20 måndag Feb 2017
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
individualism, kristendom, Larry Siedentop, podcast, sekularisering, Soundcloud
Lyssna på Larry Siedentop (författare av boken ”Inventing the Individual: the Origins of Western Liberalism”) om ”Christianity, the origins and the future of Western Liberalism”. Intressant tal om sekularisering och individualism, som båda är barn av den kristna traditionen.
Detta får bli en introduktion till nästa kommande blogg som kommer att handla om den mänskliga personens konstitution.
31 torsdag Mar 2016
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
IS, islam, kalifatet, klan, klansamhälle, kristendom, rättssäkerhet, representation
I klansamhället är det klanen som garanterar säkerheten för individen, gentemot andra klaner och gentemot andra klanmedlemmar, så länge man följer de uppsatta reglerna. Per Brinkemo skriver i den här intressanta artikeln i Kvartal, om klansamhällets logik:
”Det finns en allmänt spridd missuppfattning att klansamhällen är hierarkiska och auktoritära, där en klanledare har oinskränkt makt över sin grupp. Men det är precis tvärtom, och i den meningen hade Gaddafi rätt om västerländska demokratier. Det är demokratiska statssamhällen som är hierarkiska och auktoritära. Folket väljer en ledning som ges mandat att styra och stifta lagar, vilka sen ska åtlydas. Klansamhällen är däremot platta organisationer. Varje klangrupp sköter sig själv och inom den diskuterar man sig fram till lösningar på praktiska problem. Systemet bygger på konsensus. Klanhövdingar har snarare funktionen som kloka medlare än som ledare. Antropologen I. M. Lewis, som studerade klansamhället i Somalia, skrev att ’en hierarkisk modell av myndigheter är främmande för det pastorala somaliska samhället, där beslutsprocesser är så demokratiska att de gränsar till anarki’.”
Även om klansamhället är platt, så har man ingen eller mycket liten möjlighet att påverka valet av sina egna ledare. Och det är ledaren som har sista ordet i tvister och rivaliteter. Ledarens makt är dock alltid en balansakt på en nål, då de ovan beskrivna beslutsprocesserna och strukturerna är ”så demokratiska att de gränsar till anarki”, så är en klanledare alltid hotad av folket. Det finns inget säkert system för att avsätta en klanledare. Det sker alltid anarkistiskt, dvs med våld. Därav också det stora behovet att knyta till sig lojaliteter genom mutor och blodsband.
I Dagens Samhälle skriver samme Brinkemo följande i en också mycket insiktsfull artikel att:
”Rättsligt dömer klansamhällen inte individer. De dömer kollektivt. I klansamhällen straffas dessutom inte brottslingen. Klanrätt i dess mest utpräglade form bygger i stället på kompensation. Om en man slagit ihjäl en annan tvingas mördarens klan kompensera den ihjälslagnes familj.”
Det här är vedergällningens princip. En del, ofta kriminologer och andra som borde veta bättre, förväxlar vår tids fängelsestraff med hämnd och vedergällning. Det råder en besynnerlig uppfattning om att fängelsestraff mer eller mindre är en ren hämndaktion från samhällets och offrets (eller offrets anhörigas) sida. Så fängelsestraff kortas ner och man dömer som regel i den nedre delen av straffskalan, särskilt för våldsbrott, då vi, med rätta förvisso, intuitivt känner att hämnd är har en dålig klang. I själva verket är fängelsestraff så långt ifrån hämnd man kan komma. Det handlar i första hand om att den dömde skall få tid till botgöring, och har därför också sin kristna grund.
När individen ger upp sin klantillhörighet för att istället låta sig ingå i ett större sammanhang, nationalstaten, är det en större garanti om rättssäkerhet inom detta sammanhang, som denne erhåller. Möjligheten att få sin sak prövad i en domstol, enligt vissa fasta principer och lagar. Nationer kan i sin tur ingår i sammanhang som EU, FN, osv, vilka i sin tur ger länder, liksom individer i länder, ytterligare eller övergripande rättsligt skydd, om nationalstaten har erkänt (ratificerat) dessa rättigheter (t ex barnkonventionen). Skillnaden mellan klan och demokratisk representation, stavas således ”rättssäkerhet”. Det är den förmånen som individen kan åtnjuta, om hon ger upp sin klan. Men blod är tjockare än vatten, och det är därför Jesus kommer med svärd och söndring, ”så att ‘sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder, och envar får sitt eget husfolk till fiender’. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig;” (Matteus 10:35 – 37).
Klansamhällets är en uråldrig och primitiv samhällsordning. Det judiska folket kan ha varit de första som började samla sig under en enda gud, Jahve, till skillnad från alla de andra kringliggande folken och stammarna som var polyteister och som de själva också utpräglade klansamhällen. De samtida polyteistiska grekerna kan också klassificeras som ”klaner”, uppdelade i större regioner, stadsstaterna. Polyteismen och klansamhället kan nog sägas vara intimt förknippade företeelser.
