Taggar

, , , ,

Ja, alltså nu när upploppen som startade i Husby förhoppningsvis börjar gå mot sitt slut, så är det främst en sak som är fascinerande för oss som intresserar oss för syndabocksmekanismen.

Det första som hände efter att den första ”katharsiska” effekten lagt sig efter 11 september-attackerna mot Amerika, 2001, var att flera röster höjdes med varningar för anti-muslimska stämningar och påföljande jakt efter syndabockar. Det andra som skedde var att man började peka ut syndabockar – hos sig själv. Från minst lika många håll, och ofta från de som just varnat för skapandet av syndabockar, hördes det nu att attackerna var USA:s eget fel. Främst det USA som består av vita konservativa och kristna, som med sin kolonialistiska utrikespolitiska agenda och  kulturimperialistiskt agerande runt om i världen hade provocerat fram denna (mot)reaktion.

Detta är det typiska västerländska beteendet, som inte finns någon annanstans. Och finns det utanför västvärlden så beror det på inflytande (vi kan kalla det ”kulturimperialism”) från väst och aldrig i sådan hög grad.

Säkert kände de som attackerade WTC och Pentagon sig provocerade, ja till och med så hotade, att de ansåg sig ha rätten att kallblodigt mörda tusentals oskyldiga individer. De tog alltså ut sin ”heliga vrede” och sin ”rättmätiga hämnd” på syndabockar. Likheten med hur huliganerna/aktivisterna/ungdomarna (välj eget epitet på dem) har använt sig av allsköns syndabockar som försvar för sitt eget våld är naturligtvis slående och absolut inget nytt.

När Husby och andra förorter brinner blir reaktionen likadan. Otroligt fort var man ute och hävdade att vi nu inte får göra oss några syndabockar – särskilt inte av våldsverkarna själva. I nästa andetag pekas allsköns syndabockar ut; allt från statsministern själv, till Svenska Dagbladets ledarsida, till abstrakta fenomen som arbetslösheten, bostadsbristen, nedsatt a-kassa, resurssvaga skolor och allmän rasism i samhället, samt såklart den självklara referensen till bristen på fritidsgårdar.

Vi är alltså idag så nervösa (och inte utan orsak) att skapa oss syndabockar, att vi till och med är beredda att förbise och försvara dem som skapar sig syndabockar. Detta kan nog sägas vara det ”svärd” (Matt 10:34-36) som Kristus tog till jorden, det som är tveeggat och som därför innebär att de som brukar svärdet kommer också att förgås av det (Matt. 26:53). En paradox vi inte vet hur vi skall komma ut ur, för hur vi än gör tycks det bli fel.

Vi förresten tidigare sagt en hel massa saker om massrörelser och våld med hjälp av insikter av Elias Canetti, vilka kan tålas att upprepas, t ex här i ”Den förföljda massan och det självrättfärdiga våldet”.