Sveriges Radios julkalender ”Knäckarbanketten” är ett bra exempel på hur mimetiska rivalitet påverkar andra, vare sig de själva glatt deltar i spelet, är npc:er som bara fyller en nödvändig roll utan egen agens, eller oskyldiga som dras med mot sin vilja.

”Historien utspelar sig i ett hertigdöme som styrs av två tvillingbröder, Ludbert och Odert.

De försöker ständigt att överträffa varandra och deras maktkamp gör att alla runtomkring hamnar i kläm.”

Så lyder beskrivningen på hemsidan. De rivaliserande bröderna är varandras speglingar, och de försöker verkligen ’knäcka” varandra genom att arrangera överdådiga banketter, med fler gäster och spektakulärare rätter, än rivalen/modellen.

De som är gäster är medspelare, medan andra som på grund av sin ringa ställning i samhällshierarkin, hamnar i kläm. Offret i historien är såklart grisskötaren, pojken Amund, som tas med som mänskligt lockbete i syfte att locka fram mantikoran, ett monster som ska bli ingrediens till en av bankettens rätter, kalabalikaladåben.

Den första reaktionen kan vara att detta är typiskt SR, en vänsteristisk produktion som på klassiskt manér utmålar en högfärdig, lite korkad, men mest elak, överklass i form av hertigarna till bröder och deras lyxliv på bekostnad av andras arbete, men att dessa klassmotsättningar ska överbryggas av Otilia, den ena hertigens dotter, och ovan nämnda Amund. Men om man lägger på nutidens klassmotsättningar så framträder en annan bild, av en politisk adel, som bjuder in till banketter på skattebetalarnas bekostnad, understödda av medial elit som bara spelar med, för att det passar deras agenda.

Det är inte så att vi har utvecklats så mycket, historien upprepar sig, men med lite nya beteckningar på karaktärerna.

Jag har lyssnat med barnen i bilen på väg till skolan och nu tänker jag fundera ut ett lämpligt sätt att applicera mimetisk teori på denna julkalender när vi pratar om den.

Länkansvar: https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=5366&artikel=7473093