Nedan följer andra delen av en lite längre essä som behandlar och kritiskt jämför rituella offerriter i kristendom och islam.

***

Koranen och bibelns anspråk på Abraham
Islam gör anspråk på att vara absolut mot alla rituella syndabocks-offer i syfte att genom offrets blod ”betala” för egna synder, eller efterfråga några gudomliga tjänster. Endast genom de dagliga bönerna som ”ges” till Gud och genom att underkasta sig Allahs vilja kan de troende vara säkra på att välkomnas till paradiset.

”Hadj” benämns den period på året då en rättrogen muslim ska genomföra pilgrimsfärd till Mecka. Detta är en av islams ”pelare” och måste utföras åtminstone en gång i livet. I slutet av denna period firas högtiden ”Eid al-Adha”[i], det vill säga ”offerfesten”, som pågår under tre dagar. Denna sker till åminnelse av den bibliske Abraham, alltså judarnas stamfader, och den ”prövning” han genomgick.

”En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»” (1 Mosebok, 22:1)

Denna episod finns även i koranen, som i svensk översättning lyder så här (med min fetning):

”Och då [sonen] hade blivit gammal nog att [arbeta tillsammans med fadern och] delta i hans strävanden, sade [denne]: ‘Min käre son! Jag har sett i drömmen att jag offrar dig [åt Gud]. Vad anser du [om detta]?’ [Ismael] svarade: ‘Fader, gör som du blir befalld! Om Gud vill, skall du se att jag är tålig och uthärdar [allt].’ Men så fort de båda hade visat att de underkastade sig Guds vilja och [Abraham] hade lagt [sonen] med tinningen mot marken, ropade Vi till honom: ‘Abraham [hejda din hand]! Du har redan utfört den befallning som du fick i drömmen!’ Så belönar Vi dem som gör det goda och det rätta; detta var klart och tydligt en prövning. Som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur; och Vi lät hans minne bevaras av senare släkten [som ber:] ‘Fred och välsignelse över Abraham!’ (Sura 37: 102-110)

Perspektivet i koranen är Guds eget (vilket är ett rojalistiskt ”Vi”[ii]). Precis som i den bibliska versionen så ”prövas” Abraham genom att först uppmanas att offra sin egen son, Isak, och ”de underkastar sig”, men hejdas i sista stund av Gud själv, och ”som lösen för [sonen] tog Vi emot ett präktigt offerdjur”. I Isaks plats offras väduren. Ett ställföreträdande offer, den välkända ”syndabocken”.

Under Hadj, ska alltså även muslimerna minnas denna ”prövning” av Abraham. Minnet är något som betonas inom islam. Det enda Gud i egentligen vill av människan är att hon minns. Minns vad hon är, för att hon är glömsk. Människa på arabiska är ”insân”, som kommer av/hör till ”nisyân”, d.v.s. glömska. Muslimen har att offra sin självviktighet och inse att allt tillkommer och hör Gud till. Hennes enda djupare uppgift är att minnas att hon glömt, så som vi ovan markerade i den citerade koran-versen (”Vi lät hans minne bevaras”) om Abraham.

 

Bibelns olika läsningar och tolkningsmöjligheter
Det vedertagna sättet att läsa den texten är just den att Gud utsatte Abraham för en ”prövning”, ett test av hans tro och lojalitet. Abraham lyder budet att offra sin son, men i sista stund hindras han också av Gud, som nu är nöjd med att Abraham visat sin lojalitet. En girardisk/mimetisk läsning av den bibliska texten (en text som stammar från en urgammal muntlig berättelse som slutligen nedtecknats, exakt när är dock oklart) förklarar Abrahams offer på ett annat sätt. Om vi med hjälp av René Girards teori förstår vad offer har för ursprung, betydelse och syfte, så kan vi förstå texten som en dialog mellan förfädernas gud, som kräver människooffer, och den ”nya” guden, judarnas Gud, som ämnar ge sitt folk en ny start och leda dem bort från detta gräsliga påbud. Endast återkommande människooffer hade tidigare den katharsiska kraften att bibehålla kulturen.