Den framväxt av nationer som skedde i Europa gjorde det först genom olika imperiebyggen, till exempel det romerska, där man införde den egna överhögheten, men samtidigt lät de erövrade ”klanerna” behålla sina egna lagar (så länge de inte bröt mot romersk) och religioner (så länge de inte hotade eller störde den romerska polyteismen). Efter kristnandet av, och det romerska rikets påföljande sönderfall, bildades nya stadsstäder, vilka inte sällan låg i fejd med varandra. Ur resultaten av dessa fejder kunde större sammanslutningar av nationer till slut formas under kung, kejsare, eller tsar. Under kolonialismens tidevarv bildade man helt nya nationer som skar tvärs igenom de gamla klansamhällenas gamla strukturer, vilket gett upphov till mycken fortsatt förvirring, splittring och inbördeskrig i områdena. Särskilt där islam samtidigt har bett ut sig. Låt oss därför spekulera lite nedan i några intuitioner jag har om islam.
För så som jag mer och mer har börjat komma att förstå uppkomsten av islam, så är det inget mindre än ett försök att överbrygga klansamhällets begränsningar och de ständigt pågående stridigheterna mellan varandra, den ständiga vedergällningen för förlorad ”heder”, genom att samla sig mot en yttre fiende – de otrogna (dvs alla icke-muslimer).
Genom åkallan av EN gudomlig auktoritet istället för alla lokala stammars gudar, lyckades man historiskt att skaffa sig en skara av trofasta anhängare i den egna klanen, och sedan genom heligt krig (jihad) underkuva de närmaste stammarna. Men så påbörjades inte nationsbyggen, liknande de i det kristna Europa, utan det var ett nytt imperiebygge (kalifatet) som var projektets mål. Man får medge att det var ett strategiskt snilledrag för en maktlysten krigare som Muhammed att göra sig själv till guds profet, att hävda att man ensam har fått guds eviga ord (det som sedan kom att sammanställas till Koranen) givet till sig själv av en ängel (utan några som helst vittnen).
Islam kunde dock inte göra sig av med klansamhällena, vars strukturer och rötter var för djupa för att kunna dras upp utav den svaga teologiska ”spade” som islam har. Det blev som med romarriket, ett imperiebygge, vilket inte höll samman vare sig för det inre eller yttre trycket. Det kunde bara leva vidare så länge det expanderade, men var för instabilt för att hålla samman i förlängningen. De mimetiska inre stridigheterna, mellan sunni och shia, liksom mellan olika klanledare och olika koranskolor, samt att kristendomen till slut satte stop för islams utbredning genom korståg och genom motståndet i Spanien.
Medan kristendomen är ett i grunden ”sekulärt” projekt, där någon teokratisk gudsstat aldrig har varit ett mål (endast de personliga själarnas frälsning är det slutgiltiga målet), eller ens ett medel för att sprida kristendomen, så är islam raka motsatsen, nämligen ett imperiebyggande projekt i syfte att underkuva andra. Till att börja med hade man det religiösa och koranen som ursäkt för att erövra, men det religiösa tog snabbt över och gjorde imperiebygget/kalifatet, till medel för att sprida islam. Ser vi nu på IS och deras försök till att återupprätta kalifatet, så ser vi ju extra tydligt deras behov av ständigt återkommande, spektakulära och blodiga offer av ”syndabockar”. Endast utpekandet av en yttre fiende, i form av alla otrogna, men västvärlden och judar/kristna i synnerhet, håller IS samman. Likadant ser det ut i den övriga muslimska världen, om än mindre blodigt.
Där någonstans står vi och stampar idag, som jag ser det.
Vi skall alltså vara stolta, men också ödmjuka, över vår egen västerländska (judiskt-kristna) form av nationer och demokratisk representation. Det är resultatet av vårt kristna kulturarv. Att göra oss av med kristendomen är därför det som också för oss själva tillbaka till klanen i form av den identitetspolitik, feminism och en ”individualism” där varje liten subkulturell yttring anses vara ”normal” och bortom all kritik.
26 torsdag Nov 2015
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
En klarsynt text här, även om jag är mycket tveksam till om stycket om Rysslands eventuella återvändande till kristendomen, om hur Europas och västvärldens spirituella vakuum nästan bokstavligen suger åt sig jihadisternas hat och attacker.
”The West simply no longer understands spirituality and has lost touch with its spiritual foundations by abandoning Christianity, now banished also from the EU Treaty. Several countries have removed Christian and all religious symbols from public spaces. By removing God they have created an empty space for evil to fill. This has been combined with morally bankrupt foreign policies that have accepted the slaughter and beheading of Christians, which is tantamount to a destruction of Europe’s own spiritual foundations to achieve geopolitical gains, the latest of which is regime change in Syria by removing the country’s democratically elected president.
