Kan vi leva utan rituella offer (del 1 av 3)?

Etiketter

, , , , , , ,

Nedan följer del 1 av en längre text rörande offerriter inom kristendom och islam som jag har filat på under sommaren. Min utgångspunkt ligger naturligtvis i de antropologiska teorierna av René Girard, vilka ligger till grund för läsningar och jämförelser i koranen med de bibliska texterna om Abrahams offer, samt om Kain och Abel.

Jag hoppas den blir intressant, och jag vill också säga att eventuella felaktighet bara är mina och att de beror i så fall i hög grad på bristande tid och förmåga att efterforska alla källor tillräckligt noga. Mycket återstår att säga om detta och jag har varit tvungen att begränsa mig för att inte flyta ut i diverse tangentriktningar.

***
Inledning

Mimesis och disruptiv förnyelse av kulturer
Genom den förståelse vi om religion som vi kan greppa genom René Girards teorier, om syndabocken[i] och mimetiska[ii] begär och kriser, är fenomenet religion sprungen ur behovet av en metod att stävja att våld sprids och eskalerar mimetiskt inom en grupp, vilket till slut hotar att utplåna hela gruppen. Krisens upplösning sker genom att man kanaliserar allas (pågående eller potentiella) våld mot alla, till att bli ett allas våld mot en syndabock (offret). Detta sker initialt spontant i form av blodiga lynchningar, men efterhand övergår detta till en mer och mer institutionaliserad och komplex rituellt akt. Genom de rituella akterna hålls de spontana akterna borta, och de, liksom många andra mer eller mindre relevanta ting, vilka man i efterhand knyter till den mimetiska krisens våld, blir tabu-belagda. Minnet av dessa lynchningar behålls i kulturen i form utav myter, i vilka offrets skuld bekräftas och kollektivets oskuld bedyras. Men samtidigt som syndabockens skuld görs absolut, blir densamma sedd som räddaren, samhällets grundsten och skapelsegud – en gud som skapar kaos, våld och kriser, men som också, genom sin död, instiftar den nya freden. Myten vävs kring dessa teman.

arkaisk-människooffer

Samhällen omdanas genom att en ny mimetisk kris upplöses i någon form av disruptiv akt, i vilken kollektivet (åter)finner en centralpunkt att fokusera sin gemenskap och kultur på – en ny kejsare, en ny religion, en ny fiende. På så sätt växer det vi kallar för samhällets bärande institutioner fram, först i form av det religiösa centret i form av offer och kultplats, men det fortplantar sig ut i nya former; prästerskap, kungamakt, polis och militär, ända till moderna domstolar och rättsväsende. Även om en underliggande gemensam struktur återfinns i olika kulturer så har de olika uttryck och betoningar.

Vi skall här titta närmare på synen på offer inom kristendom och islam. Vilka synsätt finns och på vilken grund vilar dessa? Samt, finns det något i dessa synsätt som gör dem mer eller mindre effektiva i termer av att stävja mimetiskt våld och att bygga upp och forma gemensamhet? Vi skall undersöka två texter som är centrala i båda religionerna: historien om Abrahams skifte av offer, samt på historien om Kain och Abel.

***

Betydelse av rituella offer inom islam
Islam är en religion som vänder sig mot alla former av offer. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud, samt att underkasta sig Guds vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset, inte på något annat sätt. Det finns ingen biktstol och inget altare i moskén. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud och genom att underkasta sig Allahs vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset. Inga rituella syndabocks-offer, i syfte att genom offrets blod ”betala” för egna synder eller att efterfråga några gudomliga tjänster, är tillåtna inom islam.