Abraham var en ledare, och hans förstfödda son var ett prestigefullt offer. När Abraham så höjer handen med kniven över Isak på altaret hejdas han av Guds röst. Vi skulle kunna säga att det är samvetets röst som slutligen når fram. Den där lilla svaga rösten (vilket Benjamin syrsa med sin blygsamma storlek och röst gestaltar i historien om Pinocchio) som har svårt att göra sig hörd när den ställs mot en rådande kulturtraditions enhetliga kollektiva röst. Abraham kan inte döda sin egen son, men han kan heller inte komma ner med sin son levande från berget. Hans folk förväntar sig inte något annat än just detta prestigefulla offer. Deras uppfattning är att de kommer att drabbas av guds vrede om inte offret utförs korrekt. Abraham riskerade således allt för sin son, ty om Abraham inte lyckats hävda att det var Gud själv som hindrat honom från det människooffer som förväntades av honom skulle ett sådant krisläge uppstå, att både far och son riskerade bli till folkets offer. För att få behålla sin son i livet var historien tvungen att vara trovärdig och heller inte ett för stort och radikalt avsteg från blodsoffer. Det ställföreträdande offret av väduren är en stor risk, men en chansning som håller. Gil Bailie, som redogjort för denna form av ovanstående läsning, skriver så här:

“What we must try to see in the story of Abraham’s non-sacrifice of Isaac is that Abraham’s faith consisted, not of almost doing what he didn’t do, but of not doing what he almost did, and not doing it in fidelity to the God in whose name his contemporaries thought it should be done.” [iii]

 

Koranens perspektiv
När det kommer till koranen kan vi inte göra samma typ av läsning, som vi just gjorde med Bibeln ovan, och med våra ”girardiska glasögon” på näsan. Perspektivet i koranen är Allahs och inte människors och den är bokstavligen reciterad[iv] från Gud till människan (visserligen via en ängel och till en utsedd profet i form av Muhammed, men det är ändå med ett direkt tilltal), och den är därför, enligt islam, alltid i alla tider, bokstavligen sann.

De troende kan inte ifrågasätta något, därför att anspråket att Koranen är Guds direkta ord innebär att ett ifrågasättande av koranen innebär att ifrågasätta Gud själv. I koranen uppdagas det som människan har glömt. Det är därför inte möjligt att, på samma sätt som vi kan göra med de bibliska texterna, tolka eller resonera kring koranen. Vi kan inte utforska den historiskt eller sätta in den i en kontext, inte söka dess källor eller ifrågasätta den. Källan är Gud. Kontexten är inte historisk, utan evig. Sitt påstående om att vara en urkund är därför väsensskilt från det bibeln har. Hur vet vi att koranen är Guds ord? Det enda skäl som ges är att det står i koranen.

Även om det finns bokstavstroende kristna sekter, så finns det inget stöd för en sådan läsning. Det dock enbart en sådan läsning som koranen erbjuder. Bibeln inbjuder snarare till att bli ifrågasatt, medan koranen förbjuder alla sådana ansträngningar. Bibeln är en bok som ifrågasätter gud, som visar läsaren en kamp mellan olika gudsbilder – och människobilder – medan koranen fastslår en viss gudsbild (vilken vi kan se är delvis modellerad utifrån arkaiska förebilder, delvis efter möten med det judiska och kristna) som inte går att ifrågasätta.

