Roger Scruton, som har skrivit omfattande verk om kulturens betydelse, menar att vi om kultur kan tala på två sätt. Det första sättet är vad sociologer och antropologer talar om: en form av allmän kultur. Där handlar det om de gemensamma antaganden, värderingar och mål som får människor att arbeta för det gemensamma bästa, och i detta arbete uppskatta ett utbyte av olika idéer och uppfattningar, liksom man respekterar olikheter som ryms inom kulturen.

Genom denna form av kultur upplever medlemmarna sin omvärld och den är ingenting man kan läsa sig till på något lärosäte. Dess innehåll ges till oss genom direkt erfarenhet av att leva i och genom de förebilder vi har, främst i form av föräldrar, släkt och de närmaste vännerna.

Allmänkultur, är med andra ord inte samma sak som civilisation, vilket består av våra institutioner av makt och lag, utbildningsväsende och tekniska framsteg. Utan allmänkulturen vore dessa institutioner inget annat än rutiner, tomma och innehållslösa skal. Eftersom kultur idag är ett begrepp som man inte riktigt får tala om, därför att det kan anses vara t ex ”rasistiskt” att anse att en kultur är bättre än en annan, har begreppet värdegrund införts som en synonym.

Sättet och de vägar som kulturen förmedlas genom har, fram till för inte allt för länge sedan, varit i form av institutionaliserad religion; genom ritual, seder, bruk och den gemensamma moraliska kunskap och känsla som finns nedlagt i religionens budskap. I denna sfär har alltså en värdegrund existerat och utvecklats under lång tid, men det är något den sekulära världen, som i vår modernistiska tidsanda ser sig som helt självdefinierad, inte klarar av att erkänna.

Nu lever vi i en tid av stark individualism och hög grad av frihet, men som, vilket jag misstänker att allt fler börjar upptäcka, allt mer liknar ett tomt skal av civilisation. En plats med stora teknologiska framsteg, med välfärd, men utan allmänkultur. Därav det myckna talet om att (åter)upprätta en gemensam värdegrund. Något jag är helt övertygad om inte är möjligt utan någon form av religionsliknande bas. Även om denna ser sig som sekulär kommer den att vara teologisk i sina grundvalar. ”Mänskliga rättigheter” är till exempel en utgångspunkt, något som likt en premiss tas för givet och de facto ”av Gud givet”, men som lämnar allt tal om Gud utanför.

René Girards antropologi kretsar kring vad som händer när den gemensamma allmänkulturen, av olika orsaker, men där mimesis spelar en avgörande roll, bryts ner och upplöses. Detta innebär alltid en kris som kretsar kring offer som den huvudsakliga metoden för att återupprätta, eller återuppliva, den döende kulturen. Offret förnyar gemenskapen i samhället genom att alla samlas kring, vilket betyder mot, ett utsett offer (som den nyligen uppmärksammade avrättningen av en kvinna i Afghanistan, som sköts i huvudet inför hundratalet jublande män).

Problemet för oss är att vi lever i en tid där offer inte längre duger till, för vår kultur är en som i sina grundvalar är anti-offer. Tvåtusen år av kristendom har gjort det möjligt för oss att successivt överge det primitiva offrandet av någon annan, till förmån för en kultur av självuppoffring. Men idag, efter tvåhundra år av en radikal form av ”upplysningstänkande” och postmodernistisk relativism, har vi istället fått en kultur av självförverkligande. Medan vi instinktivt genomskådar andras offrande, kräver vår självcentrerade kultur också sina offer, vilka vi dock gör allt för att undvika att se.

Det är om denna form av kulturella kris som denna blogg kommer kretsa, i vida såväl som snävare cirklar.

Advertisements