Taggar

, , , , ,

Axess TV visade häromdagen en intressant dokumentär om oraklet i Delphi. Den entusiastiske berättaren, Dr Michael Scott, guidade genom det som en gång var den antika världens centrum. Delphi var en naturlig plats för handel och informationsutbyte, ett religiöst center där rivaliserande kungar och krigsherrar som annars låg i fejd med varandra kunde träffas under fredliga förhållanden. En plats som låg strategiskt och ekonomiskt välplacerad längs handelsvägarna, och dit folk vallfärdade för att höra det berömda oraklets siande om framtiden.

Under de så kallade Pythiska spelen, tävlingar inte bara i idrott inspirerad av de mer välkända olympiska spelen, utan också i konstformer som musik och sång, möttes män under festliga förhållanden. Allt detta utspelades alltid under starka religiösa förtecken. De som segrade i spelen vann ära och rikedomar, vilka de använde till att bygga monument över sig själva, men också till gudarna, som tack för sina segrar.

delphi-templeDenna form av skrytbyggen lät även de segrande i alla de otaliga krigen föra upp. För varje betydande seger byggde man upp olika monument runt om det centrala Apollons tempel. Delphi var, som Dr Scott uttryckte det, en plats för både gemenskap och rivalitet.

Att templet i Delphi ursprungligen lär ha tillhört Gaia-kulten (dyrkandet av en ”jordgudinna”) och att det därifrån övergått, först till Zeus andra fru Themis, och först därefter till Apollon, bekräftar det som René Girard hävdar med emfas: att myter (och därmed de tillhörande religionernas olika uttryck) har en historisk utveckling. Vi vet att myter och historier finns i flera versioner, men att de har en historisk ”utveckling” märker vi när vi ser hur de allt mer försöker dölja (glömma bort) det kollektiva mordet av syndabocken.

Girard ger exempel på detta i The Scapegoat (sid 66 – 69) genom att förevisa hur den nordiska myten om Balder måste ha förändrats. Snorre Sturlasson och Saxo Grammaticus återger berättelsen på vitt skilda sett, medan det finns skillnader i detaljer mellan andra versioner. Som Girard själv skriver (ibid):

”It must stem from older versions in which Baldr is the victim of the most banal and classic of collective murders. It must be the work of people who cannot tolerate the traditional representation of the murder because it makes all the gods, the victim aside, into criminals. The original gathering of gods is no different from a band of assassins, and in a sense the faithful want none of it but they have no other sacred text; they cling to it; they are passionately attached to their religious representations.”

Man har inget val än att hålla fast vid mordet på Balder som sitt kulturbygges hörnsten. Ett förkastande skulle leda till förnyad mimetiskt rivalitet och ett nytt mord. Samtidigt kan man inte erkänna mord som grundläggande, utan måste mer och mer förändra den ursprungliga historien till en oskyldig myt, utan något kollektivt mord och med skulden istället förlagd på en enda förövare, Loke.

Nåväl, åter till Oraklet i Delphi.

Att ställa frågor till oraklet om sin framtid var något som grekerna och folken gjorde inför avgörande val i livet. Man frambar betalning både i form av pengar och offergåvor och meddelande sin fråga till prästerna som tjänade vid templet.

Själva oraklet var en Apollons prästinna, Pythia, som endast var tillgänglig vid ett begränsat antal tillfällen under året och först efter särskilda förberedande offer och rituella reningsceremonier. Dessa orakel var i själva verket enkla, ogifta lantbrukarflickor, som den som ställde en fråga aldrig fick se eller träffa, utan allt förmedlades via prästerna. På Wikipedia kan vi läsa:

”Det första hon gjorde när hon fått höra frågan var att upprätta kontakt med Apollon. Det gjorde hon genom att dricka en klunk heligt vatten, sedan tog hon ett par lagerblad (som är en symbol för Apollon) och åt eller brände dem som rökelse. Sedan drog hon sig tillbaka till en helig kammare i templet, föll i trans och började prata. Ibland förmedlade hon sina ord lugnt och stillsamt, andra gånger extatiskt och rasande. Prästerna stod jämte och försökte tyda hennes ord, och förmedlade sedan det hon sagt till den som ställt frågan. Svaren var ofta tvetydiga och väldigt svårtolkade.”

Vad som verkligen hände har vi, utifrån denna redogörelse, ingen aning om. Vad vi måste inse är dock att prästerna i sin tur kunde förmedla precis vad de ville till den som frågade. Troligen var dessa präster ytterst välinformerade personer som kunde ge svar som inte var helt ogrundade i verkligheten. Delphis geografiska läge gjorde som sagt platsen till en ”informationscentral” för hela den antika världen, dit världens alla nyheter och skvaller förr eller senare fördes. Att dessutom ge tvetydiga svar öppna för flera tolkningar skiljer sig inte det minsta från vad kristallkullestirrande spåtanter och astrologer ännu idag gör. De olika ordspråk som fanns i templet, så som de kända ”känn dig själv” och ”måtta i allt”, bidrog till att placera tolkningen av de diffusa svaren hos avsändaren själv.

Att Delphi varit en kultplats för primitiv religion redan före antiken är till synes högst troligt. Tidigare har myterna varit mycket mer explicita i sitt uttryck när det gäller det kollektiva mordet. Oraklet själv kan mycket väl stamma från en hel annan praxis än som ”simpel” spågumma. Mänskliga offer finns i både de grekiska historiska dokumenten och i myterna. Men det grekiska antika sinnet, mer sofistikerat och känsligare för denna form av våld mot oskyldiga offer, har ”polerat” tidigare myter och ritualer till sina egna. En av dessa myter, vilken också inbegriper Oraklet i Delphi, är Oidipus, vilken vi skall titta närmare på härnäst.