I koranen står följande om rituell slakt:

”Detta [är vad Gud klargör för er]; de som håller Guds symboler i ära har sann gudsfruktan i sina hjärtan. [Offerdjuren] har ni nytta av fram till utgången av den fastställda tiden; därefter skall de föras till sin bestämmelse [för att offras nära] den äldsta Helgedomen. För alla folk [i det förgångna] har Vi föreskrivit att Guds namn skall uttalas [i tacksamhet] över de boskapsdjur som Han har skänkt dem som föda – [när de slaktas]. Er Gud är den Ende Guden; underkasta er alltså Hans vilja! Och förkunna för de ödmjuka det glada budskapet [om Guds nåd]” (Sura Al-Hadj 22:32-34)

Under firandet av högtiden Eid al-Adha, skall troende muslimer trots allt rituellt slakta[iii] ett djur; till exempel kan en kamel, ett får eller en get, offras. Det är dock uttalat att detta inte handlar om ett rituellt slaktande i form av ett blodsoffer till Gud. Även om det genom tiderna har uppfattats annorlunda[iv], så kan syftet, enligt koranen, inte vara att återlösa muslimen från synd. Offret utgör inte ett utbyte mot nåd från Gud. Det rituella momentet i (halal)slakten syftar till att påminna de troende om att det är Gud som i slutändan är den enda som har rätt att ta ett liv, och faktumet att man nu själv tar ett liv, innebär att man gör det som en ”ödmjuk tjänare” och i enlighet med Guds vilja att man får vederkvickelse av födan.

Biblisk syn på rituella offer
Den bibliska traditionen sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och har därför ett långt större historiskt bagage än islam, som uppstod först på 600-talet, det vill säga drygt femhundra år efter att judarnas tempel i Jerusalem hade raserats av romarna år 70 efter Kristus. Efter denna katastrof för den judiska religionen och den fram till dess rådande tempel-kulturen, så inleddes ett arbete med att ”restaurera” judendomen. Man tog då de slutgiltiga stegen bort från de rituella (djur)offer man tidigare så frenetiskt ägnat sig åt[v]. Istället för templet växte synagogan fram som en plats för religiös utövning. Alltså hade man under lång tid före islam beträdde scenen, börjat finna vägar bort från återlösande blodsoffer (syndabockar). Jämför koranens påbud (sura 22:37):

”[Offerdjurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er gudsfruktan [och er lydnad] når Honom. Och Han har låtit er råda över dem för att ni skall förhärliga Gud, som har väglett er. Och förkunna detta glada budskap för dem som gör det goda och det rätta.”

Vilket överensstämmer med profeten Jesajas ord (Jesaja 1:11-16):

”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag. När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned? Bären ej vidare fram fåfängliga spisoffer; ångan av dem är en styggelse för mig. Nymånader och sabbater och utlysta fester, ondska i förening med högtidsförsamlingar, sådant kan jag icke lida. Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den. Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod; tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är.”

Att det judiska folket uppenbarligen inte lyssnade på sina profeter, vilka istället ofta fick lida martyrdöden[vi] på grund av sina skarpa åthutningar av folket, är dock faktum. Det är inte omöjligt att en (del)förklaring till detta kan återfinnas i historien om Kain och Abel. Men, och detta är det enastående, man valde ändå att bevara profeternas ord genom dessa texter! Det är egentligen helt otroligt att dessa bevarats och inte förstörts. Enligt forskningen[vii] var Jesaja verksam cirka 740 till 700 f.Kr, så ovanstående skall alltså ha kommit runt 1200 år innan samma påbud påstås ha kommit profeten Muhammed till del. Det finns alltså goda möjligheter för alla folken i Mellanösterns som kommit i kontakt med den judiska kulturen, att de har fått ta del av ett eller flera av Jesajas ord. Till exempel hävdar en viss Edouard-Marie Gallez att islams rötter finns hos icke-rabbinska judisk-kristna sekter kallade “Ebioniter” eller “Nazareener”[viii] vilka var messianska judar som existerade mellan år 100 till och med 600-talet efter Kristus. Oavsett hur det är med den saken, så är det inte alls otroligt att Muhammeds koran kommer ur mötet med det judiska och kristna, vars texter och muntliga traditioner han formade till sina egna ”uppenbarelser”.

