– Nu är sista spiken satt i den religiösa kistan, skränades det från de digitala läktarplatserna, efter framgångarna med att börja spåra upp den vitala sista(?) beståndsdelen i standardmodellen, den så kallade Higgs-bosonen.

Så kallad ”God of the gaps” är dock inte bara dålig teologi, det är lika mycket dålig vetenskap, eftersom Higgs-partikeln inte besvarar en enda religiös fråga.

Vetenskap är inte ontologi, utan en metod med vilken vi kan nå fram till vetenskapliga sanningar. För detta behöver vi först ett lager filosofi (epistemologi, kunskapsteori) ovanpå metoden, och för att kunna ha sådan filosofiska sanningar (i någon meningsfull betydelse) behöver vi också en teori om första principer, om vår yttersta verklighet, det vi kallar för ”gud”, alltså en teologi i någon form.

Allt vetande utgår således från en form av tro (på första principer). Denna grund kan inte bevisas med vetenskapliga metod, eftersom metoden måste vara underställd principerna. Vetenskap kan heller inte bevisa sig själv. Försöker man sig på det blir det som att jaga partiklar genom att springa runt, runt, i en partikelaccelerator…

Religionen bör inte försöka svara på vetenskapliga (hur) frågor, liksom vetenskapen inte bör försöka svara på religiösa (varför) frågor. Därmed inte sagt att de saknar betydelse för varandra, tvärtom. Vår tro en förutsättning för allt som sedan följer ur den, till exempel vilken typ av vetande vi kommer kunna nå fram till. Jag kan inte samtidig tro, som till exempel professorn Mattias Gardell, att en uppretad, ilsken gud, vevande med sin hammare medan han åker runt i en vagn dragen av getter på himlavalvet, framkallar fenomenet vi kallar åska, samtidigt som jag är fullt medveten om att elektroner existerar.

Vetenskap kräver sin speciella form av (guds)tro, medveten eller icke. Hur kommer det sig att vi alls kan bedriva vetenskap och varför uppkom vetenskapen i den judiskt-kristna västvärlden och inte någon annanstans? På Signum-bloggen finns den här artikeln från ett äldre tidningsnummer just publicerad, i vilken Christoffer Skogholt skriver om förhållandet mellan vetenskap och religion:

”För att att kunna förklara varför vetenskapen växte fram just i Europa och inte någon annanstans, måste man, enligt Harrisson, se hur den dåtida teologin förhöll sig till den framväxande vetenskapliga kulturen. Eftersom religionen var så stark i Europa på den tiden (liksom i alla andra kulturer) skulle framväxten inte ha varit möjlig om religionen inte hade givit stöd åt det vetenskapliga projektet, och det skedde just i Europa, menar Harrison, bland annat genom att vetenskapliga studier kopplades till dåtidens naturliga teologi. Genom att se vetenskapen som ett sätt att studera storheten och skönheten i Guds skapelse gav teologin legitimitet åt det vetenskapliga projektet, vars nytta inte alls var uppenbar för dåtidens människor, menar Harrison.”

Detta stöd kunde ges därför att Gud, i enlighet med judisk och kristen teologi, inte ansågs vara samma sak som den skapade världen (panteism) och heller inte fullständigt bortom världen (deism).

Om Gud har nedlagt vissa (naturliga och intelligenta) lagar och regler som världen fungerar efter, så kan vi människor (som är skapade i Guds avbild) genom vårt intellekt finna kunskap om dessa. Samtidigt kan Gud, genom sin subtila kärlek, fortfarande påverka oss och ingripa i världen, och på så sätt ge oss uppenbarad kunskap.

Det enda som nu är uppenbart är att den ateistiska mobben av Higgs-byfånar tar sig vatten över huvudet igen, men som vanligt är för obegåvade för att själva förstå det och för högljuda för att kunna höra något annat än sina egna röster. Så lever vi också i en dumhetens kultur, där okunnigheten ”gillas” om  den bara lyckats avfärda Gud med en tillräckligt klatschig oneliner i våra stora mediers kommentarsfält (t ex här där knasbollarna tycks ha ansamlats på hög).