Taggar

, , , , , , ,

I klansamhället är det klanen som garanterar säkerheten för individen, gentemot andra klaner och gentemot andra klanmedlemmar, så länge man följer de uppsatta reglerna. Per Brinkemo skriver i den här intressanta artikeln i Kvartal, om klansamhällets logik:

”Det finns en allmänt spridd missuppfattning att klansamhällen är hierarkiska och auktoritära, där en klanledare har oinskränkt makt över sin grupp. Men det är precis tvärtom, och i den meningen hade Gaddafi rätt om västerländska demokratier. Det är demokratiska statssamhällen som är hierarkiska och auktoritära. Folket väljer en ledning som ges mandat att styra och stifta lagar, vilka sen ska åtlydas. Klansamhällen är däremot platta organisationer. Varje klangrupp sköter sig själv och inom den diskuterar man sig fram till lösningar på praktiska problem. Systemet bygger på konsensus. Klanhövdingar har snarare funktionen som kloka medlare än som ledare. Antropologen I. M. Lewis, som studerade klansamhället i Somalia, skrev att ’en hierarkisk modell av myndigheter är främmande för det pastorala somaliska samhället, där beslutsprocesser är så demokratiska att de gränsar till anarki’.”

Även om klansamhället är platt, så har man ingen eller mycket liten möjlighet att påverka valet av sina egna ledare. Och det är ledaren som har sista ordet i tvister och rivaliteter. Ledarens makt är dock alltid en balansakt på en nål, då de ovan beskrivna beslutsprocesserna och strukturerna är ”så demokratiska att de gränsar till anarki”, så är en klanledare alltid hotad av folket. Det finns inget säkert system för att avsätta en klanledare. Det sker alltid anarkistiskt, dvs med våld. Därav också det stora behovet att knyta till sig lojaliteter genom mutor och blodsband.

I Dagens Samhälle skriver samme Brinkemo följande i en också mycket insiktsfull artikel att:

”Rättsligt dömer klansamhällen inte individer. De dömer kollektivt. I klansamhällen straffas dessutom inte brottslingen. Klanrätt i dess mest utpräglade form bygger i stället på kompensation. Om en man slagit ihjäl en annan tvingas mördarens klan kompensera den ihjälslagnes familj.”

Det här är vedergällningens princip. En del, ofta kriminologer och andra som borde veta bättre, förväxlar vår tids fängelsestraff med hämnd och vedergällning. Det råder en besynnerlig uppfattning om att fängelsestraff mer eller mindre är en ren hämndaktion från samhällets och offrets (eller offrets anhörigas) sida. Så fängelsestraff kortas ner och man dömer som regel i den nedre delen av straffskalan, särskilt för våldsbrott, då vi, med rätta förvisso, intuitivt känner att hämnd är har en dålig klang. I själva verket är fängelsestraff så långt ifrån hämnd man kan komma. Det handlar i första hand om att den dömde skall få tid till botgöring, och har därför också sin kristna grund.

När individen ger upp sin klantillhörighet för att istället låta sig ingå i ett större sammanhang, nationalstaten, är det en större garanti om rättssäkerhet inom detta sammanhang, som denne erhåller. Möjligheten att få sin sak prövad i en domstol, enligt vissa fasta principer och lagar. Nationer kan i sin tur ingår i sammanhang som EU, FN, osv, vilka i sin tur ger länder, liksom individer i länder, ytterligare eller övergripande rättsligt skydd, om nationalstaten har erkänt (ratificerat) dessa rättigheter (t ex barnkonventionen). Skillnaden mellan klan och demokratisk representation, stavas således ”rättssäkerhet”. Det är den förmånen som individen kan åtnjuta, om hon ger upp sin klan. Men blod är tjockare än vatten, och det är därför Jesus kommer med svärd och söndring, ”så att ‘sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender’. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;” (Matteus 10:35 – 37).

Klansamhällets är en uråldrig och primitiv samhällsordning. Det judiska folket kan ha varit de första som började samla sig under en enda gud, Jahve, till skillnad från alla de andra kringliggande folken och stammarna som var polyteister och som de själva också utpräglade klansamhällen. De samtida polyteistiska grekerna kan också klassificeras som ”klaner”, uppdelade i större regioner, stadsstaterna. Polyteismen och klansamhället kan nog sägas vara intimt förknippade företeelser.