Girard har ett träffande uttryck för de bibliska texterna, vilka han ser på som ”texter med födslovåndor”. Det är texter som brottas med sin egen gudsbild, som under stora våndor försöker leda oss till frälsningen. Man han ser det heller inte som en helt kronologisk framåtskridande process, utan en kamp med framgångar och nederlag, men där evangelierna ändå är höjdpunkten av en trend. Därifrån har historien tagit en ny vändpunkt, med fortsatta framgångar och nederlag, drivs nu historien på med en ny ingrediens och centralfigur i form av Jesus Kristus.

***

Till del 2

***

Noter

[i] Se René Girard, Violence and the Sacred, John Hopkins Univeristy Press, 1979, Baltimore, Maryland, USA.

[ii] Se René Girard, Things Hidden Since the Foundation of the World, Stanford University Press, 1987, Stanford, California, USA.

[iii] Den rituella slakten benämns ”quorbani” och beskrivs här på Wikipedia: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Qurbani

[iv] Precis som alla andra folk, så ägnade sig araberna före islams erövringar åt ett mångfacetterat offrande till en uppsjö av gudar, och sådana sedvänjor har också fortsatt i den folkliga religionsutövningen under islam.

[v] Om jag förstått saken rätt så finns det än idag judiska sekter som ännu ägnar sig åt rituella djuroffer på samma sätt. Dock är normal kosher-slakt inte ett sådant bruk, utan precis som halalslakt en rituell handling, men syftet är inte att offra djuret till Gud som syndabock.

[vi] De blev offer för folkets vrede och dödades i lynchningar, och/eller av den kung och prästerskap, som de kritiserade.

[vii] Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesaja

[viii] En recension av Edouard-Marie Gallez två böcker i ämnet, som också sammanfattar teserna, återfinns här. http://www.culturewars.com/2018/Gardinerreview.htm

Kärlek är inte att kopiera begär

”The desire that speaks first puts itself on display and, as a result, can become a mimetic model för the desire that has not yet spoken. The displayed desire runs the risk of being copied rather than reciprocated. In order to desire someone who desires us, we must not imitate the offered desire, we must reciprocate it, which is vastly different. Positive reciprocity demands an inner strenght that mimetic desire lacks. In order to love truly, one must not selfishly capitalize the desire of one’s partner.”

– René Girard, från A Theater of Envy

Mimetiska möten på slagfältet

Etiketter

, , , ,

”‘Varför gör de så här ..?’

Frågan ställdes av en förtvivlad kvinna under en föreläsning jag höll för något år sedan. Jag talade inför personer som frivilligt engagerat sig i arbetet med flyktingar och asylsökande. De var engagerade och ville väl, men var i det närmaste uppgivna. Allra mest förtvivlade var de över att alla reaktioner blev tvärt emot de förväntade – ju snällare och mer tillmötesgående de var, desto otacksammare och mer respektlösa blev de asylsökande.

Problemet var att de frivilliga agerade utifrån sin (svenska) värderingssamling, kultur och förförståelse, samtidigt som de asylsökande agerade utifrån sin (vanligtvis afghanska, irakiska eller somaliska) värderingssamling, kultur och förförståelse. Alla inblandade ansåg sina egna värderingar som fullständigt normala och dessutom överlägsna den andres.”

Så inleder Helena Edlund en (återigen) mycket läs- och tänkvärd text här: http://helenaedlund.se/pa-varderingarnas-slagfalt/

Hur hanterar vi så kallade ”kulturkrockar”, så fundamentala som de mellan ett kristet stöpt västerland och ett muslimskt öst?

Möten mellan människor innehåller alltid en mimetisk aspekt och våra reaktioner åt ena eller andra hållet beror helt och hållet på kultur.

När vi sträcker fram handen för att hälsa på någon, då förväntar vi oss en motsvarande imiterande gest tillbaka. Skulle den utebli, så reagerar vi oerhört negativt. Det är (för oss) en gest som är så självklar, så om den inte besvaras gör oss först förvirrade, men senare också förbannade (med all rätt när vi får veta att det bottnar i en usel kvinnosyn).

