Taggar

Det här stycket har så många mimetiska insikter att jag inte vet var jag skall börja riktigt för att reda ut dem tillräckligt sakligt så det skulle bli läsvärt. Jag nöjer mig just nu med att bara citera nedan ut S:t Augustinus ”Bekännelser”, där han beskriver hur vännen Alypius fastnar för gladiatorspelen i Rom (dit han mot sin vilja blivit medsläpad av ”vänner” och väl där försöker undvika att titta på):

”När ett väldigt vrål från allt folket vid ett skede i kampen slog mot honom [Alypius, min anm.] övermannades han nämligen av sin nyfikenhet. Som om han var beredd att förakta och stå emot det – vad det än var – även efter att ha sett det, öppnade han ögonen och fick ett värre sår i sin själ än den gladiator han ville se fick i kroppen; han föll jämmerligare än den man vars fall fått folket att ropa. Deras rop trängde in i hans öron och öppnade hans ögon, så att hans själ, som fortfarande var mera dristig än stark – och desto svagare som den gett sig själv den tilltro den borde haft till dig – skulle kunna såras och dödas. Så snart han såg blodet flyta greps han nämligen strax av blodtörst, han vände sig inte bort utan höll blicken fästad vid grymheterna, och utan att veta det slukade han dem med ögonen; han gladde sig åt den skändliga kampen och berusades av blodtörstig fröjd. Han var inte längre densamme som när han kom, utan en i hopen han kommit till, en vederlike till dem som fört honom dit. Nog sagt, han såg på, han skränade, han blev upptänd, och tog med sig därifrån, ett vanvett som sporrade honom att återvända, inte bara tillsammans med dem som först släpat honom dit utan till och med oftare än de, och med andra som han själv lockat.”