Med anledning av skjutningen på Nya Zeeland. Det här borde alla se och lyssna på, som vill förhindra en eskalerande våldsspiral.

Som han säger är det nog tyvärr omöjligt att stoppa detta. Flera vettiga röster har visserligen hörts, men polariseringen i samhället, mellan ”höger” och ”vänster”, är stark och dådet är på alla sätt genomfört för att öka på denna. Som alla terrordåd så går även detta ut på att mana fram en reaktion, en upptrappning av kulturkriget. 

”Manifestet” är ett samelsurium av ”vanlig” fascism och ”eko-fescism”, både anti-imperialism och kritisk till kapitalism, men för marknadsekonomi och ”rule of law”, med referenser till höger och vänster som alla kan vara både för eller emot. Det verkar faktiskt utformat för att skapa konflikt om manifestet i sig, och att låta massmedia göra jobbet att ösa bensin på lågorna. Tanken verkar vara att vi i väst först måste vända oss mot varandra i interna strider, innan vi kan ena oss mot den andra, verkliga fienden, i form av muslimsk invandring och födslotal som hotar att göra ”vita” européer till minoriteter i sina egna länder.

Allt detta bär inte bara korn av sanning i sig, utan är etablerade sanningar. Kristen kultur är under hård press från alla håll, religiöst som sekulärt.

Men, man behöver inte vara för muslimsk invandring för att vara emot terror av detta slag. Man behöver heller inte stödja sådan här terror för att vara emot muslimsk invandring. Båda är falska narrativ, men terrorn syftar till att man måste annamma dem. Därför är Tim Pools ställningstagande så viktigt, och det är i det stora hela ”den kristna vägen”. Vi kan inte vara emot muslimsk invandring till Europa och därför nicka bifallande till terror mot muslimer.

Terroristen vill destabilisera kulturen. Han ser och förstår inte vad det är som verkligen underminerar kulturer. Få gör det, inte ens kristna vet om att det är det kristna medvetandegörandet om att kultur bygger på myten om syndabockens skuld. Europa valde, efter visst motstånd, kristendomen för att komma ur syndabockskulten. Våra förfäder (liksom fäderna i Mellanöstern och Nordafrika, men där blev man överrumplad av islam när det började spridas med svärdet) valde Sanningen, omedvetna om att den kan komma att bli vår undergång, då den undergräver vår förmåga att återskapa och förnya någon annan form av kultur som inte är kristen, så länge som vi ännu har ett kristet medvetande kvar.

Det här är viktigt att förstå. Alla kulturer bygger på lögnen om att dess hörnsten är en skyldig syndabock, men kristendomen bygger på sanningen om att dess hörnsten, Jesus Kristus, är oskyldig (och att alla syndabockar per definition därmed är oskyldiga).

I den kristna världen uppstår svårigheter att enas, därför att vi dels har ett starkt internt motstånd mot kristendomen i sig, från de som hellre vill återgå till syndabocksoffer (som den ateistiska och marxistiska vänstern och den radikal-sekulära liberalismen, men också från identitära på högerkanten som romantiserar vårt förkristna arv), dels kristna som helt enkelt inte kan se sig själva enas mot en fiende, därför att det anses vara icke-kristet, vilket är historielöst, då vi flera gånger enats (tillräckligt mycket) mot hotet från muslimska invasioner (som vid reqonquistan av Spanien, vid Lepanto och vid belägringen av Wien) av Europa.

Världen är idag full av kristna sentiment (där vurmande för de svaga/utsatta och för offer är den mest framträdande) som har gått vilse därför att vi har separerat religion från rationalitet, eller med andra ord sanning, skönhet och moral, från varandra. De formar inte längre den katolska enhet som de en gång höll över hela Europa och det kristna öst.

Att vara ett offer kan idag vara vad som helst. Det räcker att ha fötts med ”fel” kön, för att man skall vara förtryckt, enligt feministerna. Det räcker att vara fattig eller arbetare, för att vara förtryckt, enligt marxisterna. Och finns det offer överallt, så finns det också förtryckare någonstans. Eftersom vi måste stå på de (påstått) förtrycktas sida, men vi inte heller är kristna nog att göra detta i sanning, så fortsätter vi att göra syndabockar av de vi anser skyldiga till ”förtrycket”. Skyldiga till allt mellan himmel och jord, från sexism och rasism till globala klimatkriser och överpopulation.

Dagens situation av en välkomnad ”invasion” av invandrad muslimsk befolkning är prekär. Vi är demokratier, ”vi” (oavsett hur vi röstat) är alla delaktiga i dagens situation och den kommer inte bli rolig, som det ser ut.