Många talar om att västvärlden, med betoning på Europa, befinner sig i kris; den ekonomiska är uppenbar, men också enbart ett symptom på något underliggande. Vi talar om en politisk, en demografisk, en social och kulturell kris – och därför att den är kulturell är det en i högsta grad religionens kris.

Men är då Europas (och västvärldens) kulturella kris nu, verkligen något nytt fenomen? Har vi inte genomlevt liknande, om inte värre, kriser förr? Naturligtvis har vi det. Hela tiden. Är inte hela mänsklighetens historia i själva verket en lång serie av på varandra följande kriser? Vad är nytt under solen idag som gör att vi bör granska vår egen samtid och kultur?

Vi kan observera hur vi idag ser på några saker omkring oss som tecken på att den västerländska kulturen är på dekis, vilka vi kommer att ta upp mer i detalj framöver, men här är en kortare introduktion, vilken på grund av just sin korthet kanske blir något onyanserad och grund i sin analys, men vi har ju en möjlig livstid av bloggande framför oss:

1) Den kulturella självbilden. Hur vi tenderar själva att bortse från allt positivt och endast se till de negativa (äkta eller påhittade) inslagen i vår egen, den västerländska kulturen, medan vi värderar allting utanför den som bättre, vackrare, mer exotiskt och spännande. Talande för detta symptom är Mona Sahlins episka kommentar om hur ”avundsjuka” svenskar är på invandrare som, enligt henne: ”har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ‘töntiga’ saker.”

Roger Scruton har också myntat ett begrepp för detta förhållningssätt, ”oikofobi”, som kan beskrivas som den raka motsatsen för xenofobi. En ”fobi” (inte i någon medicinsk mening) för det egna, för ”hemmet” (οικία är grekiska för hem/hus) och den egna kulturen som gör att man konsekvent nedvärdar den. Den västerländska kulturen, baserade på judisk-kristna värderingar är av sin natur reflekterande och självkritisk (bikt och omvändelse) vilket är nödvändigt för all form av utveckling. Det innebär att vi lever med och i en historia och inte i naturens cykler. Men samtidigt tittar vi på vår historia och våra förfäder och ser inget annat än vita, medelålders män som är rasistiska, homofoba och patriarkala kolonialister. Vi ser enbart krig, förtryck, slavhandel, etc., i vår egen kultur, utan att sätta den i något historiskt sammanhang, eller i relation till att exakt samma saker, fast ofta flera resor värre, pågick i alla andra kulturer runt om i världen. Människans synd är universell, men syndabockarna hittar vi gärna så nära oss själva som möjligt, medan de som är oss fjärran och okänt blir till ”ädla vildar” i andan av Rousseau. Våra förfäder offras på den politiska korrekthetens altare så att vi moderna människor skall kunna känna oss moraliskt överlägsna.

2) Nedvärderingen av den klassiska kärnfamiljen som samhällsbärande institution. Den familjebildning som består av mamma, pappa, barn är inget ”naturligt” urtillstånd för människan, utan en konstellation vars företrädare under lång tid har fått kämpa hårt för att beskydda. Denna, för barns utveckling och trygghet, ultimata form av familjebildning är idag så relativiserad att den anses vara likvärdig i stort sett vilken annan konstellation som helst. Inte för att vi inte vet bättre, utan för att en instinktiv vilja att inte vara ”exkluderande” och ”diskriminerande”, vilket idag anses vara det värsta man kan vara, dominerar vårt samhälle. Att inte våga kalla en skilsmässa för vad den är, innebär ett normaliserande av tragiska misslyckanden. Det har till och med gått så långt att skilsmässan som fenomen hyllas. Samma sak att inte våga tala om de uppenbara sambanden mellan höga aborttal och den ”sexuella frigörelsen”. Istället förordas mer av samma dåliga medicin. I övriga sammanhang brukar ”försiktighetsprincipen” vara ett förhållningssätt, men när det kommer till att experimentera med något av det viktigaste och ömtåligaste vi har tycks det inte finnas några ambitioner om att mana till försiktighet, tvärtom. Konsekvenserna av vad vi idag håller på att förstöra vet vi ännu inte så mycket, men vi kan ana att de inte är ljusa.

Det är dock i den traditionella familjen som vi dagligen kan uppleva en både glädjefylld och meningsfull självuppoffring, vilket annars kan framstå som så kontra-intuitivt i många andra sammanhang (men långt ifrån alla). Och om denna institution raseras för gott, så har vi ingen aning om hur, eller om det ens är möjligt, att återuppbygga den.

3) De låga födelsetalen. En kulturs tro på sig själv och på sin framtid avspeglas i befolkningstillväxten. Detta är till exempel David P. Goldmans (alias Spengler) favoritämne och ett oerhört intressant ämne där man kan gräva i olika källor av statistik (ja, ni vet ”statistik och förbannad lögn”). Det finns till exempel flera och motstridiga uppgifter om att gruppen ”till Europa invandrade muslimer” växer starkt på grund av sina stora födelsetal och inom ett par decennier skulle bli den största folkgruppen och därmed utgöra ett kulturellt hot eftersom den kulturella integreringen/assimileringen av denna grupp är liten. Samtidigt kommer det nya rapporter om hur populationstillväxten i muslimska länder just nu verkar störtdyka. I Sverige har vi vänt en bottennotering av födelsetal kring millennieskiftet till att idag ligga på strax under 2 barn per kvinna och år. Det är alltså för lite för att populationen skall öka. Att Sveriges befolkning ändå ökar är alltså beroende på två saker, ökad livslängd och invandring. Det ser likadant ut i större delen av Europa. Vad är det som gör att en population inte längre vill skaffa barn? Historiskt sett är det i tider av krig och svält som födelsetalen har sjunkit, men vi har varit befriade från båda, åtminstone sedan 1945. Så vad är det som pågår?