Nedan följer tredje och avslutande delen av en lite längre essä som behandlar och kritiskt jämför rituella offerriter i kristendom och islam.

***

Det kristna mässoffret
Kristendomen behöll ett för de troende extremt, för att inte säga absolut nödvändigt, element i form av eukaristin – det oblodiga offret av Gud till Gud. Detta är, enligt den katolska kyrkans katekes ”hela det kristna livets höjdpunkt och källa”[i].

Inom kristendomen instiftas den Heliga Mässan som ett tackoffer. Scott Hahn förklarar i sin bok Lammets Måltid[ii] att ”[d]et hebreiska ordet todah betyder tackoffer eller tacksägelse, precis som det grekiska eukaristi”, som används i mässan. Detta är en offermåltid som man delar med vänner för att fira sin tacksamhet till Gud. Båda innehåller oblodiga offer av osyrat bröd och vin. Hahn visar också på hur de forntida rabbinerna förutsade att just denna form av offer, todah, är det som kommer fortleva, medan alla andra former av offer kommer att upphöra.

I Hebreerbrevet kan vi läsa om hur Moses ständigt återkommande förseglade det ”gamla förbundet” med gud genom blodet från offrade kalvar, får och andra djur. ”Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse.” (Heb 9:22), skriver Paulus. Samme Paulus som strax innan förklarat att: ”Kristus kom såsom överstepräst för det tillkommande goda; och genom det större och fullkomligare tabernakel som icke är gjort med händer, det är, som icke tillhör den skapelse som nu är, gick han, icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” (Heb 9:11-12)

Endast utgjutande av blod ger förlåtelse. Och för kristna sker detta i varje katolsk och ortodox mässa. Prästen agerar som Jesus, ”in persona Christi” (som är Gud), offrande sig själv (som är Gud), till Gud själv. Detta är ett av treenighetens största mysterium. Altaroffret är alltså något mycket mer än enbart en ”gemensamhetsritual” (som i en del protestantiska kyrkor) i åminnelse av skärtorsdagens påskmåltid och Jesus liv, död och återuppståndelse. Det är de facto ett (om än oblodigt) offer av Jesus som sker på altaret. Brödet och vinet konsekreras, det vill säga det förvandlas i sin essens till Jesus kropp och blod, medan det behåller sin form, sin gestalt, som bröd och vin. Detta är grunden för det nya förbundet, det kärleksfulla offret, självuppoffringen, vilken är den kristna vägen.

Alla gudstjänstbesökare som deltar i kommunion och tar emot Jesus kropp och/eller blod, äter alltså bokstavligen (om än osynligt) just densamme Jesus. De tidiga kristna blev anklagade för kannibalism, vilket på sätt och vis finns en sanning i, därför att i ljuset av Girards tankar, så är det uppenbart att eukaristin måste syfta hela vägen tillbaka på just det allra första grundläggande offret, utfört av de allra första, primitiva människorna, vilka också konsumerade sitt offer. Jesus är det slutgiltiga offret, det som till slut sätter syndabocksmekanismen ur spel och gör den allt mindre verkningsfull genom en historisk process. En radikal kritik mot alla former av offer och mytologisering av dessa blir på så sätt möjlig. Det är Sanningens Heliga Ande som Jesus lämnar åt oss på pingst och Jesus ord om den som talar emot den Heliga Ande är krassa:

”All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse…” (Matt 12:31-32)

Kristus, i form av att vara lammet som slaktats från tidernas begynnelse (Upp 13:8) är i sanning alla kulturers början men också dess slut, dess Alfa och Omega. Han anklagas för att komma med kaos, våld och kris till det judiska folket, men han kommer i själva verket bara med sanningen, och han dödas som syndabock. Kajafas berömda ord vittnar om det när han säger att ”för oss är det bäst om en man dör för folket, än att ett helt folk går under”. Men folket vid korset fann inte längre någon ny gemenskap i och med att Jesus dog: ”Och när allt folket, de som hade kommit tillsammans för att se härpå, sågo vad som skedde, slogo de sig för bröstet och vände hem igen.” (Luk 23:48) Det är först efter återuppståndelsen och när apostlarna med kyrkans första lärjungar som en ny gemenskap föds i och med eukaristin.

”Ty jag har från Herren undfått detta, som jag ock har meddelat eder: I den natt då Herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.» Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.» Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess att han kommer.” (1 Kor 11:23-26)

Utan denna (kristna) form av oblodigt offer, men som ändå behållit så många associationer med den mest uråldriga av offerritual, så blir vi förvirrade och splittrade. För första gången någonsin samlar nu en rituell religiös akt folket för någon, för Kristus (och för alla de offrade människor som han representerar) istället för mot en syndabock. Allt detta saknas i alla andra religioner och som vi sett, så saknas det inom islam, liksom man försöker sig på att leva utan några former av ritualiserat offer.

”Wherever an altar is found, there civilization exists.” – Joseph-Marie de Maistre

Kan vi leva helt utan rituella offer?
Det allra första, kulturgrundande offret, var en människa, och på detta följde otaliga liknande offer, som med tiden utkristalliserades i religiösa riter med just offret i centrum. Den antropologiska kronologin går således från människooffer till det avsteg som Abraham gör, över till djuroffer, vilka i den judiska kulturen också upphör under de första århundraden efter Kristus.

Förutom att det går att argumentera starkt för att islam är förvrängd kopia av judiska och kristna texter[iii], så är det denna presentations syfte att ställa frågan om det kan vara så att frånvaron av alla former av offer inom islam har gett samma effekt som i historien om Kain och Abel?

