Nedan följer del 1 av en längre text rörande offerriter inom kristendom och islam som jag har filat på under sommaren. Min utgångspunkt ligger naturligtvis i de antropologiska teorierna av René Girard, vilka ligger till grund för läsningar och jämförelser i koranen med de bibliska texterna om Abrahams offer, samt om Kain och Abel.

Jag hoppas den blir intressant, och jag vill också säga att eventuella felaktighet bara är mina och att de beror i så fall i hög grad på bristande tid och förmåga att efterforska alla källor tillräckligt noga. Mycket återstår att säga om detta och jag har varit tvungen att begränsa mig för att inte flyta ut i diverse tangentriktningar.

***
Inledning

Mimesis och disruptiv förnyelse av kulturer
Genom den förståelse vi om religion som vi kan greppa genom René Girards teorier, om syndabocken[i] och mimetiska[ii] begär och kriser, är fenomenet religion sprungen ur behovet av en metod att stävja att våld sprids och eskalerar mimetiskt inom en grupp, vilket till slut hotar att utplåna hela gruppen. Krisens upplösning sker genom att man kanaliserar allas (pågående eller potentiella) våld mot alla, till att bli ett allas våld mot en syndabock (offret). Detta sker initialt spontant i form av blodiga lynchningar, men efterhand övergår detta till en mer och mer institutionaliserad och komplex rituellt akt. Genom de rituella akterna hålls de spontana akterna borta, och de, liksom många andra mer eller mindre relevanta ting, vilka man i efterhand knyter till den mimetiska krisens våld, blir tabu-belagda. Minnet av dessa lynchningar behålls i kulturen i form utav myter, i vilka offrets skuld bekräftas och kollektivets oskuld bedyras. Men samtidigt som syndabockens skuld görs absolut, blir densamma sedd som räddaren, samhällets grundsten och skapelsegud – en gud som skapar kaos, våld och kriser, men som också, genom sin död, instiftar den nya freden. Myten vävs kring dessa teman.

Samhällen omdanas genom att en ny mimetisk kris upplöses i någon form av disruptiv akt, i vilken kollektivet (åter)finner en centralpunkt att fokusera sin gemenskap och kultur på – en ny kejsare, en ny religion, en ny fiende. På så sätt växer det vi kallar för samhällets bärande institutioner fram, först i form av det religiösa centret i form av offer och kultplats, men det fortplantar sig ut i nya former; prästerskap, kungamakt, polis och militär, ända till moderna domstolar och rättsväsende. Även om en underliggande gemensam struktur återfinns i olika kulturer så har de olika uttryck och betoningar.

Vi skall här titta närmare på synen på offer inom kristendom och islam. Vilka synsätt finns och på vilken grund vilar dessa? Samt, finns det något i dessa synsätt som gör dem mer eller mindre effektiva i termer av att stävja mimetiskt våld och att bygga upp och forma gemensamhet? Vi skall undersöka två texter som är centrala i båda religionerna: historien om Abrahams skifte av offer, samt på historien om Kain och Abel.

***

Betydelse av rituella offer inom islam
Islam är en religion som vänder sig mot alla former av offer. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud, samt att underkasta sig Guds vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset, inte på något annat sätt. Det finns ingen biktstol och inget altare i moskén. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud och genom att underkasta sig Allahs vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset. Inga rituella syndabocks-offer, i syfte att genom offrets blod ”betala” för egna synder eller att efterfråga några gudomliga tjänster, är tillåtna inom islam.

I koranen står följande om rituell slakt:

”Detta [är vad Gud klargör för er]; de som håller Guds symboler i ära har sann gudsfruktan i sina hjärtan. [Offerdjuren] har ni nytta av fram till utgången av den fastställda tiden; därefter skall de föras till sin bestämmelse [för att offras nära] den äldsta Helgedomen. För alla folk [i det förgångna] har Vi föreskrivit att Guds namn skall uttalas [i tacksamhet] över de boskapsdjur som Han har skänkt dem som föda – [när de slaktas]. Er Gud är den Ende Guden; underkasta er alltså Hans vilja! Och förkunna för de ödmjuka det glada budskapet [om Guds nåd]” (Sura Al-Hadj 22:32-34)

Under firandet av högtiden Eid al-Adha, skall troende muslimer trots allt rituellt slakta[iii] ett djur; till exempel kan en kamel, ett får eller en get, offras. Det är dock uttalat att detta inte handlar om ett rituellt slaktande i form av ett blodsoffer till Gud. Även om det genom tiderna har uppfattats annorlunda[iv], så kan syftet, enligt koranen, inte vara att återlösa muslimen från synd. Offret utgör inte ett utbyte mot nåd från Gud. Det rituella momentet i (halal)slakten syftar till att påminna de troende om att det är Gud som i slutändan är den enda som har rätt att ta ett liv, och faktumet att man nu själv tar ett liv, innebär att man gör det som en ”ödmjuk tjänare” och i enlighet med Guds vilja att man får vederkvickelse av födan.