The monster created by the rejection of Christianity is gaining power, as terrorism has grown from a de-christianized culture. Secularism and Islamism are two faces of the same destructive spirituality, two parasites nurturing each other. While justice and mercy combine in the virtues that spring from Christianity, the destructive justice of Islamism becomes glaringly demonic. There is no longer a spiritual counterweight of grace, forgiveness and charity, only a political counterpoint, which is clearly inadequate.”
Och politiken som vi känner den, arvet från det romerska imperiet, är på väg ut. Våra politiker gråter idag krokodiltårar över den politik som verkligheten tvingar dem till, medan de klamrar sig fast vi makten för allt vad tygen håller. Det är genomkorrumperat och folk ser det nu helt öppet.
Kultur och religion är samma sak. Vi får alltid det vi ber om.
14 onsdag Jan 2015
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
Josef Pieper, ur Leisure the Basis of Culture (Adlibris, Bokus):
”Someone might well ask, at this point, where the advantage of Christion philosophy lay, by comparison with a non-Christian philosophy, if it does not succeed in providing a full and adequate solution, if it does not hand one out the answer, and if the problem and question still remains. Perhaps, after all, the greater truth lies in seeing the world in its true character as a mystery, and as unfathomable. Perhaps reality is more truly and profoundly apprehended when we experience being as a mystery, and as something which cannot be grasped in the hand in an all-embracing answer, or by means of some transparent and marvellously system. And that is the claim of Christian philosophy: to be truer – in its very recognition of the mysterious character of the world.
The consequence of this is not, indeed, to make philosophy simpler. It appears, moreover, that Plato must have known and experienced that fact – if it is true to maintain that called philosophizing tragic because whoever philosophizes is always forced back upon myths, because no ‘purely’ philosophical interpretation of the world could ever be complete and pursued to the point at which it formed a perfectly closed circle.”
Funderar på om vi med Girards hjälp med antropologin har en möjlighet att inte behöva falla tillbaka på myter, eftersom vi nu kan förstå vad i myten har sitt ursprung och vi kan genomskåda dem på ett annat sätt? Kan bara tänka mig att den kristna teologin, filosofin och antropologin är det som har möjlighet att bilda en ”treenighet”, så att säga, av kunskapsdomäner som kan korsbefrukta varandra och därmed öppna dörrar till helt nya insikter om vem och varför, vad och vilka vi är till för?
02 tisdag Dec 2014
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
anorexi, gudar, ideologi, katolska kyrkan, kristendom, pantheon, Plinius, romarriket, Trajanus
Rom var vid tidpunkten för kristendomens begynnelse, vad vi idag skulle kalla för ”tolerant” och ”mångkulturellt”. Alla undersåtar tilläts ha sina religioner i fred och kunde till och med ha särskild lagstiftning kring det som särskilt tillhörde religionens domäner. ”Den enda kult som kunde göra anspråk på något som liknade en statsreligion var kejsarkulten.” (sid 14, Holmes & Bickers, Katolska kyrkans historia, 2006, Veritas) Efter Augustus (27 f Kr 14 e Kr), som hade infört kulten via österländska influenser, hade kejsaren efter sin död upphöjts till de gudomligas skara. Under kristendomens första århundrade, vilket jag inte tror är någon slump, började kejsarna (Nero till exempel) bli ”otåliga över dröjsmålet och krävde att få gudomlig status redan under sina liv.” (ibid.) Kristna vid den tiden vägrade delta i kejsarkulten, och Kristus var den ju Gud själv som inkarnerats, och därför den enda som med rätta kunde erkännas som sann gud, både på jorden och i himlen.
Den tidiga kyrkan förföljdes först av judarna, både folkligt men också formellt genom främst Herodes Agrippas regering (42-4 e Kr), men upphörde efter det judiska upproret i Jerusalem år 70, vilket slutade i stadens och templets förstörande. Därmed kan man säga att också judendomen började om, eller tog en ny kraftig vändning.
Men för judarna då var de kristna helt enkelt en heretisk liten sekt, vilken man gjorde bäst i att utplåna. Romarna hade dock ett svårare förhållande till de kristna, just beroende på sin annars så tillåtande inställning till andra religioner. Förhållandet tedde sig därför olika mellan, dels mellan olika kejsare, men också regionalt mycket olika. Det tycks också haft betydelse vilka som var kristna. Så länge det var obetydliga, fattiga och utstötta ur de lägsta samhällsklasserna, så brydde man sig inte nämnvärt (förutom då man som kejsar Nero behövde syndabockar), men när kristendomen började sprida sig upp i hierarkierna, så slog man ner hårt på det.
