Taggar

, , , , ,

“Christianity has not been tried and found wanting; it has been found difficult and left untried.”

– G. K. Chesterton

”… it is becoming clearer all the time that religion defeats philosophy and outstrips it. In fact, the various philosophies are practically dead on their feet; the ideologies are virtually defunct; political theories are almost at an end; and faith in science as substitute for religion is by now a hollow faith indeed.”

– René Girard, från: Christianity, Truth, and Weakening Faith

Christianity, Truth and Weakening FaithHar nyligen läst denna lite tunna, men ”täta” bok, och tänkte ägna några rader här åt den.

Till formen är det en samling av tre stycken debatter mellan Girard och Vattimo, samt varsin essä skriva av dessa herrar. För den som är helt ny med Girard rekommenderas att läsa något av hans huvudverk först, t ex ”The Scapegoat” eller I See Satan Fall Like Lightning” för att bättre förstå bakgrunden och motiven till syndabocksteorin. Därför tycker jag att det är lite synd att Girards essä till stor del utgörs av en längre utvikning av teorin, och hamnat sist i boken. Den hade kunnat placeras först som en introduktion, eller utelämnas helt, till förmån för ett mer ingående och detaljerat bemötande av Vattimos många åsikter om religionens form och plats i samhället. Men Girard är inte konflikternas och mycket mer antropolog än filosof, mer en betraktare och teoribyggare om mänsklig kultur, och som ägnat större delen av sitt liv åt att studera mytologiska samt bibliska texter med sin komparativa analys. Han låter sällan eller aldrig, sin egen katolicism, ta något utrymme, utan är strikt akademisk, vilket ställer läsaren undrande till många av de aktuella frågor och problem som kyrkan och katolicismen av idag dras med.

När jag slog ihop pärmarna tyckte jag att nog först att behållningen av boken var så där, men medan jag nu bläddrat tillbaka och funderat igenom vissa saker igen, så har den vuxit något. Det är onekligen ett intressant ämne – sekulariseringen av den judiskt-kristna kultursfären, det vi lite slentrianmässigt kallar för ”västvärlden”, syftande främst på Nordamerika och Europa, men vars påverkan sträcker sig långt in i andra kulturer, där väst har har eller haft inflytande; som i Japan och Sydkorea under andra halvan av 1900-talet, också Sydamerika, varken Indien, Australien eller Nya Zeeland är opåverkade, trots avstånd. Överallt där väst med olika framgång har ”missionerat kristendom” (vilket alltid varit en del av kolonialismen, hur illa den än varit på sina håll, så har den tyglats av kyrkans män), så även delar av Afrika måste räknas med. Kristendomen är den kraft/anda (”geist”) som paradoxalt nog avmystifierar världen på en global skala, men som just därför också i sig är det största av mysterier. Girard kallar det för ”avmytologisering”, till förmån för en vetenskaplig (i dess rätta mening) värld. Har tagit upp det tidigare, till exempel här i samband med häxkonster.

Gianni Vattimo (född 1926) var en för mig tidigare okänd figur, men är alltså italienare och en erkänd filosof, därtill en relativt nyligen återvunnen själ till den katolska tron. Hans politiska socialism/kommunism sitter dock på djupet och är ständigt närvarande. De marxistiska glasögonen han betraktar världen genom tycks sitta relativt orubbade kvar på näsan.

Dock har han genom att läsa Girard funnit en väg tillbaka till Kyrkan, vågat riskera sin ställning (förvisso kanske lättare såhär på sina äldre dagar när ens position är relativt väl förankrad och man kan strunta i vad andra tycker) i det politiska kulturetablissemang som så missvisande ofta kallas för ”avant gardet” (i själva verket är detta en slags ny-hedonism, ett återgående till det förkristna, vilket man tror är nytt och ”modernt”). Girard säger själv dock på ett ställe i boken att det paradoxalt nog kan vara där den radikalsekulära utvecklingen mest troligen kommer att vända, där ”among the radical intellectualls who understands best the nihilistic implications of their philosophy”, och han undrar naturligtvis, aningen retoriskt, om Vattimo kanske är en av de första i detta led (och i så fall verkligen ett ”avant garde”)? Girard ser på sekulariseringen som något som i sig kommer att fortsätta, men den kan bara löpa linan ut i någon form av kristen kontext, då den annars kommer sluta i katastrof, kanske med mänsklighetens utplåning.