Nyckelpassagen i texten är följande:

”Den patriarkala kulturen bygger på idealiserandet av manliga egenskaper som våld och dominans. Om ett försök att klättra i rang möts av en starkare kraft, upphör konflikten så snart hierarkin har fastställts. Men en kraftuppvisning som möts av undfallenhet och eftergift, kommer att pågå och öka tills det möter motstånd. Möter det inget motstånd, tar den utmanande parten över helt och fullt.

Där den ene parten retirerar, avancerar den andre. På värderingarnas slagfält existerar inget vaccuum.”

Likaså gäller på det klassiska slagfältet under krig. Som Carl von Clausewitz noterade är krig endast en ”duell i större skala”, där motståndarna gör drag och motdrag; framryckningar och reträtter, kniptångsmanövrar, luftlandsättningar och bombmattor. Ibland under mycket ordnade former, men inte sällan under former som är mer otydliga och i slutändan kaosartade. Det finns  inget sämre än en oordnad reträtt, då man har tappat kontrollen och det i slutändan är var och en åt sitt eget öde.

Ju mer vi retirerar för andra kulturer, vilka inte lever upp till vår egen standard av respekt för svaga; äldre, kvinnor, barn, för meritokrati, likhet inför lagen, för jämställdhet, för ärlighet och transparens mellan folk och makthavare, desto mer kommer andra kulturer ta sig plats och kullkasta allt detta. En svag part övertygar inte en anfallande motståndare. För vår svaghet är tyvärr inte en krigslist. Det är svaghet vi visar upp, i tron att den kommer beveka och omvända, medan den i själva verket bara stärker den anfallande i sin övertygels om sin egen förträfflighet och möjligheter att fortsätta sitt avancemang.

Vi är övertygade om att de andra som ställer krav på vår anpassning är ”svaga”, utifrån en övertygelse om vår egen överlägsenhet och oövervinnerliga styrka. Det är en slags paternalism. Inte obefogad, för vi ÄR bättre. Men vi förstår inte att för att radikalt förändra, det vill säga omvända någon, måste man ibland först tvinga ner dem på knä. Inte framför oss själva som avgudar (vilket vi tror västerlandet alltid gör med andra), utan framför den enda sanna guden – Kristus. Han som självmant gav sitt liv för oss.

En kolumnists sanning

Etiketter

, , , ,

”I want to be a different role model from the one I got.”

Här är en artikel om en girardisk ”omvändelse”, från att ha velat vara sin förebild, till att inse att förebilden i själva verket var något annat, en stötesten, som författarinnan här ständigt snubblade över i sin iver att efterlikna, men inte kunna leva upp till.

Omvändelsen sker när hon inser hur tomt och meningslöst allting har varit, och hur viktigt det är med äkta och djupare relationer än ständiga ”dejter”.

https://nypost.com/2018/06/02/dating-columnist-reveals-how-sex-and-the-city-ruined-her-life/

Jordan B. Peterson mot mobben

Etiketter

, , , ,

Första gången jag hörde/såg Jordan B. Peterson i en rad av hans YouTube-föreläsningar, så slogs jag direkt av tanken att han måste känna till René Girard, och om inte, så var det min plikt att upplysa honom. Skrev således ett epost för att poängtera vikten av att han satte sig in i mimetisk teori och syndabocken, däför att det skulle ge honom ytterligare medel att förstå mytens roll i kulturen. Jag fick inget svar, såklart. Vid den tiden drunknaden han troligen redan i epost från alla håll.

Men nu börjar jag hitta lite material med Peterson, där Girard, mimesis och syndabocken diskuteras, vilket ju är riktigt roligt! (I min ego-fantasi kan jag se hur han läser mitt brev och tänker, ”oj, det här måste jag kolla upp, men jag vill inte verka dum som inte har koll redan, så jag skyndar mig att plugga lite Girard innan jag ger mig in i detta, locket på så länge.”)