Av alla anklagelser som riktades mot kristna var det naturligtvis många som var stereotypiska för anklagelser mot på förhand utsedda syndabockar – det kunde handla om allt från ”hemlighetsmakeri”, till ”ateism” eller ”kannibalism”, eller annat som urskiljde dem från resten av samhället. Sådana anklagelser kunde dock genomskådas i en rättslig process, så kvar fanns egentligen bara den simplaste anklagelse, nämligen att de var kristna. Som Plinius, en romare utsänd att hantera en mindre provins i Asien skrev till kejsar Trajanus:
”Under tiden här har jag agerat som följer med dem som kom inför mig anklagade för att vara kristna. Jag frågade dem själva om de var kristna, och om de bekände frågade jag dem en andra och en tredje gång med hot om straff. Om de insisterade lät jag avrätta dem; för vad denna bekännelse än stod för var det för mig inget tvivel om att denna envishet, denna orubbliga envetenhet förtjänade bestraffning.” (ibid.)
De kristna gjorde i sig inget brottsligt, eller ens omoraliskt. De bara var som de var, just därför att de vägrade erkänna kejsaren som gud. Vi kan stoppa här och nu se vilka tydliga paralleller det finns i vår post-moderna värld av nyhedendom och relativism.
Precis som då anses kristendom vara något för fattiga, för de i marginalen. För de som är, så att säga, lite intellektuellt efterblivna, och som därför klänger sig fast vid vidskepelser från en längesedan svunnen tid, vilken nu har erövrats av den moderna ”vetenskapen”. Folk blir i det närmaste förvånade när någon kristen också är framgångsrik, intelligent, forskare (speciellt inom naturvetenskap) eller högre politiker. Att också aktivt försöka hålla kristna utanför makt och inflytande är inte ovanligt, därför att sådant anser man vara vigda åt moderna, progressiva människor. Inte olikt vad man avfärdade och sedermera avskaffade som ”adliga privilegier” så länge det var just de adliga och inte de själva som åtnjöt dem.
Vi har visserligen ingen allsmäktig kejsare längre, men istället dyrkas politisk korrekthet och konsensuskulturen, vilken dominerar idéströmningar och det offentligt politiska tänkandet överlag. Poserande identitetspolitik råder, och tänker du korrekt så kan du komma att klassas som ”romersk medborgare” och tillåtas innanför murarna, om inte får du vara beredd på att när som helst kastas ut (som i fallet Birro nyligen, t ex).
Vi gör oss ständigt nya gudar och gudinnor, vilka avlöser varandra på löpande band, intrigerar i våra liv, och på vars altare dyrbar offer läggs ned. Det är konsumismens prylgudar, det är livsstilarnas många rese-, inrednings-, diet- och träningsgudar, det är artistgudar, politiska gudar och ideologiska gudar. Till dem är man beredd att betala dyrt för att få låtsas bli accepterad. Det anses också vara höjden av upplysning och tolerans att erkänna varje annan gudomlighet som legitim för religiös dyrkan och föremål för den största respekt, förutom kristendomens Jesus Kristus, som man istället gladeligen korsfäster om och om igen, utan förbarmande.
Girard sätter, som vanligt, fingret på det väldigt bra i Anorexi och mimetiskt begär (Themis, 2010):
”Det ligger en stor ironi i den pågående processen där utplåningen av religionen (läs: kristendom, min anm.) producerar ett otal karikatyrer. Det sägs ofta att våra problem beror på vår oförmåga att göra oss fria från våra religiösa traditioner, men det är inte sant. Problemen är förankrade i sammanbrottet för dessa traditioner, vilket oundvikligen har lett till en återkomst i nya former av äldre och grymmare gudar som har uppstått ur en mimetisk process.”
Bara faktumet att någon är kristen kan idag tas som intäkt för att denne är lite efterbliven, annorlunda, och inte är att lita riktigt på. På ett sätt ligger det också något i anklagelsen, även om man måste motsäga och solka ner sin egen toleranta fernissa, för att göra dem. Kristna bör stå ut från resten av samhället, det är en del av definitionen av att vara kristen, han eller hon måste vägra att böja sig för alla de världsliga gudarna och gudinnorna. Men när anklagelserna kommer är de åter lika banala som de tedde sig för Plinius. Anklagelsen är att inte att man har begått något särskilt brott, utan helt enkelt den att man är kristen.
Det gamla Pantheon erövrades, men de gamla gudarna har återkommit i större skaror och i större makt.
02 söndag Nov 2014
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
Bibleln, islam, jesus, koranen, kristendom, Martin Lembke, Muhammed
Martin Lembke, fil dr i religionsfilosofi Lunds universitet, skriver på Svenska Dagbladet om huruvida vi bör friställa heliga skrifter från vad som görs i dess namn. Det blir ett märkligt resonemang, åtminstone utifrån de exempel han anger. Dock kan jag, kanske märkligt nog, sympatisera med hans slutsats, mer om det efter viss kritik.
