En ny dödsskjutning på en skola i USA. En plåga som tycks drabba landet gång på gång och i tätare intervall än någonsin. Röster höjs för strängare vapenlagar, men som vanligt är det inte vapen som dödar människor, det är människor som dödar människor – och därför sitter problemet mycket djupare än man vill erkänna, eller har förmåga att inse och vilja att göra någonting åt.

SvD hade, för ett par dagar sedan, på ledarsidan en text om hur krig, våld och olika massakrer i världen, i det långa perspektivet, befunnit sig på en ständig nedgång (länk dit). Vi vet att detta har varit en gradvis utveckling, vilken har sin grund i att vi inte längre har möjlighet att ”mytologisera” våldet, att förklara det utifrån gudomliga viljor och maktintriger i världen. Vi har, genom korset, sett att våldet är vårt eget och våra offer är oskyldiga. Vi har därmed tvingats till att istället börja skriva historia:

”En av det senaste årets absolut bästa nyheter kom från den amerikanske psykologiprofessorn Steven Pinker. I boken The Better Angels of Our Nature (Penguin 2011) beskriver han människans utveckling när det gäller användningen av dödligt våld. Och det kan låta märkligt för den som har 1900-talets världskrig och folkutrotningar i minne, men på några tusen års sikt har människan faktiskt bara blivit fredligare och fredligare, både när det gäller krig och våldsbrott. Boken är således ett glädjebudskap raktigenom (sic). Sånär som på en period.

Mitt i den sensationella nedgången i mord stöter Pinker på en störtflod av dödligt våld, nämligen från början av 1960-talet och decennierna framåt. Han kallar det för en tid av avcivilisering. Varför?”

Svaret som föreslås, kommer från vänsterliberalen Pinker själv, och det är helt enkelt kärnan av konservativ kritik mot det radikalsekulära projektet i allmänhet och vänsterns och liberalernas gemensamma relativism och snällism i synnerhet.

”Normsystemen bröts ner av samma sextiotal som gav oss pop och p-piller. Slit och hederlighet ersattes med hasch och hamburgare. Men som Pinker (född 1954) sade när han föreläste vid Uppsala universitet i mars: det tar emot att erkänna det, men våra föräldrar hade rätt.”

När man valde att kasta av sig de ”förtryckande bojor” som man ansåg att den västerländska (läs: kristna) kulturen belagt befolkningen med, blev fick man precis det man bad om, nämligen det påve Benedikt XVI har kallt för ”relativismens diktatur”. För det är när vi slutar tro att kultur har betydelse, eller att alla kulturer är ”lika värda” och ingen är bättre eller sämre än någon annan, som vi slutligen landar i relativism – vilket taget till sin slutdestination landar i nihilism. Vi blir slavar under tidsandan, för tillfälliga nycker och vad som är politiskt korrekt.

Den radikalaste vänstern vill inte ha några ideal alls, medan radikala liberaler vill att människan själv skall vara ideal. Medan vänstern landar i ett förkastande av all form av transcendens, alltså: Gud är död och det finns ingen vikarie, så vill liberalerna ersätta det transcendenta med något på jorden, alltså: Gud är död, men det finns människor som kan ta hans plats. Problemet är att ingen människa, vid en närmare betraktelse, är ett vidare gott ideal. Alla är, på ett eller annat sätt, felande, eller med andra ord ”syndare”. Till och med de människor vi kallar för helgon hade sina mer eller mindre uppenbara brister.

I Dostojevskijs ”Brott och Straff” bevittnar huvudpersonen Raskolnikov hur en ung kvinna försöker dränka sig genom att hoppa från en bro ned i det iskalla flodvattnet:

”Raskolnikov betraktade allt med en sällsam känsla av likgiltighet och apati. Det var motbjudande.”

Detta är den nihilistiska reaktionen. Det är för honom motbjudande att någon visar sig så svag att denne önskar dö, men han är samtidigt likgiltig inför händelsen, därför att kvinnans liv helt saknar objektivt värde i hans ögon. Samma likgiltighet känner han för den gamla pantlånerskans liv, som han mördar. Även hennes död, om den vore normal, är värdelös, eftersom hon har testamenterat bort sin förmögenhet till ett kloster, något Raskolnikov ser som bortkastade pengar.

Raskolnikov är student, han har läst om de senaste antropologiska teorierna från de fina akademierna i Europa. Det står inte i klarspråk, men att det är Nietzsches nihilism som åsyftas är uppenbart. Raskolnikovs teori om livet är att bara den som vill, och vågar, kan bli en ”riktig” människa (Nietzsches supermänniska), som inte behöver ta hänsyn till de andra människornas moral. Han har själv intalat sig att han bara kan bli en ”riktig” människa, genom att både begå och undkomma straff, för ett brott som strider mot de vanliga människornas moral. Den ”riktiga människan”, som är hans förebild, finner han inte i någon äkta person, utan i en fiktiv teoretisk tankefigur, uppdiktad av modernismens filosofer.

Vem massmördaren Adam Lanza hade som förebild och vad som drev honom till det han gjorde vet jag inte, fallet är höljt i mystiska omständigheter, vilket framgår av det här porträttet. Vad vi dock vet är att i kulturen ligger kraften att lyfta fram rätt förebilder för unga människor, vilket är av ovärderlig betydelse för deras framtid. Här står relativismens och nihilismens kultur fullständigt handfallen.

På Crisis Magazine kan man läsa följande om hur tidsandan tett sig i Amerika under 2012:

”Atheist groups across the country continue to try to rub out the last trace of Christianity from the public square.  They find a shill in my backyard, Woonsocket, to protest an old cross in a public cemetery.  They find another shill in my backyard, Cranston, to protest an old banner among a lot of other banners, hanging from the high school ceiling and expressing a pious religious sentiment.  They choose Advent for pasting a big billboard in New York City, featuring the face of Jesus and begging people to ‘dump the myth.’

The Pope writes a tender and deeply learned book on the infancy narratives in the New Testament, affirming their historicity and revealing the richness of all the Christian traditions surrounding those events.  The press headlines call him a killjoy, and report his contempt for those traditions.  An embittered old apostate queen writes a book portraying Mary as an embittered old apostate queen.  This is hailed by National Public Radio as tidings of great joy.”

Att någon är förvånad över tingens ordning är det som är mest förvånande.