Den framväxt av nationer som skedde i Europa gjorde det först genom olika imperiebyggen, till exempel det romerska, där man införde den egna överhögheten, men samtidigt lät de erövrade ”klanerna” behålla sina egna lagar (så länge de inte bröt mot romersk) och religioner (så länge de inte hotade eller störde den romerska polyteismen). Efter kristnandet av, och det romerska rikets påföljande sönderfall, bildades nya stadsstäder, vilka inte sällan låg i fejd med varandra. Ur resultaten av dessa fejder kunde större sammanslutningar av nationer till slut formas under kung, kejsare, eller tsar. Under kolonialismens tidevarv bildade man helt nya nationer som skar tvärs igenom de gamla klansamhällenas gamla strukturer, vilket gett upphov till mycken fortsatt förvirring, splittring och inbördeskrig i områdena. Särskilt där islam samtidigt har bett ut sig. Låt oss därför spekulera lite nedan i några intuitioner jag har om islam.

För så som jag mer och mer har börjat komma att förstå uppkomsten av islam, så är det inget mindre än ett försök att överbrygga klansamhällets begränsningar och de ständigt pågående stridigheterna mellan varandra, den ständiga vedergällningen för förlorad ”heder”, genom att samla sig mot en yttre fiende – de otrogna (dvs alla icke-muslimer).

Genom åkallan av EN gudomlig auktoritet istället för alla lokala stammars gudar, lyckades man historiskt att skaffa sig en skara av trofasta anhängare i den egna klanen, och sedan genom heligt krig (jihad) underkuva de närmaste stammarna. Men så påbörjades inte nationsbyggen, liknande de i det kristna Europa, utan det var ett nytt imperiebygge (kalifatet) som var projektets mål. Man får medge att det var ett strategiskt snilledrag för en maktlysten krigare som Muhammed att göra sig själv till guds profet, att hävda att man ensam har fått guds eviga ord (det som sedan kom att sammanställas till Koranen) givet till sig själv av en ängel (utan några som helst vittnen).

Islam kunde dock inte göra sig av med klansamhällena, vars strukturer och rötter var för djupa för att kunna dras upp utav den svaga teologiska ”spade” som islam har. Det blev som med romarriket, ett imperiebygge, vilket inte höll samman vare sig för det inre eller yttre trycket. Det kunde bara leva vidare så länge det expanderade, men var för instabilt för att hålla samman i förlängningen. De mimetiska inre stridigheterna, mellan sunni och shia, liksom mellan olika klanledare och olika koranskolor, samt att kristendomen till slut satte stop för islams utbredning genom korståg och genom motståndet i Spanien.

Medan kristendomen är ett i grunden ”sekulärt” projekt, där någon teokratisk gudsstat aldrig har varit ett mål (endast de personliga själarnas frälsning är det slutgiltiga målet), eller ens ett medel för att sprida kristendomen, så är islam raka motsatsen, nämligen ett imperiebyggande projekt i syfte att underkuva andra. Till att börja med hade man det religiösa och koranen som ursäkt för att erövra, men det religiösa tog snabbt över och gjorde imperiebygget/kalifatet, till medel för att sprida islam. Ser vi nu på IS och deras försök till att återupprätta kalifatet, så ser vi ju extra tydligt deras behov av ständigt återkommande, spektakulära och blodiga offer av ”syndabockar”. Endast utpekandet av en yttre fiende, i form av alla otrogna, men västvärlden och judar/kristna i synnerhet, håller IS samman. Likadant ser det ut i den övriga muslimska världen, om än mindre blodigt.

Där någonstans står vi och stampar idag, som jag ser det.

Vi skall alltså vara stolta, men också ödmjuka, över vår egen västerländska (judiskt-kristna) form av nationer och demokratisk representation. Det är resultatet av vårt kristna kulturarv. Att göra oss av med kristendomen är därför det som också för oss själva tillbaka till klanen i form av den identitetspolitik, feminism och en ”individualism” där varje liten subkulturell yttring anses vara ”normal” och bortom all kritik.