Dr Lembke vill gärna jämföra och likställa Koranen med Bibelns texter om våld. Det känns som ett krystat försök att rättfärdiga Koranen på bekostnad av Bibeln. Det märkliga är nämligen att det endast skall göras mellan de ”mörkaste passagerna”, och läsaren hänvisas då till texter ur Gamla Testamentet:
”Man bör alltså inte skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen. De flesta koranläsarna lyckas trots allt behålla vettet lika väl som de flesta andra människor, och de flesta bibelläsarna lyckas med samma sak, trots att deras heliga skrifter bitvis är mörkare än Koranens mörkaste passager.”
Men GT är ju endast en del av Bibelns helhet. Nya Testamentet verkar bortglömt.
Den gode doktorn verkar här också sakna insikter i skillnaderna mellan skrifterna. Koranen är nämligen, enligt de troende, Guds eviga ord, befallningar och sanningar. De är inte historiska. Varje ord påstås vara direkt dikterat från Gud till Muhammed, förmedlat via en ängel. De går inte att ändra, tolka, eller se i sin kontext, eftersom Gud är evig. Koranen rör sig inte genom historien.
Kristendom är en historisk religion. Den har berättelser, vittnesmål och martyrer ur verkligheten. I en del fall berättat rakt och rättframt, ibland poetiskt, ibland filosofiskt, ibland teologiskt, ibland mytologiskt. Bibeln har därför alltid varit ett historiskt dokument. Gudomligt inspirerat, ja, men inte dikterat. Det är människor som har skrivit, under inflytande av Gud, men också under inflytande av tidsandan och den tidens gudsbild. Bibeln är skriven av och om personer som ”brottas med Gud”, som försöker förstå hans vägar; som motsätter sig Gud, som avfaller och som omvänder sig. Bibeln kulminerar i avslöjandet av Gud som en älskande gud, en som låter sig själv korsfästas, dö och återuppstå för vår skull.
Kort och gott: Bibeln är inte ”Guds ord” på det sätt som artikelförfattaren låter påskina. Dessutom, det går inte att hitta ett enda ord om att döda, mörda, våldta, eller på annat sätt plåga sina fiender i Nya Testamentet, vittnesmålet som kristendomen bygger på. Kristna läser naturligtvis Gamla Testamentet också, men då i ljuset av vad som står i det nya. GT kan därför aldrig bli föremål för bokstavstroende tolkningar (utan att vara i strid med traditionen).
Så att ”skylla IS-krigarnas vanvett på Koranen” är faktiskt precis vad man kan och måste göra. Texten måste få kritiseras antropologiskt, historiskt, moraliskt, teologiskt och filosofiskt.. Lika mycket som läsaren själv måste kritiseras utifrån sina handlingar, kan en text kritiseras för vad den innehåller och syftar till. Det är på det sättet som vi i väst studerat och behandlat Bibeln i alla tider.
Om vi skall läsa Bibel och Koran sida vid sida så måste de givetvis först och främst läsas i sin helhet. Vi måste dessutom anlägga samma tolkningsnyckel för att låsa upp texterna. Personligen är jag mycket för vad René Girard har bidragit med i form av syndabocksmekanismen. Offret av en oskyldig, för att dra kraft och energi ur en pågående mimetisk kris som hotar förstöra hela samhället. Det är som Kaifas påpekar, ”det vore bäst om en man finge dö för folket.” (Johannes 18:14)
Lembke relativiserar därför grovt när han skriver att:
”Det är ju ändå bortom rimligt tvivel att vissa koranverser, i kraft av att bokstavligen anses återge Guds oföränderliga ord, åtminstone delvis har bidragit till IS-milisens hänryckta brutalitet. Den blygsamma slutsatsen blir att Koranen, liksom Bibeln i än högre grad, innehåller vissa moraliskt förkastliga och potentiellt förödande passager.”
Återigen, några sådana passager inte finns i det kristna Nya Testamentet. Varför inte nämna detta faktum? Det mest moraliskt förkastliga som skildras i NT är ju korsfästelsen – och den skildras tydligt som just precis för vad den är – ett blodigt offer av en oskyldig man, en syndabock, Guds son. Koranen är troligen sprungen ur en slagfältets självrättfärdigande segerherre, medan Bibeln är skriven av ”förlorarna”.
Vi måste kunna se på texter och bedöma dem efter dess frukter. Gamla och Nya Testamentet har gett oss västvärlden civilisation, inklusive sekulariseringen (vilket jag dock inte ämnar argumentera för här och nu, men det är inte ett orimligt påstående). Vad har Muhammeds och Koranens islam gett oss?