En kommentar från David Gornoski som gjort en sevärd intervju med Peterson:

”It is in that vein that Peterson’s 12 Rules for Life strikes such a powerful chord in our cultural moment. Each of the twelve axioms center on self-sacrifice rather than the sacrifice of someone else — a radical new antidote for chaos much more dangerous and powerful than the old antidote of violent sacrifice that shaped our ancestral roots.

Peterson’s meek defiance of victim-garbed collective aggression is in service to Jesus’s personhood revolution: the simple notion that instead of sacrificing your neighbors and blaming them for the chaos you feel, it is better to sacrifice your own pride, clean your own room, and resist the urge to reciprocate aggression and insult to those who seek to harm you. In short, it is better that we stop unconsciously imitating Caiaphas because the old pharmakos prescription is past its expiration. We no longer need to cling to our collective group identities (race, gender, ethnicity, etc.) to shape laws as a tool of vengeance against those we fear and hate. We can instead crucify the monster inside us.”

Nedan intervjun ”Christ Versus the Crowd: My Interview with Jordan B. Peterson” (en timme lång):

Poddmedverkan

Etiketter

, , ,

För er som undrat mycket över hur min radioröst låter så kan den nu avnjutas(?) i en podd som jag medverkar i. Hade det stora nöjet att bli inbjuden att prata om René Girard tillsammans med Simon från Radio Frihetligt.

Länk här:

Som alltid finns det mycket aspekter man inte hinner ta upp under en begränsad tid som en pod trots allt måste hålla sig inom, men det blev ett intressant samtal, tycker jag. Om jag någon gång ”poddar” igen, så ska jag dock försöka ha lite mer flyt i rösten och lite mindre ”eeh”, ”uuuhm” och så vidare. Ha lite överseende med en ”förstapoddare” här.

”Var beredd att vad som helst kan hända”

Etiketter

, , , ,

Det finns inget som karaktäriserar en mimetisk kris så väl som problem med att markera och upprätthålla gränser. Det kan vara mellan sociala skikt och klasser, mellan skyldig och oskyldig, mellan förföljare och offer, mellan de innanför och de utanför, och mellan nationer. Det gäller också för dagsaktuella frågor som migration.

”Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut. Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.”

Så skriver Lars Åberg, journalist och författare, i Göteborgs Posten.

Och han har naturligtvis rätt i det. När nationens gränser inte hålls kontrollerade, försvinner gemenskapen man en gång hade, bara genom att befinna sig inom det begränsade geografiska området som nationen utgör. ”Det finns inget svenskt”, eller ”det finns inga svenskar” har det länge hävdats av de som anser att gränser är något fult, begränsande av friheten, och därför oönskat. Det kan man tycka, i en idealiserad låtsasvärld. Men i den verkliga världen är gränser enormt viktigt, som skydd, särskilt för de som tvingas fly på riktigt, men rent generellt genom att det upprätthåller legitima skillnader. Som studenter av mimetisk teori, vet vi att det är när skillnaderna utraderas, ökar oordningen och kaoset, och slutligen våldet.

Gemenskap betyder tillit. Vi är vana vid att ha förtroende för varandra i affärer. En affärsrelation går kvickt och enkelt att upprätta här, men den går också att bryta lika lätt. I andra kulturer kan det ta mycket lång tid, oändliga förhandlingar, affärsmiddagar och relationsbyggande, innan det kan bli tal om affär, men sedan har du en förväntan om en livslång relation, vilken också kan innebära digra konsekvenser om den bryts.

Nationella gemenskaper som på ett eller annat sätt bryts ner blir till allt mindre beståndsdelar, det blir regionala och politiska splittringar, problem med kriminella klaner och familjefejder om makt och territorier. Och inom klanerna frodas naturligtvis samma avundsjuka och rivalitet. Mellan detta kläms alltid de som är oskyldiga, de som råkar hamna i korselden, som är på fel ställe vid fel plats. Och/eller, de som till slut utses som syndabockar för hela krisen och förföljs av alla för detta.