 

Abrahams rivaler
Vi har här två religioner, judendom och islam, vilka båda påstår sig ha Abraham som ursprung. Men medan den judiska religionen kämpade genom historien i ett par tusen år med att komma underfund med sig själv – och med sin nya guds vilja och budskap – så låg den muslimska tron i någon form av dvala, från Abraham fram till att ängeln uppenbarande sig för Muhammed, gav honom Koranen, vilket är ett direkt diktat från Gud. Enligt islam var Muhammed den siste, och därför främste, i en rad av profeter (och Jesus är även han en profet, men absolut inte Guds son, vilket gör kristendom till en allvarlig form av avgudadyrkan och ett avfall från islams strikta monoteism).

Det är endast möjligt att vara gudstrogen om man är muslim och islam kallar sig själv också för DÏn al-Fitrah[v], ”den naturliga religionen/förhållningssättet”. En del av islams religionsteologiska synsätt, som varande kvintessensen av Guds eviga budskap, är att alla människor i själva verket är muslimer och alla har alltid varit muslimer, men alla har inte insett (människan minns inte, därför att som vi nämnde tidigare så är hon ”glömsk”, människa på arabiska ”insân”, som kommer av/hör till ”nisyân”, glömska) och realiserat detta under sitt liv. På så sätt var Abraham den förste muslimen, liksom Moses, och andra (judiskt)kristna gestalter som både Maria och Jesus själv. Alla är figurer som Muhammed inkorporerade, men stöpte om för att passa in, i sin nya lära.

Kain & Abels olika offer
Nu är det dags att titta på en annan berättelse ur den bibliska traditionen, vilken sätter fingret på offerkult och nödvändiga rekvisit för att denna ska fungera, det vill säga kunna leverera en (religiös) upplevelse tillräckligt stark för att antingen bevara den rådande kulturen, eller att efter sin upplösning i den mimetiska krisen, pånyttföda en kultur.

Efter berättelsen om syndafallet och att Adam och Eva förpassats ut ur Edens Lustgård, hittar vi den korta berättelsen om Kain och Abel:

”Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel blev en fårherde, men Kain blev en åkerman. Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram en offergåva åt HERREN. Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva; men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain mycket vred, och hans blick blev mörk.” (1 Mos 4:2-5, Bibeln (1917))

Någon egentlig orsak till att Kains offergåva inte ”sågs åt”, ges ej, men Gil Bailie har även gett denna text ett antropologiskt sammanhang (på samma sätt som med Abraham med hjälp av René Girards teorier):

“Abraham performed the quintessentially biblical act: he renounced a form of sacrifice that had become morally intolerable, and he did so in the name of the God whom his contemporaries thought was requiring them to perform the outmoded sacrifice. In sharp contrast to Cain, Abraham’s alteration of the sacrificial system was driven by both moral and religious imperatives. Those who renounce sacrificial arrangements for more superficial reasons run the risk that Cain ran, and those who refuse to renounce them even after a moral and religious aversion for them has awakened risk succumbing to the morally numbing nihilism that Nietzsche espoused.”[vi]

Det vill säga, att Kain är den som försöker att ersätta blodsoffer av djur med ett oblodigt offer av grödor, men utan någon moralisk eller religiös övertygelse. Kain anser kort och gott att hans grödor ”duger gott” som offer. Antropologiskt så innebär detta att Kains offer misslyckas, därför att det inte frambringar den religiösa upplevelse som folket efterfrågar. Att Gud inte ”såg” hans offergåva innebär att det inte ger folket samma katharsiseffekt som blodet från Abels offer har på de religiösa utövarna[vii].

Bailie skriver:

”The biblical narratives don’t merely insist on abandoning the use of human victims in favor of animal victims. They insist, as the Abraham and Isaac story does, on calling attention to the fact that the animal is a surrogate victim slain on behalf of a designated human victim.”

