Taggar

, , , , ,

Följande är en redux av poster på min föredetta blogg. Jag först kom i bekantskap med René Girards antropologi, genom Gil Bailies bok ”Violence Unveiled – Humanity at the Crossroads”, på vilken de posterna byggde. Nu har jag editerat, tagit bort och lagt till en hel del.

***

Låt oss första backa tillbaka lite och se på mänsklig kultur och gemenskap.

Alla har vi ett behov utav identifikation. Identifikation är ytterst nödvändigt för världen och en av dess första principer. Att identifiera sin omvärld genom att namnge alla dess invånare var, enligt Genesis, bland det första Adam företog sig. Vi är varelser som alltså identifierar yttre ting utanför oss, men vi är också självmedvetna varelser, och har därmed också ett behov av självidentifikation, att veta vem vi själva är.

De flesta tycks nöja sig med att identifiera sig efter sina yttre egenskaper, som att man är man/kvinna, har ett yrke, är mor/far och så vidare. Den lite mer djupsinniga, eller “sökande” personen, inser dock att det finns något annat jag innanför allt detta, det sanna jaget, något som inte kan identifieras och klassificeras genom några yttre egenskaper – detta är vad de flesta brukar kalla för “själen”.

Eftersom människor är en social varelse ingår hon i kollektiv som nationer, samhällen, familjer, vänkretsar, kollegor, och så vidare. Behovet av identifikation utifrån vilken grupp man tillhör, eller kanske önskar tillhöra, är stort. Vi påverkas av andra inom kollektivet, både positivt och negativt.

Det finns gruppgemenskap så väl som grupptryck. En sammanlänkande vi-känsla, liksom en uteslutande dem-känsla. Båda vilka kan verka i både positiv och negativ riktning beroende på kontext och uppsåt. Svårast att kontrollera och se denna dynamik för vad den är bör vara under tonåren då man är i full färd med att själv skaffa sig en egen identitet genom att (mer eller mindre) dels urskilja sig från medfödda gemenskaper (familjen) och att bilda nya (vänner och så småningom en egen familj).

Allt som har ett yttre liv också har ett inre liv. Det gäller individer, men grupper är absolut inget undantag. Tvärtom finns det inom alla kollektiv olika former av inre egenskaper i form av normer, regler, tecken, koder och så vidare. Det är det som kallas för kultur, eller “civilisation”, även om vi kan identifiera vissa skillnader mellan dessa begrepp. Detta har vi tidigare tagit upp här.

Denna inre kultur är vad som i grunden förenar människorna och håller dem samman som ett kletigt “kitt”, som cement håller samman stenarna i en mur eller en bro. Vilket faktiskt inte är en långsökt liknelse alls, eftersom även kitt kan “förtorka”, förlora i hållfasthet och därmed riskera hela bygget att rasa samman. Se på den muslimska världen som i mötet med väst genast börjar skaka i sina grundvalar eftersom kittet som hållit samman kulturen, i ljuset av västliga värderingar, visar sig vara allt för gammalt, förtorkat och obeständigt. Hur som helst, detta kitt har i sig självt också inre och yttre egenskaper. Yttre egenskaper kan vara allt från klädstilar och sätt att prata, till ritualer och seder. De inre är mer sublima (såklart) men här kan vi mer tala om de saker som man inte gör, uttalar, eller utmärker sig med, liksom alla outtalade betydelser i symbolik och tecken.

Kittet som sammanhållande kraft är inte sällan mytologisk. Alla folk har självbilder vilka mer eller mindre förnekar sanningen om sig själva. Mer eller mindre, skriver jag, därför att det finns klara gradskillnader. Jämför till exempel turkarnas förnekande av folkmordet på armenierna, med till exempel hur amerikaner ser sitt ansvar för på atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Å ena sidan ett förnekade av historiska fakta och verklighet, å andra sidan både erkännande och ansvarstagande, även bruket av bomberna försvaras. Turkarna skapar myter, medan amerikanerna skapar historia.

Så länge mytologin, alltså kulturen, får verka i fred, utan störningar från yttre omständigheter, kan den överleva intakt under mycket lång tid. Väldigt få kulturer existerar dock idag utan påverkan av omvärlden. Tvärtom finns det nog extremt få, om några alls kvar. För att hitta exempel måste vi ta oss till indianstammar, väl dolda i till exempel Amazonas djungler, som antingen oupptäckta eller fortfarande lämnade i fred, och därmed ovetande om den yttre världen.

Hur det nu än ligger till med den saken så är all kontakt med yttervärlden presumtiva hot mot den egna kulturen. Dem måste man skydda sig mot för att kunna upprätthålla och behålla “sin egen lilla värld” så att säga. Om mytologin skall överleva behöver den bevaras och skyddas genom att strikt förhålla sig till ”det som våra förfäder alltid har gjort sedan tidernas begynnelse”. Vilket är så långt som det kollektiva minnet sträcker sig tillbaka och i så hög grad som återkommande ritualer och ceremonier påminner oss.

Om vi bortser från det andliga, så har religionens antropologiska roll, över hela världen, varit att hålla oss kvar i vår egenskapade mytologi. Alltså i en falsk verklighet. Det är först genom judendomen och sedan genom uppföljaren, kristendomen, som en radikal förändring har skett. Gradvis rör vi oss bort från skapandet av myter, mot att istället skapa historia.