Skillnaderna i de förebilder som Muhammed, respektive Jesus, utgör för sina läsare borde beaktas. Vad gjorde Jesus, respektive Muhammed, och vad ansåg de att vi skulle göra i deras efterföljd? Jesus återuppväckte döda, helade sjuka, predikade om fred och rättvisa, mättade de hungriga, kritiserade de självrättfärdiga (främst fariséerna), förlät äktenskapsbryterskor och andra syndare, och samlade så sitt folk runt sig i en anda av lärjungaskap. Jesus uppmanade oss att vända andra kinden till, att älska inte bara vår nästa, utan även vår fiende – och att ”[i]ngen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” (Johannes 15:13) Till slut förrådes han av alla, gav frivilligt upp sitt eget liv för allas vår skull.
Muhammed då, vad gjorde han under sitt liv efter att ha mottagit Koranen av sin gud? Islam har i stort sett spridits enbart genom svärdets makt, så Muhammed startade erövringskrig, underkuvade, förslavade och förföljde sina motståndare tills de gav upp, han gifte sig med en minderårig (nioåriga Aisha), liksom både dömde och stenade personligen äktenskapsbryterskor. Han såg även till att ta andras fruar ifrån deras män om han så begärde. Muhammed har själv, i enligt med en så kallad Hadith, nedtecknade stycken om ”Muhammeds sätt att leva som förebild samt hans handlingar och ord i olika situationer”), sagt sig vara ”profeten som skrattar när jag dödar mina fiender.” En ganska anmärkningsvärd kommentar från grundaren av ”fredens religion”. Koranens uppmaningar om våld mot ”otrogna” är inte historiska händelser och forntida tolkningar av Guds vilja, utan gäller här och nu.
Slutligen landar doktor Lembke i att en: ”mer radikal möjlighet är att se de mörka passagerna som Guds sätt att främja kritiskt tänkande. Guds ord skulle då inte i första hand vara en bok för inlärning utan en bok för utvärdering, där läsarens uppgift är att själv nå fram till en värdig gudsbild. En fördel med ett sådant synsätt vore att det kan förenas även med rigorösa föreställningar om Skriftens ofelbarhet, om man nämligen med ’ofelbar’ inte menar ’fri från falska påståenden’ utan snarare ’formulerad exakt som Gud vill’.”
Detta är en fullt rimlig hållning så länge vi talar om Biblen, därför att den kulminerar i den enkla slutsatsen, men samtidigt verkligt svåra, att läsaren uppmanas att som lärjunge följa Jesus, som endast gör sin Faders vilja. Han är det levande exemplet för oss hur vi skall leva utan att gå under i mimetiska konflikter. Om vi lyckas är upp till oss. Det är så vi kallas till bot och bättring, eller med andra ord, till ”(själv)kritiskt tänkande”. Att något liknande är en möjlig frukt utifrån koranläsning ställer jag mig dock högst tveksam till. Något sådant som självkritik tycks vara fullständigt främmande i den muslimska världen, där allting alltid är andras fel: judarna, kristna, otrogna, USA, västvärlden, och så vidare.
Allt vanvett har sin källa.
”Av deras frukt skolen I känna dem.” (Matteus 7:16)
04 lördag Okt 2014
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
Intervju med teknikoptimisten Peter Thiel, medgrundare av bland annat PayPal (för säkra betalningar på Internet), som är en varm sympatisör av René Girards antropologi (och vad jag har förstått det som, så stödjer han också COV&R, se länk i högerspalten).
På frågan ”[h]ur skulle kristendomen på ett positivt sätt kunna influera tekniska innovationer i framtiden?” blir svaret baserat på en girardisk insikt (med min fetning):
”Man skulle kunna säga kristendomen redan haft ett positivt inflytande på teknologins utveckling eftersom den gett människorna en framåtsyftande vision och frigjort henne från äldre tiders ändlösa cykliska sekvens av lycka och olycka. Eftersom denna framåtblickande historia är långtifrån över, bygger en grundläggande orientering mot framtiden på att våra handlingar har betydelse, vilket de inte har i en kaotisk värld i vilken handlingar ses som chansartade och utan mening. I så måtto kan kristendomen ha betydelse.”
Vad Thiel syftar på är det ständigt återkommande ”olyckan” i form av samhällets sammanbrott på grund av mimetiska konflikter och våld, vars upplösning och ”lycka” bara återkommit genom offret av en för kollektivet lämplig syndabock. Ett förfarande som hållit hela mänskligheten i en form av ”lycklig okunskap”, ända fram tills att det avslöjats genom apostlarnas, kyrkofädernas och de ändlösa rader av martyrer som återgett och spridit evangeliet.
Om det är sant att vi ännu har en lång tid av ”framåtblickande historia” framför oss är oklart. Vi lever i oroliga tider och vad som helst verkar kunna hända…
Källa, hittat via Signum.