Det unika med Abrahams skifte från människooffer till djuroffer är att det sker både utifrån moraliska och religiösa imperativ. Abraham avskaffar inte offer, men han lyckas ersätta människooffer med djuroffer. Kains avundsjuka vrede väcks när han inte lyckas ersätta djuroffer med offret av grödor. Folket är inte redo för en sådan stor förändring. Kulturen kommer att kräva djuroffer under lång tid framöver. Dessutom kommer Israel, liksom alla andra folk, att praktisera andra former av människooffer, som krig, offentliga avrättningar och liknande sociala ritualer. Vi kan också, lite våghalsigt kanske, föreslå att de profeter som allra hårdast kritiserade bruket av blodsoffer, agerade i Kains anda och förebrådde folket för något som de ännu inte var redo att lämna bakom sig?

 

Kain och Abel i koranen
Berättelsen om Kain och Abel finns med även i koranen, och där liksom i den tidigare redogjorda berättelsen om Abraham, så är den berättad utifrån guds ovanifrånperspektiv. Så här lyder den svenska översättningen av koranens sura 5:27 – 31:

”LÅT DEM höra berättelsen om Adams två söner, så som allt verkligen gick till – de bar fram var sitt offer [till Gud] och den enes [offer] togs nådigt emot men inte den andres. [Denne] sade: ’Jag svär att jag skall döda dig.’ [Och brodern] svarade: ”Gud tar inte emot offer av andra än dem som fruktar Honom. Även om du lyfter din hand för att döda mig, skall jag inte lyfta min hand mot dig; jag fruktar Gud, världarnas Herre. Men jag vill att du skall bära min synd i tillägg till din egen synd, och att Elden skall vara din arvedel; sådan är de orättfärdigas lön.’ Men den andre, driven av sin [hetsiga] natur, tvekade inte inför brodermordet, och han dödade honom och blev så en av förlorarna. Och Gud sände en korp, som krafsade i jorden och visade honom hur han kunde dölja broderns nakna kropp. [Och] han utropade: ’Har jag, eländige stackare, blivit så svag att jag inte kan göra som denna korp och dölja min broders lik?’ Och han greps av ånger.”

Skildringen av händelserna ser i stort sett likadana ut och Kains avundsjuka vrede resulterar i samma brodermord som i bibeln, men några viktiga detaljer skiljer dem åt. Den första är att koranen utelämnar namnen på bröderna, vars namn endast återfinns i en förvrängd form i nom islamsk tradition (Qabil, Cain och Habil, Abel). Den andra detaljen är att de två offer till Gud som ges av bröderna inte redovisas för. Koranen nämner alltså inte att Abels offer var ett blodsoffer från det förstfödda djuret i skocken, medan Kains offer kom av markens grödor.

I koranen är orsaken till varför Kains offer inte tas emot av Gud att Kain inte ”fruktade” Gud/Allah, vilket Abel alltså måste ha gjort. Koranens text pekar oss också mot den antropologiska tolkningen vi gjorde med bibelns text, nämligen att Kains offer saknade ”religiös kraft”, men den vill inte erkänna att detta har med själva offrets innehåll (kött respektive grödor) att göra. Det skulle innebära att en viss sorts offer ändå är något som fungerar, medan andra inte gör det. Ett narrativ som inte passar in i en ny religion som försöker göra sig av med alla former av offer.[viii]

Efter mordet skiljer sig historierna mer åt. I bibeln är det Gud som frågar Kain var Abel är, och i avsaknad av svar så är det istället hans ”broders blod [som] ropar till mig från jorden” (Mos 4:10). I koranen sänder Allah istället en korp som skall visa Kain hur han skall dölja ”broderns nakna kropp”. Det vill säga hur han skall göra för att begrava (och därmed glömma?) honom. Kain ser sig dock själv som för ”svag” och oförmögen att göra så som korpen förevisar. Istället grips han av ånger. Varför vill Allah visa Kain hur han skall undgå sina skuldkänslor genom att dölja kroppen? Medan den bibliske Guden frågar efter Abel, förefaller det mig vara ett högst märkligt förfarande av Allah att sända korpen. Denna del tycks dock ha sin motsvarighet och ursprung i judisk tradition, där det finns en legend som lyder som följer:

”Adam and his companion sat weeping and mourning for him (Abel), and did not know what to do with him, as burial was unknown to them. Then came a raven, whose companion was dead, took its body, scratched in the earth, and hid it before their eyes. Then said Adam, ‘I shall do as this raven has done,’ and at once be took Abel’s corpse, dug in the earth and hid it.”[ix]

Värt att också anmärka är att direkt efter Kain och Abels historia följer den berömda sura 5:32, vilken ofta omnämns som ett exempel på koranens vishet (min textfetning):

”Av denna orsak föreskrev Vi för Israels barn att om någon dödar en människa, som inte själv har dödat någon eller försökt störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv, skall det anses som om han hade dödat hela människosläktet. Och om någon räddar ett människoliv, skall det anses som om han hade räddat hela människosläktet. Trots att Våra sändebud har kommit till dem med klara vittnesbörd, fortsätter många bland dem att begå ohämmat övervåld på jorden.” (Sura 5:32)

Men efter denna sura följer nästa (som är mer ökänd eller förbisedd), vilken lyder som följer (med min fetning):

”De som kämpar mot Gud och Hans Sändebud och vars strävan det är att störa ordningen på jorden och sprida sedefördärv skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land. Denna förnedring skall de utstå i detta liv och i det kommande livet skall de få utstå ett outsägligt lidande; dock skall de som visar ånger innan ni har fått makt över dem skonas. Ni skall veta att Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.” (Sura 5:33-34)

Det är alltså så att de som motsätter sig islam ”skall utan förskoning dödas eller korsfästas eller få hand och fot på motsatta sidor avhuggna eller förvisas från [sitt] land”. Det skall göras i ”detta liv”, det vill säga medan de lever, liksom att de i det ”kommande livet” kommer att få utstå ”outsägligt lidande”. Judar, kristna och andra (vilka alltså måste betraktas som att de ”kämpar mot Gud” och Muhammed, ”Hans sändebud”) som inte följer islam, faller under denna kategori.

***

Noter:

[i] Länk: https://www.thoughtco.com/eid-al-adha-2004304

[ii] Arabiskans “nahnu”, det ”Vi” som Allâh/Gud använder i koranen är pluralis majestätisk.

[iii] Gil Bailie, Violence Unveiled – Humanity at the Crossroads, New York: Crossroads, 1995), sid. 140-143.

[iv] Koranen kallas också för al-Qurʾān ul-Karīmu, vilket betyder ”den ädla recitationen”.

[v] Se Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Fitra

[vii] Gil Bailie, Violence Unveiled, sidorna 140-143.

[viii] I judisk tradition finns texter som ytterligare beskriver dialogen mellan Kain och Abel. Till exempel från Targum of Jonathan, hittas här http://virtualreligion.net/iho/targum.html (med min fetade text):

“And Cain said to his brother Abel: –‘Come! Let us go into the field!’ So they went into the field and Cain again said to Abel: –‘I see that the world was created in love; but it is not ordered by the effect of good deeds. For there is partiality in judgment because your offering was accepted with favor.’ Abel answered and said: –‘The world was indeed created in love and it is ordered by the effect of good deeds and there is not partiality in judgment! My offering was accepted with favor before yours because the effect of my deeds was better than yours!’ Cain answered and said to Abel: –‘There is no judgment and no Judge and no world to come! No reward will be given to the righteous nor any account given of the wicked!’ Abel answered and said: –‘There is indeed a judgment and a Judge and a world to come! The righteous will be given a good reward and the wicked will be called to account!’ And because of these words, they fell to quarreling in the open field. And Cain rose up against his brother Abel and drove a stone into his head, killing him.”

[ix] Källa här är: https://www.answering-islam.org/Quran/Sources/cain.html i vilken man hänvisar till John Gilchrist, Muhammad and the Religion of Islam, sid: 205-206.