Johan Hakelius är en av landets och vår samtids skarpaste observatörer och kommentatorer. I denna krönika berör han mycket insiktsfullt ett för oss välbekant fenomen, men utan att använda dess akademiska benämning – mimesis. Hakelius konstaterar att vårt moderna kommunikationssamhälle lider brister, inte på kommunikation, men på olika åsikter.

”Många tar för givet att om fler kan komma till tals blir även åsikterna fler. Men så behöver det ­inte alls vara. Tänk dig att du får en fråga att ta ställning till när du står på ett packat torg. Alla andra får samma fråga och när någon har svaret är det bara att skrika det rakt ut.

Tänk dig att du i stället får ta ­frågan med dig hem. Du kan ta ett par dagar på dig att fundera, kanske till och med en vecka. ­Sedan kommer du tillbaka och redovisar ditt svar i lugn och ro.

Tror du att resultatet blir detsamma i båda fallen? Det tror inte jag.”

Det är en helt korrekt observation. Eftersom vi hemma, i detta exempel (verkligheten ser annorlunda ut då vi sällan eller aldrig är helt ensamma), inte riskerar att påverkas mimetiskt – alltså att vi börjar tycka samma sak som våra förebilder. Om våra begär (efter saker som makt, partners och materiella objekt) till stor del är mimetiskt grundade, vad säger att vi skulle stå fria från mimesis när det kommer till åsikter och politiska ställningstaganden?

Vi berömmer oss själva så gärna över att vi gör välgrundade och välövervägda val och ställningstaganden. Vi ser oss så gärna som ”förnuftiga” och ”reflekterande” människor. Men hur mycket reflekterar vi egentligen när drevet börjar gå? Hur förnuftigt agerar vi när någon med stark och hög röst (kändisar, proffstyckare, mediala profiler, med flera) gör klart, för alla som kan höra, vad som är den ”enda rätta” åsikten? Hakelius:

”På torget gäller det att vara först och att skrika högst. Och när alla andra börjat skrika i något som liknar en talkör, har du ­kraften att formulera ett eget, avvikande svar då? Är det ens någon idé? Någon som lyssnar? Är det inte lättare att hålla tyst, eller rent av bli en del av talkören?”

Hur många olika åsikter kommer fram på torget? När den första rösten höjs är det fullt naturligt att den rösten sprids vidare, och det sker mimetiskt. Den sprids alltså inte därför att vi tycker likadant i sakfrågan, utan helt enkelt därför att vi vill tycka samma sak. Som alla fiskar rör sig åt samma håll i ett stim, sker det utan att någon egentligen förstår hur det går till.

Samtidigt tror vi oss ha en egen åsikt – vi är ju moderna och upplysta, vilket betyder skeptiska till alla auktoriteter. Auktoriteterna vi under 1900-talets demokratiska ”kulturrevolution” blivit inpräntade att vara skeptiska mot är de ”vuxna”, det är kyrkan, prästen, läraren, rektorn och polisen. Dessa känner vi lätt ingen. Men när auktoriteten är ett kollektiv känner vi inte igen någon auktoritet. Då tycker vi vad de andra tycker, annars är vi utanför. Vi kommer således att ha en stark benägenhet att tycka precis vad alla andra på torget tycker, helt plötsligt har vi ingen skepsis mot auktoriteten längre, för majoriteten är ingen av de vanliga auktoriteter vi blivit itutade att ständigt ifrågasätta. Vox populi, vox Dei, är resultatet.

”Mitt intryck är inte att den offentliga­ debatten innehåller fler åsikter nu än förr. Mitt intryck är motsatsen. ­Offentligheten har ­blivit mer lik en mobb. Och ­problemet har inte att ­göra med en liten grupp anonyma stollar på nätet, utan med en osorterad blandning av journalister, ­politiker, bloggare och twittrare som säkert var för sig är vid ­hyfsat sunda vätskor. Tillsammans blir de ett nervöst stim, utan tid ­eller mod för en genuint egen åsikt.”

Huvudet på spiken.