Det är paradoxalt att multikulturalismen, vars syfte sägs vara bevara olika kulturer sida vid sida, i själva verket minskar dessa möjligheter, därför att man avskyr det enda som gör detta möjligt – nämligen det som tidigare växt fram genom det judiskt-kristna kulturarvet i form av mänskliga rättigheter och skyldigheter, meritokrati framför nepotism. Vi behöver både nationella gränser, liksom inom-nationella gränser (som våra olika landskap och dialekter) och sociala hierarkier för att kunna bevara våra olikheter. Identitetspolitik syftar till motsatsen. Istället för duglighet så skall hudfärg kontrolleras, könstillhörighet räknas och så vidare. Multikulturalismens problem, vilket de själva vägrar att se, är att de tror att olikheter leder till konflikter och att vi därför måste tolerera alla olikheter genom att bara se på dem som just bara olikheter, utan någon alls åtskillnad i vad som är gott och ont, rätt och fel, sant och falskt, bättre eller sämre, och så vidare.

Utan några generella regler eller metod för att utvärdera varandras ”värde” (allas lika värde är en bluff, och egentligen en svensk felöversättning av ”allas lika värdighet” – från engelskans ”dignity”) så kommer vi upprätta dylika på ”lägre” nivåer. Det vill säga, om det inte sker enligt förutbestämda regler och med ett förutsägbart resultat, så blir det upp till den rådande politiska korrektheten, klanen, eller vad som för tillfället har tillräckligt med makt och våldskapital att tvinga på alla andra sin agenda. Det är då vi måste vara beredda på att ”vad som helst kan hända.”

 

 

Om detta må vi berätta – Helena Edlund

Etiketter

, , ,

Helena Edlund skriver om sin tid i Afghanistan och om hederskultur:

”Äktenskap med barn är officiellt förbjudet men lagen kringgås av det faktum att en flicka (oavsett ålder) anses vuxen när hon gifter sig. En nioåring är alltså barn om hon är ogift, men vuxen om hon är gift. Begrepp som våldtäkt inom äktenskapet existerar inte och sjukhusen är fulla av småflickor med fysiska och psykiska skador efter systematiska övergrepp, tidiga graviditeter och traumatiska förlossningar.

Könssegregationen är i det närmaste total och kvinnan är bärare av mannens heder. Det är inte ovanligt att flickor och kvinnor är hänvisade till att leva sina liv bakom hemmets höga murar, under övertygelsen att de då skyddas från männens våld och sexuella begär. Om en kvinna blir våldtagen, räknas det som ett brott riktat mot kvinnans manliga släktingar. Kvinnan som utsätts beläggs därför med skuld – hade hon inte låtit sig våldtas, hade släkten behållt sin heder.”

I hederskulturer är det kvinnan som används som syndabock på ett ytterst utstuderat sett. Vi kan se hur det har med det ”primitivt heliga” att göra. Kvinnan har, på ett för oss utifrån betraktat sätt, både diviniserats och stötts ut som syndabock samtidigt.

Hon är i det första läget ”helig” och ”skyddas” därför på alla tänkbara sätt, men om ett brott mot något av alla de tabun som omger henne överträdes, så blir hon alltså genast utsedd som själv skyldig till överträdelsen. Precis som de arkaiska gudarna är skapare av både fred och krig, ro och uppror, stillhet och storm. I en sådan kultur är det alltid ett stort hot mot freden när det heliga på något sätt skändas. Hämden, vilken är den mimetiska reaktionen från släktingarna, hotar att bli till utdragna och blodiga vendettor. Därför är det alltid bättre för samhället att våldet, istället för att riktas innåt mot sig självt, kan riktas utåt (vilket är svårare att hitta lämpligt offer för), eller mot någon egen man stöter ut. Som den våldtagna kvinnan som stenas för sina ”synder”.

