Taggar

, , , , , , , ,

Rom var vid tidpunkten för kristendomens begynnelse, vad vi idag skulle kalla för ”tolerant” och ”mångkulturellt”. Alla undersåtar tilläts ha sina religioner i fred och kunde till och med ha särskild lagstiftning kring det som särskilt tillhörde religionens domäner. ”Den enda kult som kunde göra anspråk på något som liknade en statsreligion var kejsarkulten.” (sid 14, Holmes & Bickers, Katolska kyrkans historia, 2006, Veritas) Efter Augustus (27 f Kr 14 e Kr), som hade infört kulten via österländska influenser, hade kejsaren efter sin död upphöjts till de gudomligas skara. Under kristendomens första århundrade, vilket jag inte tror är någon slump, började kejsarna (Nero till exempel) bli ”otåliga över dröjsmålet och krävde att få gudomlig status redan under sina liv.” (ibid.) Kristna vid den tiden vägrade delta i kejsarkulten, och Kristus var den ju Gud själv som inkarnerats, och därför den enda som med rätta kunde erkännas som sann gud, både på jorden och i himlen.

Den tidiga kyrkan förföljdes först av judarna, både folkligt men också formellt genom främst Herodes Agrippas regering (42-4 e Kr), men upphörde efter det judiska upproret i Jerusalem år 70, vilket slutade i stadens och templets förstörande. Därmed kan man säga att också judendomen började om, eller tog en ny kraftig vändning.

Men för judarna då var de kristna helt enkelt en heretisk liten sekt, vilken man gjorde bäst i att utplåna. Romarna hade dock ett svårare förhållande till de kristna, just beroende på sin annars så tillåtande inställning till andra religioner. Förhållandet tedde sig därför olika mellan, dels mellan olika kejsare, men också regionalt mycket olika. Det tycks också haft betydelse vilka som var kristna. Så länge det var obetydliga, fattiga och utstötta ur de lägsta samhällsklasserna, så brydde man sig inte nämnvärt (förutom då man som kejsar Nero behövde syndabockar), men när kristendomen började sprida sig upp i hierarkierna, så slog man ner hårt på det.

Av alla anklagelser som riktades mot kristna var det naturligtvis många som var stereotypiska för anklagelser mot på förhand utsedda syndabockar – det kunde handla om allt från ”hemlighetsmakeri”, till ”ateism” eller ”kannibalism”, eller annat som urskiljde dem från resten av samhället. Sådana anklagelser kunde dock genomskådas i en rättslig process, så kvar fanns egentligen bara den simplaste anklagelse, nämligen att de var kristna. Som Plinius, en romare utsänd att hantera en mindre provins i Asien skrev till kejsar Trajanus:

”Under tiden här har jag agerat som följer med dem som kom inför mig anklagade för att vara kristna. Jag frågade dem själva om de var kristna, och om de bekände frågade jag dem en andra och en tredje gång med hot om straff. Om de insisterade lät jag avrätta dem; för vad denna bekännelse än stod för var det för mig inget tvivel om att denna envishet, denna orubbliga envetenhet förtjänade bestraffning.” (ibid.)

De kristna gjorde i sig inget brottsligt, eller ens omoraliskt. De bara var som de var, just därför att de vägrade erkänna kejsaren som gud. Vi kan stoppa här och nu se vilka tydliga paralleller det finns i vår post-moderna värld av nyhedendom och relativism.

Precis som då anses kristendom vara något för fattiga, för de i marginalen. För de som är, så att säga, lite intellektuellt efterblivna, och som därför klänger sig fast vid vidskepelser från en längesedan svunnen tid, vilken nu har erövrats av den moderna ”vetenskapen”. Folk blir i det närmaste förvånade när någon kristen också är framgångsrik, intelligent, forskare (speciellt inom naturvetenskap) eller högre politiker. Att också aktivt försöka hålla kristna utanför makt och inflytande är inte ovanligt, därför att sådant anser man vara vigda åt moderna, progressiva människor. Inte olikt vad man avfärdade och sedermera avskaffade som ”adliga privilegier” så länge det var just de adliga och inte de själva som åtnjöt dem.

Vi har visserligen ingen allsmäktig kejsare längre, men istället dyrkas politisk korrekthet och konsensuskulturen, vilken dominerar idéströmningar och det offentligt politiska tänkandet överlag. Poserande identitetspolitik råder, och tänker du korrekt så kan du komma att klassas som ”romersk medborgare” och tillåtas innanför murarna, om inte får du vara beredd på att när som helst kastas ut (som i fallet Birro nyligen, t ex).

Vi gör oss ständigt nya gudar och gudinnor, vilka avlöser varandra på löpande band, intrigerar i våra liv, och på vars altare dyrbar offer läggs ned. Det är konsumismens prylgudar, det är livsstilarnas många rese-, inrednings-, diet- och träningsgudar, det är artistgudar, politiska gudar och ideologiska gudar. Till dem är man beredd att betala dyrt för att få låtsas bli accepterad. Det anses också vara höjden av upplysning och tolerans att erkänna varje annan gudomlighet som legitim för religiös dyrkan och föremål för den största respekt, förutom kristendomens Jesus Kristus, som man istället gladeligen korsfäster om och om igen, utan förbarmande.

Girard sätter, som vanligt, fingret på det väldigt bra i Anorexi och mimetiskt begär (Themis, 2010):

”Det ligger en stor ironi i den pågående processen där utplåningen av religionen (läs: kristendom, min anm.) producerar ett otal karikatyrer. Det sägs ofta att våra problem beror på vår oförmåga att göra oss fria från våra religiösa traditioner, men det är inte sant. Problemen är förankrade i sammanbrottet för dessa traditioner, vilket oundvikligen har lett till en återkomst i nya former av äldre och grymmare gudar som har uppstått ur en mimetisk process.”

Bara faktumet att någon är kristen kan idag tas som intäkt för att denne är lite efterbliven, annorlunda, och inte är att lita riktigt på. På ett sätt ligger det också något i anklagelsen, även om man måste motsäga och solka ner sin egen toleranta fernissa, för att göra dem. Kristna bör stå ut från resten av samhället, det är en del av definitionen av att vara kristen, han eller hon måste vägra att böja sig för alla de världsliga gudarna och gudinnorna. Men när anklagelserna kommer är de åter lika banala som de tedde sig för Plinius. Anklagelsen är att inte att man har begått något särskilt brott, utan helt enkelt den att man är kristen.

Det gamla Pantheon erövrades, men de gamla gudarna har återkommit i större skaror och i större makt.