Boris Benulic skriver fränt om nekrologerna över Lars Norén på sin sida. Han har givetvis helt rätt i sin sak:

”Först talar man om den avlidnes genialitet, sedan förklarar man hur man själv transformerats av den dödes verk och gärning. På så sätt kan man själv återuppstå i ny, ädlare och visare skepnad, smord till storhet med hjälp av stoftet från den hänsovne.”

Död och återuppståndelse – att dra nytta av den döde som ett sakramentalt offer. Och om att sörja, inte för att man är särskilt ledsen, utan för att, likt betalda gråterskor, skapa en ny eller förstärka en befintlig, social sammanhållning. Om detta har jag skrivit tidigare här. Vi skall därför inte ägna mer tid på detta just här och nu, utan istället se om mimetisk teori har något att säga oss om sexuella avarter, som homosexualitet.

En av gråterskorna kring Noréns grav är Jonas Gardell, vår egen folkkära riksbög. Han ger så tydligt uttryck för homosexualitetens kärna, vilken René Girard diskuterar i Things Hidden Since the Foundation of the World, utifrån den mimetiska principen. Homosexualitet är i grund och botten ett särskilt uttryck för ”underkastelse” under en mimetisk modell. Gardell beskriver sitt första förhållande till Norén i Expressen-artikeln så här:

”Jag var rädd för honom. Och jag ville bli älskad av honom. Ville få hans godkännande. Faktum är att jag ville bli knullad av honom.”

Gardells behov av att bli bekräftad, att få sin modell (förebild) att överhuvudtaget ta notis om honom, leder till att han helt och fullt (alltså även sexuellt) vill underkasta sig. Den inre önskan om underkastelse för sin modell, får ett sexuellt uttryck. Det är mycket vanligt med sådana dominansbeteende inom djurens värld och de korsar även där över könsgränserna. Det är underkastelsen, vilken är mimetisk till karraktären, som transcenderar den naturliga biologin (viljan till fortplantning). Gardell ger vidare uttryck för detta i Expressen, vilket jag inte tänker citera här (av anständighetsskäl), som går helt i samma linje som ovan citerade.

Så, om mimetiskt begär är den universella teorin (som den måste vara), så måste även sexualitet vara mimetiskt påverkbar. I Things Hidden Since the Foundation of the World (kap. 3, “Mimesis and Sexuality” (sidorna 337 – 338) skriver Girard:

“If we recognize that the sexual appetite can be affected by the interplay of mimetic interferences, we have no reason to stop at ‘sadism’ and ‘masochism’ in our critique of false psychiatric labels. Let us grant that the subject can no longer obtain sexual satisfaction without involving the violence of the model or a simulation of that violence – and that the instinctual structures we have inherited from the animals, in the sexual domain, can allow themselves to be inflected by the mimetic game. We then have to ask ourselves [whether] these cases of interference are not likely to have a still more decisive effect and give rise to at least some of the forms of homosexuality.”

Vad Girard säger är alltså att ingen (eller i alla fall väldigt få) föds homosexuell.

Vidare, så är all konkurrens (inom fortplantning) ”homo”, eftersom den äger rum mellan hanar (konkurrens om honor), respektive mellan honor (konkurrens om hanar). Vi vet också att när mimetiskt begär och rivalitet är som starkast, så ”försvinner” objektet för begäret ur rivalernas synfält (medvetande). De slutar bry sig om objektet för att instället helt koncentrera sig på sin modell/rival (vars begär efter objektet i fråga alltså imiteras). I detta sker en överföring av begäret, från det ursprungliga objektet, till rivalen. Girard igen:

“To make this genesis even more apparent, we must mention a curious fact that has been noticed by the ethologists. It happens that, among certain types of monkey, a male who recognizes himself to have been beaten by a rival and so renounces the female disputed between them, puts himself in a position (so we are told) of ‘homosexual availability’ towards his victor. This is a gesture of submission, of course, but, in the context of a mimetism that intensifies in the transition from animal to man it seems to mean something more. It does suggest to me the genesis I have just put forward. If there is no ‘genuine’ homosexuality among animals, that is because, with them, mimetism is not intense enough to have a lasting effect on the sexual appetite of the defeated rival. Yet it is already sufficiently intense, when the mimetic rivalries reach paroxysm, to produce something like an adumbration to this effect.”

Mimetiskt begär transcenderar sexualiteten – och därför kan den ta en mängd olika uttryck (sadism och masochism som kanske de mest uppenbara då de innehåller just de inslag av dominans och underkastelse som ett mimetiskt förhållande mellan modell och följare). Det är också allmänt erkänt, men få som talar öppet om detta. Att ”bli homosexuell” handlar i hög grad om att ”initieras” in av de äldre och erfarna. Det är alltså mycket ofta en äldre person som initerar den yngre (det var till exempel ett välkänt fenomen i det antika Grekland att äldre män hade unga pojkar). Det handlar om uppfostran, kultur, ja om den kontext man växer upp i (det betyder inte att det är föräldrarnas ”fel”, eller någon sådan form av skuldbeläggande, utan helt enkelt att jag är väldigt säker på att man aldrig kommer att hitta någon ”gay-gen” eller biologisk förklaring).

Om Jonas Gardell kan lära oss någonting så är det som ett uttrycksfullt exempel på att Girard och mimetiskt teori har helt rätt. Och ovändelse i mimetisk teori, bettyder att man blir varse sin mimetiska natur och därmed gör det möjligt att lämna dåliga mimetiska beteenden bakom sig. Men för att göra det behöver man nog ha ett lite mindre ego än Jonas Gardells.