Puritanism och överlevnad

Etiketter

, , , , ,

Ibland snubblar man helt osökt över någon som har en sådan insiktsfull intuition kring det mimetiska, men som inte vet att kalla det vid just det namnet. Slog på måfå upp en av texterna i Marilynne Robinsons bok ”The Death of Adam (Essays on Modern Thought) och slogs av följande stycke (sidan 153)), i en text som handlar om hur puritanismen och puritaner idag lättvindigt avfärdas (och jag erkänner mig själv skyldig till detta!), och görs till en form av syndabockar, vars bål vi kan samlas och värma oss socialt kring:

“Yet the way we think and speak of the Puritans seams to me a serviceable model for important aspect of the phenomenon we call Puritanism. Very simply, it a simple example of our collective eagerness to disparage without knowledge and information of the thing disparaged, when the reward is the pleasure of sharing an attitude one knows is socially approved. And it demonstrates how effectively such consensus can close off a subject from inquiry. I know from experience that if one says the Puritans were a more impressive and ingratiating culture than they are assumed to have been, one will be heard to say that one finds repressiveness and intolerance ingratiating. Unauthorized views are in effect punished by incomprehension, not intentionally and not to anyone’s benefit, but simply as a consequence of a hypertrophic instinct for consensus. This instinct is so powerful that I would suspect it had survival value, if history or current events gave me the least encouragement to believe we are equipped to survive.” (Min fetning)

Alltså, huvudet på spiken, utan att veta det. Viljan till konsensus är ofta starkare än viljan att veta sanningen, därför att konsensus HAR värde för överlevnaden på kulturell basis. Konsensus minus en. Minus syndabocken som måste lastas med kollektivets skuld och synd, och fösas ut i öknen. Så fick vi alla vår lilla stund av konsensus, innan konflikterna åter började eskalera.

Hos djuren talar man om överlevnad på populationsnivå. Vi talar om samma sak på kulturell nivå. Kan vår civilisation överleva? Nej, den kan inte det längre, inte på de tidigare premisserna av att om bara konsensus råder, oavsett dess korelation till sanningen, så får vi fred. Nu, i och med evangeliernas avslöjande av denna ”konsensusmekanism” (syndabocksmekanism), kommer konsensus inte längre uppnås (lika effektivt). Vi kommer bli tvungna att välja att erkänna sanningen om oss själva, eller förgöra oss själva i de påföljande konflikterna som vårt mimetiska begär leder till.

death-of-adam_robinsonLite puritanism kan nog därför inte skada, även om det naturligtvis inte heller skall tas till överdrift.

 

Noterat om fenomenet ”metoo”

Etiketter

, ,

Jag har undvikit att skriva om metoo-rörelsen och alla dess mimetiska implikationer, men nu när flodvågen ebbat ut en smula, perspektiven börjar att komma på plats, och när flera tragiska slutscener utspelats inför öppen ridå, så kan det vara på sin plats.

I Fokus konstaterade Johan Hakelius att medan flodvågen metoo störtade fram fanns det ingen möjlighet att stoppa den, att ställa sig i dess väg vore socialt självmord.

”En sak är värd att minnas: inget är värre för en människa än att uteslutas ur en gemenskap. Det är ett av skälen, vid sidan av rädsla för repressalier, till att brottslingar hellre sätter sig i fängelse än tjallar. Att attackeras av en samlad grupp av sina arbetskamrater är därför något av det värsta som kan hända en människa. Och om de som inte deltar i attacken väljer att ta ett steg tillbaka och invänta resultatet, gör det saken än värre. Den ensamhet som uppstår i ett sådant läge är ofattbar för de flesta, innan de råkat ut för den.”

Två saker är värda att notera.

Så, för det första, det är alltid fråga om en lynchmobb när en och samma grupp agerar åklagare, domare, samt verkställare av straff. De agerar med kraften i mobbens högljudda anklagande, enigheten i domslutet, och verkställer i form av påtryckningar och social utfrysning/stigmatisering, som i ett ögonblick förvandlar offret till  ”pestsmittad”, någon som folk omkring (vänner, chefer, kollegor) gör bäst i att illa kvick ta avstånd från för att själva undvika att smittas. Oavsett graden av skuld hos den anklagade, så är formen ändå den av en lynchmobb.