Vattimo är mycket mer optimistiskt vad gäller den sekulära utvecklingen. Han använder Girard för att omtolka Heidigger, men vänder också på det hela och låter Heidigger tolka Girard, så att säga. Inkarnationen och korset med den döende guden innebär, enligt Vattimo, att Gud själv uttömmer det transcendentala på allt värde och ”metafysisk kraft” hos Vara-begreppet, i platonsk mening. Det är detta som medför undergången för alla arkaiska religioner och den sekulariseringsprocess vi ser runt omkring oss idag. Gud eller det gudomliga är inte längre bortom allt vi kan uppfatta, utan här just nu (jmf Jesus ord ”Guds rike är nära”), vi måste bara inse det och börja leva som kristna, för att det skall uppfyllas. Här tar Vattimo gärna fasta på de första kristna, apostlarna och urkyrkan, vilka, enligt honom, ”levde kommunismen” (så som beskrivs i Apostlagärningarna) och därmed är Gudsriket den enkla formen för samhällsgemenskapen som han uttrycker det: ”charity plus the traffic regulations”. Detta kräver en omdaning av människans natur, det vill säga att hon blir fullständiga medvetenhet om syndabocken, och det är vad frälsningen går ut på för Vattimo. Därigenom kan den ”nya människan” uppstå. En helt sekulär variant av detta tänkande återfinns också i den marxistiska historiedeterminismen. Jag är skeptisk.

Vidare tycks Vattimo vara tvärsäker på att vi måste göra oss av med all tvärsäkerhet, med alla absoluteter. Med stor auktoritet argumenterar han för att vi måste montera ner hierarkier och göra oss av med auktoriteter. Det är radikalt så det förslår.

Denna mycket optimistiska syn på historien delar Girard inte alls, utan ser på världen som en plats där tragiken ser ut att göra sitt återtåg. Frågan är om den är grekisk eller religiös – är det den förstnämnda varianten är vi illa ute, men om det trots allt handlar om den andra så lever hoppet, konstaterar han. Vattimo, lite hårdraget, tycks anse att kultur är något vi glatt kan kasta ut, utan att barnet åker med i detta ”badvatten”. Girard ser de enorma riskerna. Hans svar till Vattimo är: ”If cultural evolution has led us to substitute ourselves for God, then we better realize that we have taken on an enormous responsibility, and we ought to be asking ourselves what the importance of religion is in an entirely different manner than that adopted by the communications media at the moment.”

Men för att återgå lite kopplingen som Vattimo gör mellan Girard och Heidegger. Heidegger ser på Varat i sig som händelse (begreppet processteologi känns närliggande) vars metafysisk inte är något stabilt eller oföränderligt (till skillnad mot Platon då) och därmed i analogi med Girards upplösning av det primitivt heliga (alltså att syndabocksmekanismen uppdagas genom Kristus och därmed gradvis genom historien slutar att fungera). Begreppet kenosis är det ord som Vattimo anser bäst förbinder båda dessa diskurser och det är det som sker genom inkarnationen, korset och återuppståndelsen.

Religionen, i bred mening, är vad som består, medan ideologier och filosofier kommer och går, vittrar bort och upplöses. Men religionen kan inte vara innehållslös. Om det moderna och sekulariseringen i grunden är effekter av kristendomens uppdagande av syndabocken, vilket jag kan instämma i, så bör kristendomens förmåga att ”döpa”, det vill säga både bevara och omvandla, andra aspekter av livet på jorden; politik, filosofi och metafysik behöver inte upplösas i tomma intet, utan kan förändras genom att samtidigt överskridas och innefattas (dvs transcenderas av kristendom). Vi behöver inte en kristen kommunism och planekonomi, utan en kristen marknadsekonomi, därför att effekterna av en sådan är så mycket bättre än den förstnämnda. På marknaden kan ”ekonomiska sanningar” råda (eller god mimesis, helt enkelt). Religionen, med dess auktoritet i form av ”ritual” (Girard talar bara om auktoritet i form av ritual), är den nödvändiga och ständigt återkommande påminnelsen om faran i mimetiskt begär och våld, men också det glädjande i att det finns en person vi kan söka att efterlikna, helt utan risk, nämligen Jesus. För detta krävs någon, kyrkans hierarki/läroämbete och uttolkare, som ser till att minnet bevaras korrekt som historisk sanning. Risken är att vi annars återfaller till mytbildning (ett annat ord är heresi). Påve Fransiskus påminde oss för inte så länge sedan att:

“A Christian without memory is not a true Christian: he or she is a prisoner of circumstance, of the moment, a man or woman who has no history.  [Or rather:] He or she does have a history, but does not know how to enter into history.”

Girard får dock sista ordet här nu, men vi kanske kan lägga ut lite fler citat som separata bloggposter:

”It goes without saying for Vattimo that my writning necessarily leads to the position he advocates. I myself belive that it leads to a confirmation not of all past practices of the Church, to be sure, but of the traditional orthodoxy.”

***