Taggar

, , , , , ,

René Girard noterar i ”Deciet, Desire & the Novel” att de flesta av våra begär är triangulärt till sin natur – vi behöver en ”förmedlare” för att veta vad vi skall begära. Denna förmedlare är en som redan har, eller begär vad vi kommer att eftertrakta i form av t ex ägande och/eller social ställning. Förmedlaren blir vår förebild.

Dessa våra förebilder kan vara av två grundtyper: externa eller interna. Externa är sådana som ligger bortom vår egen subjektiva värld. De kan vara äkta eller uppdiktade. Hos Don Quijote är det riddare och hjältar, vilka han aldrig i sitt liv kommer att kunna stöta på eftersom de aldrig funnits eller sedan länge är döda. Det är typiskt för den med extern(a) förebild(er) att högt och ljudligt proklamera ut sin beundran och underdånighet för dessa. En medvetenhet om sin plats som lärjunge eller efterföljare finns alltså där och det föreligger liten eller ingen risk att det hela så småningom leder till rivalitet.

don-quijoteI fallet med hans vapendragare Sancho Pancha, är förebilden, någon här och nu och i sin närhet, Don Quijote själv, men även han måste räknas som en extern förebild, då ”[ä]ven om geografiskt avstånd [och tid, min anm.] kan vara en faktor, är avståndet mellan förebilden och subjektet primärt spirituellt.” (Girard) Det är de sociala och intellektuella avstånden mellan herre och husbonde som i Sanchos och Don Quijotes fall är så stort, att även om de ständigt är fysiskt nära varandra, så blir Don Quijote aldrig till en förebild för Sancho att imitera och därför heller inte en möjlig rival.

Interna förebilder är något annat. Det är de vi samtidigt både beundrar och avundas i så stor hemlighet vi bara kan. Tvärtom förnekas alla sådana band mellan subjektet och förebilden, vilka dock bara blir starkare av detta. Våra impulser att begära ett objekt, skriver Girard, är dock samtidigt ”en impuls mot en förebild” och subjektet slits mellan två samtida starka känslor: vördnad för förebilden – som dock upplevs inte ens vilja se sin ”elev” därför att han anser sig för högt upphöjd över denne sin beundrare – och så en ren illvilja mot samma förebild. Dessa utgör den passion vi kallar för hat.

Den som är avundsjuk finner alltid sitt eget begär vara spontant. Det är objektet i sig självt som är roten för ens känslomässiga tillstånd och inte något annat. Den avundsjuke kommer därför alltid hävda att hans begär kom före förebildens/rivalens, som i själva verket är orsaken.

Vissa människor är alltid mer avundsjuka än andra och tycks alltid vara inbegripna i någon form av känslomässigt trassel på grund av detta. Är det en slump? Vi hävdar gärna att dessa har en ”avundsjuk natur” eller ett avundsjukt ”temperament”, men det är för att vi inte ser den tredje, förebilden/rivalen, som en spelare i matchen. Därför ser vi inte att den avundsjuke i själva verket snarare har en svårbotlig läggning att imitera andra och därför begära vad dessa redan begär eller äger.

Men inte heller detta räcker hela vägen fram till avund. För att på riktigt avundas någon, krävs det dessutom att vi själva inte har förmåga att skaffa det begärda objektet, eller någonting liknande. Det är en kraftig känsla av oförmåga, en impotens, som ger upphov till avund, vilket riskerar att leda vidare till rivalitet och till hat.