För det andra, har vi den totala avsaknaden av norm-diskussion som lyser med sin frånvaro. När vi inte längre har några gemensamma normer, eller tabun för att tala i termer av religion, utan ”allt är tillåtet” och upp till den enskilde att avgöra vad denne ”gillar”, så har vi dels satt mycket stort ansvar hos de unga och oerfarna. För skall sanningen fram, så är det ingen som ”vet” vad han eller hon gillar. Inte förrän de verkligen har utsatts för det. Samtidigt kan det ändå finns fullt av outtalade tabun, vilka man först blir varse i efterhand, är det då så konstigt att det blir ytterst förvirrat och kaotiskt, med uppenbara svårigheter för många att skilja på vad som är godtagbart och välkommet i form av ”uppvaktning”.

Av allt det ovan sagda så har vi precis de ingredienser som kännetecknar en mimetisk kris, nämligen oförmågan hos alla att göra distinktioner. Rätt och fel, ledare och följare, egna och andras begär blir till en grumlig sörja. Sociala kategorier upplöses och när krisen eskalerar har ingen rätt att ifrågasätta någons upplevelse. Alla upplevda kränkningar är lika allvarliga. Det finns inte ens någon klar definition av vad en kränkning faktiskt är.

Metoo består av personer som under lång tid själva har blivit förbisedda som offer, som underkastat sig rollen, dels därför att det kanske inte varit opportunt för karriären, och/eller att det inte var möjligt att komma åt en socialt uppsatt förrövare. Att vara offentlig med sina upplevelser kan bara det också vara extremt jobbigt och stigmatiserande. Deras ressentiment har länge växt och bidat sin tid. När till slut fördämningarna brister och de första fallen blir mycket uppmärksammade i medier, därför att de handlar om kända offentliga personer som anklagas av mindre kända (men som nu når ett större kändisskap), så följer det naturligt att i kölvattnet kommer även anklagelser att imiteras, både av äkta upplevelser, liksom av simpelt uppmärksamhetssökande av de som vill identifiera sig med (dvs mimetiskt efterlikna) ledarna i rörelsen, som vill bli upptagna i gemensamheten (mig med!).

När kulturen som tidigare upprätthöll skillnader mellan könen och som dikterade villkoren för umgänget degenererar, och när ”alla andra” tycks få sina begär, utsvävningar och sexuella preferenser tillfredsställda till höger och vänster, utan att de ifrågasätts, kommer man själv naturligtvis också att sluta ifrågasätta, både andra och sig själv. Att just ifrågasätta andras upplevelser, känslor och begär, ses på med mycket misstänksamhet idag, särskilt då kring sexualiteten. Man håller en hyperindividualistisk antropologi som sanning, och undviker att se, eller vilja se, det mimetiska och mellanmänskliga som hela tiden spelar sitt spel.

En parallell kan vi se det i dagens konstvärld, där det enda som räknas idag tycks vara graden av ”nyskapande” och ”normbrytande” i konstnärens verk. Jakten på att producera något ”unikt” gör att man producerar dålig konst, som i sin simplaste form endast är löjliga provokationer och ”normbrytande”, andefattig och tekniskt undermåliga verk utan kreativitet. Inte stor skillnad mot den utlevda, ”normlösa” och ”gränsöverskridande” sexualiteten som de kvinnor i metoo-rörelsen har fått erfara.

Som vanligt idag är det dock få som riktigt reflekterar över kulturen och dess vikt i denna typ av frågor. Man anser att normer är ett hinder för att alla skall kunna ”leva ut” och ”förverkliga sig själva”, att få vara ”sig själv”. Men när det kommer till mänskliga begär så är de aldrig något helt självständigt (därför att de så ofta är ”lånade/kopierade” av en mimetisk förebild) och därför grunden till konflikter.