I sin intressanta bok, ”Nietzsche & det moderna” skriver Trond Berg Eriksen (Atlantis, 2005) följande efter en liten utläggning om Thomas Manns relation som författare till den andre nämnde tänkaren och tidsperioden:

”Kan då skönlitteraturen säga oss något om den faktiska historien? Ja, därför att alla rekonstruktioner av historien är litteratur, det vill säga försök att hitta linjer i det meningslösa, i det som inte självt känner eller uttalar sin mening i klartext. Litteraturen kan komplettera tidsbilden, ungefär som ögat skapar ett intryck av att bilderna på filmduken rör sig i en kontinuerlig ström utan några skarvar. Det är vi själva som bygger upp den tid och det rum vi lever igenom vår egen skaparförmåga, och historien är en del av våra konstruktioner. Framför allt den integrerade historien behöver litteraturens hjälp, det vill säga den historia som tar lika stor hänsyn till konst, språk, kläder, seder, tänkande, byggnadsverk, religion och moral. Hur skall allt detta kunna sammanflätas annat än i en roman? Förr eller senare kommer vi att inse att inget kräver större uppfinningsrikedom och fantasi än den realistiska beskrivningen.”