Biblisk syn på rituella offer
Den bibliska traditionen sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden och har därför ett långt större historiskt bagage än islam, som uppstod först på 600-talet, det vill säga drygt femhundra år efter att judarnas tempel i Jerusalem hade raserats av romarna år 70 efter Kristus. Efter denna katastrof för den judiska religionen och den fram till dess rådande tempel-kulturen, så inleddes ett arbete med att ”restaurera” judendomen. Man tog då de slutgiltiga stegen bort från de rituella (djur)offer man tidigare så frenetiskt ägnat sig åt[v]. Istället för templet växte synagogan fram som en plats för religiös utövning. Alltså hade man under lång tid före islam beträdde scenen, börjat finna vägar bort från återlösande blodsoffer (syndabockar). Jämför koranens påbud (sura 22:37):

”[Offerdjurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er gudsfruktan [och er lydnad] når Honom. Och Han har låtit er råda över dem för att ni skall förhärliga Gud, som har väglett er. Och förkunna detta glada budskap för dem som gör det goda och det rätta.”

Vilket överensstämmer med profeten Jesajas ord (Jesaja 1:11-16):

”Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger HERREN. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag. När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned? Bären ej vidare fram fåfängliga spisoffer; ångan av dem är en styggelse för mig. Nymånader och sabbater och utlysta fester, ondska i förening med högtidsförsamlingar, sådant kan jag icke lida. Edra nymånader och högtider hatar min själ; de hava blivit mig en börda, jag orkar ej bära den. Ja, huru I än uträcken edra händer, så gömmer jag mina ögon för eder, och om I än mycket bedjen, så hör jag icke därpå. Edra händer äro fulla av blod; tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra, vad ont är.”

Att det judiska folket uppenbarligen inte lyssnade på sina profeter, vilka istället ofta fick lida martyrdöden[vi] på grund av sina skarpa åthutningar av folket, är dock faktum. Det är inte omöjligt att en (del)förklaring till detta kan återfinnas i historien om Kain och Abel. Men, och detta är det enastående, man valde ändå att bevara profeternas ord genom dessa texter! Det är egentligen helt otroligt att dessa bevarats och inte förstörts. Enligt forskningen[vii] var Jesaja verksam cirka 740 till 700 f.Kr, så ovanstående skall alltså ha kommit runt 1200 år innan samma påbud påstås ha kommit profeten Muhammed till del. Det finns alltså goda möjligheter för alla folken i Mellanösterns som kommit i kontakt med den judiska kulturen, att de har fått ta del av ett eller flera av Jesajas ord. Till exempel hävdar en viss Edouard-Marie Gallez att islams rötter finns hos icke-rabbinska judisk-kristna sekter kallade “Ebioniter” eller “Nazareener”[viii] vilka var messianska judar som existerade mellan år 100 till och med 600-talet efter Kristus. Oavsett hur det är med den saken, så är det inte alls otroligt att Muhammeds koran kommer ur mötet med det judiska och kristna, vars texter och muntliga traditioner han formade till sina egna ”uppenbarelser”.

Girard har ett träffande uttryck för de bibliska texterna, vilka han ser på som ”texter med födslovåndor”. Det är texter som brottas med sin egen gudsbild, som under stora våndor försöker leda oss till frälsningen. Man han ser det heller inte som en helt kronologisk framåtskridande process, utan en kamp med framgångar och nederlag, men där evangelierna ändå är höjdpunkten av en trend. Därifrån har historien tagit en ny vändpunkt, med fortsatta framgångar och nederlag, drivs nu historien på med en ny ingrediens och centralfigur i form av Jesus Kristus.

***

Till del 2

***

Noter

[i] Se René Girard, Violence and the Sacred, John Hopkins Univeristy Press, 1979, Baltimore, Maryland, USA.

[ii] Se René Girard, Things Hidden Since the Foundation of the World, Stanford University Press, 1987, Stanford, California, USA.

[iii] Den rituella slakten benämns ”quorbani” och beskrivs här på Wikipedia: https://en.m.wikipedia.org/wiki/Qurbani

[iv] Precis som alla andra folk, så ägnade sig araberna före islams erövringar åt ett mångfacetterat offrande till en uppsjö av gudar, och sådana sedvänjor har också fortsatt i den folkliga religionsutövningen under islam.

[v] Om jag förstått saken rätt så finns det än idag judiska sekter som ännu ägnar sig åt rituella djuroffer på samma sätt. Dock är normal kosher-slakt inte ett sådant bruk, utan precis som halalslakt en rituell handling, men syftet är inte att offra djuret till Gud som syndabock.

[vi] De blev offer för folkets vrede och dödades i lynchningar, och/eller av den kung och prästerskap, som de kritiserade.

[vii] Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jesaja

[viii] En recension av Edouard-Marie Gallez två böcker i ämnet, som också sammanfattar teserna, återfinns här. http://www.culturewars.com/2018/Gardinerreview.htm