Gick islams grundare, Muhammed, likt Kain först ”för långt” i sitt förkastande av alla blodsoffer och fick därför snabbt byta strategi för att samla anhängare. Om det stämmer att han kom i kontakt med messianska judiska sekter och därifrån fick med sig stoff till koranen, så är mycket troligt att han därifrån fick idén att de blodsoffer hans samtida arabiska folk gjorde, måste förkastas. Men ett sådant ”abrahamitiskt” försök att komma ner från berget utan blod på händerna måste ha misslyckats och en annan vändning togs. För att ena de arabiska stammarna, vilka själva praktiserade djuroffer (och kanske även människooffer till viss del) till en ny religion, var han tvungen att skapa ”jihad”, det ständiga kriget, det ständiga offrandet av otrogna. Folket han ville anföra kunde inte enas under någon annan form av gemensamhet. Offer är centralt för alla människor, så också för de arabiska stammar som kom att bli de första muslimerna. Inget förutom en blodig seger över de otrogna, var religiöst ”starkt” nog för att frambringa den nödvändiga katharsiseffekten till de som enades under islams fana.

Det finns som sagt ingen moské med altare. Allmosor uppmanas att ges, men de bärs inte fram i moskén till Gud, så som den kristna kollekten, utan är något som den enskilde uppmanas ge direkt till de behövande. Det behövs ingen medlare emellan givare och mottagare. Även om helgon (eller heliga män) saknar grund i koranen, kan viss vördnad visas på olika sätt för dessa (och särskilt deras gravplatser), men det sker på nåder av lokala imamer och rättslärda. Det vill säga, så länge en betydande majoritet är för, så är de rättslärda för rädda att dra folkets vrede över sig. På liknande sätt ses på relationen med den islamiska guden. Böner går alltid direkt till Allah, som tillika är den som direkt styr över allt som sker på jorden. Allting är Allahs vilja, gott som ont, och människan måste underkasta sig helt och fullt.

Jag vill, med hänvisning till ovanstående utläggningar, påstå att det kan finnas fog att hävda att islams avsaknad av ritualiserade offer ”inåt”, det vill säga i avsaknaden av ett altare i moskén, är en väsentlig sak att beakta i förståelsen av begreppet ”jihad”, det ”heliga” våldets ursprung och funktion inom islam.

När offret inte sker oblodigt och kontrollerat ”internt” (som i den kristna mässan), så kanaliseras det istället ”utåt”, mot mer eller mindre slumpmässigt utvalda offer, och då blir det bokstavligen också blodigt och okontrollerat. Hela den icke-muslimska världen blir till syndabockar och lovliga offer att läggas upp på altaret utanför moskén. Islamisterna, islams våldsamma spjutspetsar, är de som idag, när den muslimska världen saknar en krigsmaskin som kan konfrontera omvärlden[iv], det är således islamisterna som på sätt och vis utgör ”prästerskapet” som utför de blodiga ritualerna i form av självmordsbombare och andra former av ”heliga krigare”. Dödandet är i hög grad av oskyldiga, slumpmässigt utvalda och ställföreträdande offer, vars skuld och vars bödlar mytologiseras till att bli skyldiga respektive till ”martyrer” och ”gudskrigare”.

Dödandet och blodet som spills ger naturligtvis en viss katharsiseffekt på de troende, men även den muslimska världen tycks vara något splittrad. Efter terrordåd hörs både hyllningar liksom vissa fördömanden, men mest hörs ursäktanden. Att detta inte är ”äkta islam” eller att de som utförde detta inte var ”riktiga” muslimer. Exakt på vilket sätt detta inte var islam och muslimer, förklaras aldrig riktigt. Jihadisterna, i sin tur, stöts nu ut ur sin gemenskap med islam. De blir till syndabockar i syfte att försvara islam från kritik och från förändring. Mantrat att islam är ”fredens religion” vidhålls, utan att någon radikal självkritik görs.

Om en kristen skulle begå liknande synder, så kan denne inte ursäktas med att ”inte vara kristen”, därför att alla kan vara kristna, men ändå synda. Istället kritiseras förövaren utifrån kristna värderingar, sprungna ur den bibliska synen på människan som ett ”tempel”, med en okränkbar värdighet, och hon får inte användas som medel för egna syften. Det vill säga hon får inte offras för andra människors syften, och den kristna guden önskar inte att någon offras för sin skull.

Blod är det som renar från synd. Både i arkaisk, liksom i kristen religion. Men i den sistnämnda så har Gud, genom Jesus Kristus, omformat den blodiga offerriten till en ny form av offer. Anledningen är den, att vi faktiskt inte kan leva helt utan offer. Istället för att Gud, eller någon annan, tvingar oss att försöka göra detta (och därmed riskerar att istället skapa ”externa” offer) så förlikar sig Gud med vårt behov av offer och ger oss ett i form av sig själv. Gud visar genom offret av sin son, Jesus, det exempel på självuppoffring vilket vi hädanefter har att efterlikna, både i den religiösa ritualen, liksom i våra egna liv.

***

Noter:

[i] Katolska Kyrkans Katekes, § 1327.

[ii] Scott Hahn, Lammets måltid: mässan som himlen på jorden, Catholica, 2003, sid: 40-41.

[iii] På webbsidan https://answering-islam.org/authors/masihiyyen/cain_abel.html kan man läsa utförliga redogörelser och jämförelser mellan bibeln och koranen, och dess författare skriver också följande: “it is impossible to understand the Qur’an and solve its mysteries without studying the Hebrew Bible, which enables us to detect the parallelisms that Muhammad’s textual alterations were derived from.”

[iv] Islamska Staten försökte mellan åren 2014-17, men misslyckades till slut och led ett militärt nederlag där erövrade territorier återtogs av en koalition av olika styrkor, inklusive muslimska.