Nedan en filmsnutt, där Thiel kommenterar Girard:
07 söndag Sep 2014
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
03 torsdag Okt 2013
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
Gianni Vattimo, Heidegger, kenosis, kristendom, relativism, sekularisering
“Christianity has not been tried and found wanting; it has been found difficult and left untried.”
– G. K. Chesterton
”… it is becoming clearer all the time that religion defeats philosophy and outstrips it. In fact, the various philosophies are practically dead on their feet; the ideologies are virtually defunct; political theories are almost at an end; and faith in science as substitute for religion is by now a hollow faith indeed.”
– René Girard, från: Christianity, Truth, and Weakening Faith
Har nyligen läst denna lite tunna, men ”täta” bok, och tänkte ägna några rader här åt den.
Till formen är det en samling av tre stycken debatter mellan Girard och Vattimo, samt varsin essä skriva av dessa herrar. För den som är helt ny med Girard rekommenderas att läsa något av hans huvudverk först, t ex ”The Scapegoat” eller I See Satan Fall Like Lightning” för att bättre förstå bakgrunden och motiven till syndabocksteorin. Därför tycker jag att det är lite synd att Girards essä till stor del utgörs av en längre utvikning av teorin, och hamnat sist i boken. Den hade kunnat placeras först som en introduktion, eller utelämnas helt, till förmån för ett mer ingående och detaljerat bemötande av Vattimos många åsikter om religionens form och plats i samhället. Men Girard är inte konflikternas man och är mycket mer antropolog än filosof. Han är en betraktare och teoribyggare om mänsklig kultur, som ägnat större delen av sitt liv åt att studera mytologiska samt bibliska texter utifrån sin komparativa analys. Han låter sällan eller aldrig, sin egen katolicism, ta något utrymme, utan är strikt akademisk, vilket vanligtvis ställer läsaren frågande om flertalet aktuella frågor och problem som kyrkan och katolicismen av idag dras med.
När jag slog ihop pärmarna tyckte jag att nog först att behållningen av boken inte var så stor, men medan jag nu bläddrat tillbaka och funderat igenom vissa saker igen, så har den vuxit något. Det är onekligen ett intressant ämne – sekulariseringen av den judiskt-kristna kultursfären, det vi lite slentrianmässigt kallar för ”västvärlden”, syftande främst på Nordamerika och Europa, men vars påverkan sträcker sig långt in i andra kulturer, där väst har har eller haft inflytande; som i Japan och Sydkorea under andra halvan av 1900-talet, också Sydamerika, varken Indien, Australien eller Nya Zeeland är opåverkade, trots avstånd. Överallt där väst med olika framgång har ”missionerat kristendom” (vilket alltid varit en del av kolonialismen, hur illa den än varit på sina håll, så har den tyglats av kyrkan), så även delar av Afrika måste räknas med. Kristendomen är den kraft/anda (”geist”) som paradoxalt nog avmystifierar världen på en global skala, men som just därför också i sig är det största av mysterier. Girard kallar det för ”avmytologisering”, till förmån för en vetenskaplig (i dess rätta mening) värld. Jag har tagit upp detta tidigare, till exempel här i samband med häxkonster.
Gianni Vattimo (född 1926) var en för mig tidigare okänd figur, men är alltså italienare och en erkänd filosof, därtill en relativt nyligen återvunnen själ till den katolska tron. Hans politiska socialism/kommunism sitter dock på djupet och är ständigt närvarande. De marxistiska glasögonen han betraktar världen genom tycks sitta relativt orubbade kvar på näsan.
Dock har han genom att läsa Girard funnit en väg tillbaka till Kyrkan, vågat riskera sin ställning (förvisso kanske lättare såhär på sina äldre dagar när ens position är relativt väl förankrad och man kan strunta i vad andra tycker) i det politiska kulturetablissemang. Girard säger själv dock på ett ställe i boken att det paradoxalt nog kan vara där den radikalsekulära utvecklingen mest troligen kommer att vända, där ”among the radical intellectualls who understands best the nihilistic implications of their philosophy”, och han undrar naturligtvis, aningen retoriskt, om Vattimo kanske är en av de första i detta led (och i så fall verkligen ett ”avant garde”)? Girard ser på sekulariseringen som något som i sig kommer att fortsätta, men den kan bara löpa linan ut i någon form av kristen kontext, då den annars kommer sluta i katastrof, kanske med mänsklighetens utplåning.
