Therese Bohman reflekterar i tidningen Expressen över kulturdebatten idag:

”Det finns nu en generation kulturskribenter – till stor del den jag själv tillhör – som i värsta fall ser kultursamtalet som ett slags a-kurs-seminarium, där alla vill visa att de gjort sin läxa. Går det att identifiera något förtryck eller osynliggörande i den här boken, utställningen eller filmen, någon exotism eller dålig kvinnosyn, någon kränkt vit man som kan avfärdas för att han är vit och man?”

Detta extrema vurmande för alla som man kan framställa som offer har sin grund i det kristna, i korsfästelsen av en oskyldig. Samtidigt är man fullständigt blind och oförmögen, på grund av sina egna identitetspolitiska och elitistiska uppfattningar, att se hur man själv skapar nya offer, vilka man inte bryr sig det minsta om.