland anmält till polisen att hon blivit våldtagen av flera män, greps fem asylsökande män, skäligen misstänkta, men släpptes alla efter förhör.

Allt det här med gruppvåldtäkter för ju för det första tankarna direkt till mimetiskt begär och hur det spelar in i en sådan här handling. Men vi skall inte tala om det här och nu, och inte heller om de upprörda gotlänningarna som gick ut i en spontan sympati-demonstration, eller den bisarra demonstration mot ”rasism” som feministerna gick ut med, istället för att klart och tydligt ställa sig på det kvinnliga offrets sida.

Nej, det mest anmärkningsvärda är hur reportern, Jenny Pettersson, på Sveriges Radion benämner de misstänkta. Här ett referat från inslaget i radio (lyssna på klippet här):

”Det är egentligen två grupper som man kan prata om. Det är gotlänningarna, som är upprörda över en sån här händelse, och att en kvinna ska ha utsatts för det här i en svag… i hennes ställning… då av fem män. Och då blir det naturliga då att hitta nån slags syndabockar i det här, och vilka blir syndabockarna? Jo, det blir de här fem männen och åklagaren, som då inte häktade de här personerna.”

Vad är det som får henne att bruka ordet ”syndabockar” om misstänkta våldtäktsmän? Syndabock, i ordets rätta bemärkelse, är den som blir till ett ställföreträdande offer. Den man tar istället för den skyldige. Att benämna de misstänkta för syndabockar är alltså att direkt frikänna dem. Troligen förstår inte reportern detta själv i stunden hon säger det, utan vad hon ser är bara den välkända strukturen av en lynchning, därför att hon önskar sig en lynchmobb på 1950-talet i södra USA att rapportera om. Kanske inspirerad av ”To kill a mockingbird”, vem vet?

Här har vi den helt uppochnedvända sekulariserade världens problem: den är full av kristna värderingar, men de har löpt amok på grund av tidsandans relativism och följdriktiga oförmåga att förhålla sig till sant och falsk.

Heligt våld

Kritik innefrån biter bäst. När samma sak sägs av västerlänningar är de islamofober och rasister, men nu kommer det från den syriska poeten Adonis, som i DN Kultur menar att:

”Islams tillblivelse är intimt förknippad med våld, menar de; islam är ett maktverktyg och våldet har sitt stöd i Koranen. IS, eller Daesh, fortsätter bara den tradition av våld- och maktutövning som islam grundlade och som gått som en röd tråd genom islams historia. Våldet är förödande för den troende människan. Adonis säger: ‘Våldet dödar inte bara det självständiga tänkandet utan gör dessutom den muslimska människan mindre mänsklig. Hon tvingas tro utan att ställa frågor om profeten, vare sig på det religiösa, intellektuella eller sociala planet. Våldet blir i den meningen heligt.’”

Länk till hela denna läsvärda artikel här.