Vattimo är mycket mer optimistiskt vad gäller den sekulära utvecklingen. Han använder Girard för att omtolka Heidigger, men vänder också på det hela och låter Heidigger tolka Girard, så att säga. Inkarnationen och korset med den döende guden innebär, enligt Vattimo, att Gud själv uttömmer det transcendentala på allt värde och ”metafysisk kraft” hos Vara-begreppet, i platonsk mening. Det är detta som medför undergången för alla arkaiska religioner och den sekulariseringsprocess vi ser runt omkring oss idag. Gud, eller det gudomliga, är inte längre bortom allt vi kan uppfatta, utan här just nu (jmf Jesus ord ”Guds rike är nära”), vi måste bara inse det och börja leva som kristna, för att det skall uppfyllas. Här tar Vattimo gärna fasta på de första kristna, apostlarna och urkyrkan, vilka, enligt honom, ”levde kommunismen” (så som beskrivs i Apostlagärningarna) och därmed är Gudsriket den enkla formen för samhällsgemenskapen som han uttrycker det: ”charity plus the traffic regulations”. Detta kräver en omdaning av människans natur, det vill säga att hon blir fullständiga medvetenhet om syndabocken, och det är vad frälsningen går ut på för Vattimo. Därigenom kan den ”nya människan” uppstå. En helt sekulär variant av detta tänkande återfinns också i den marxistiska historiedeterminismen.
Jag är något skeptisk till Vattimos förenklingar, bör påpekas, men han tycks vara tvärsäker på att vi måste göra oss av med all tvärsäkerhet, med alla absoluteter. Med stor auktoritet argumenterar han för att vi måste montera ner hierarkier och göra oss av med auktoriteter. Det är radikalt så det förslår.
Denna mycket optimistiska syn på historien delar Girard inte alls, utan ser på världen som en plats där tragiken ser ut att göra sitt återtåg. Frågan är om den är grekisk eller religiös – är det den förstnämnda varianten är vi illa ute, men om det trots allt handlar om den andra så lever hoppet, konstaterar han. Vattimo, lite hårdraget, tycks anse att kultur är något vi glatt kan kasta ut, utan att barnet åker med i detta ”badvatten”. Girard ser de enorma riskerna. Hans svar till Vattimo lyder:
”If cultural evolution has led us to substitute ourselves for God, then we better realize that we have taken on an enormous responsibility, and we ought to be asking ourselves what the importance of religion is in an entirely different manner than that adopted by the communications media at the moment.”
Men för att återgå till kopplingen som Vattimo gör mellan Girard och Heidegger. Heidegger ser på Varat i sig som händelse (begreppet processteologi känns närliggande) vars metafysisk inte är något stabilt eller oföränderligt (till skillnad mot Platon då) och därmed i analogi med Girards upplösning av det primitivt heliga (alltså att syndabocksmekanismen uppdagas genom Kristus och därmed gradvis genom historien slutar att fungera). Begreppet kenosis är det ord som Vattimo anser bäst förbinder båda dessa diskurser och det är det som sker genom inkarnationen, korset och återuppståndelsen.
Religionen, i bred mening, är vad som består, medan ideologier och filosofier kommer och går, vittrar bort och upplöses. Men religionen kan inte vara innehållslös. Om det moderna och sekulariseringen i grunden är effekter av kristendomens uppdagande av syndabocken, vilket jag kan instämma i, så bör kristendomens förmåga att ”döpa”, det vill säga både bevara och omvandla, andra aspekter av livet på jorden; politik, filosofi och metafysik behöver inte upplösas i tomma intet, utan kan förändras genom att samtidigt överskridas och innefattas (dvs transcenderas) av kristendom som kultur. Vi behöver då inte en kristen kommunism och planekonomi, utan en kristen marknadsekonomi, därför att effekterna av en sådan är så mycket bättre än den förstnämnda. På marknaden kan ”ekonomiska sanningar” råda (eller god mimesis, helt enkelt). Religionen, med dess auktoritet i form av ”ritual” (Girard talar bara om auktoritet i form av ritual), är den nödvändiga och ständigt återkommande påminnelsen om faran i mimetiskt begär och våld, men också det glädjande i att det finns en person vi kan söka att efterlikna, helt utan risk, nämligen Jesus. För detta krävs någon, kyrkans hierarki/läroämbete och uttolkare, som ser till att minnet bevaras korrekt som historisk sanning. Risken är att vi annars återfaller till mytbildning (ett annat ord är heresi). Påve Fransiskus påminde oss för inte så länge sedan att:
“A Christian without memory is not a true Christian: he or she is a prisoner of circumstance, of the moment, a man or woman who has no history. [Or rather:] He or she does have a history, but does not know how to enter into history.”
Girard får dock sista ordet här nu, men vi kanske kan lägga ut lite fler citat som separata bloggposter:
”It goes without saying for Vattimo that my writning necessarily leads to the position he advocates. I myself belive that it leads to a confirmation not of all past practices of the Church, to be sure, but of the traditional orthodoxy.”
***
30 tisdag Okt 2012
Posted in Kultur & Religion
Etiketter
Klippet är hämtat från en längre serie av en intervju, utförd av Peter Robinson på Hoover Institute, som du kan hitta här (ungefär 36 minuter lång och värd varenda minut såklart).
