Etiketter

, , , , ,

”Det är viktigt och fullt legitimt att diskutera och argumentera för en förändring av svensk konstitution – att vi skulle övergå från monarki till republik. Men skriverierna om kungen och kampanjen mot drottningen, nu senast de falska mynten med den kränkande texten och Ohlson Wallins bild, är inte en sådan diskussion eller argumentation. Det är en mobbningsaktion, riktad mot två levande människor, i avsikt att få allmänheten att förakta dem och delta i förhånandet. Så ser en mobb ut, en mobb som med tanke på vårt lands storlek och mediernas genomslagskraft är förödande.”

Så skriver Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, på SvD. Och det är inte svårt att hålla med henne (även om det är svårare att hålla med henne i många andra frågor hon debatterar). Men, intresserade av antropologiska frågor som vi är, så är vi också intresserade av vad de som här hetsar mot en i praktiken maktlös kung har för psykologiska bevekelsegrunder. För att förstå detta behöver vi först av allt förstå vilken roll kungen har haft, vilket föga överraskande har med religion att göra.

Bara att läsa på Wikipedia om själva ordets ursprung ger oss flera viktiga insikter. ”I fornnordisk litteratur används det för gudars söner eller ättlingar, så att med kung avsågs en son till en gud”.

Samtidigt vet vi, genom René Girards banbrytande arbete, att i primitiva religioner skapades ”gudarna” av de som en gång varit offer för syndabocksmekanismen. I korthet: socialt kaos och våld uppstår på grund av mimetisk rivalitet, men en syndabock utpekas som skyldig och genom sin död anses denne också vara en ”gudomlig” instiftare av fred, och genomgår (i de primitiva proto-religionerna) en divinationsprocess. (Vi har inte utrymme att gå in på detta i mer detalj här och nu, men sök på bloggen för info!)

Enligt lingvister (också från ovan länkade Wikipedia-artikel) har ordet ”konung” ett ursprung i det ur-germanska ”kuningaz”. Ordet lär då ha betydelsen ”tillhör kvinnan”, därför att orden ”kona” (kvinna) samt ”unge”, tillsammans bildar unge/son till Moder Jord. Konungen var också den som ursprungligen också innehade prästrollen, med makt att åkalla fruktbarhetsgudinnan. Kungen var därmed den som var ytterst ansvarig för att genom olika former av offerritualer blidka gudarna och säkerställa samhällets framtida fruktbarhet (djur, gröda och människor) och fortlevnad. I och med kristendomens inflytande över Nordens riken, kom konungens roll att allt mer sekulariseras, även om en hel del utmärkande drag levt kvar än idag (kristendom utrotar aldrig andra kulturer, utan omvandlar dem).

Kungen av vår tid, menar Girard, är alltså en utveckling och ”sekulär avknoppning” från syndabocken, vilken är grundläggande för all religion. Både kungen och prästen, i primitiva samhällen, är roller som alltid varit förknippade med mycket makt, men också med stora risker. Girard skriver (i “Violence and the Sacred”, sid 107) att:

“The king reigns only by virtue of his future death; he is no more and no less than a victim awaiting sacrifice, a condemned man about to be executed.”

Att det förhåller sig på detta sätt kan bara förklaras genom synen på kungen som helig, en gud, eller med gudalika egenskaper. De riter som omgärdar kröningen talar också för detta. Därmed hade han (för det är i stort sett alltid en han) också förmågor att påverka hela folkets och landets välgång – och blir därigenom också självklart ansvarig för motgångar och misslyckanden – vilka han ställs till svar för.

I Ovambokungadömena (Wikipedia-artikel om Ovambo-folket), i det forna norra Namibia, vilka fick vara ostörda från europeisk påverkan ända fram till mitten av 1800-talet, betraktades kungen som en helig person, men också som ett förutbestämt offer; att som gammal ritualmördas, så att en ny kung skulle kunna överta hans ande och plats på tronen. Kungens helighet överfördes till efterträdaren på detta sätt.

Ett annat exempel hittar vi hos Elias Canetti, som beskriver hur den nyvalde kungen hos Bambarafolket, enligt traditionen själv determinerade sin tid som regent.

“A strip of cotton was put round his neck and two men pulled the ends in opposite directions whilst he himself took out of a calabash as many pebbles as he could grasp in his hand. These indicated the number of years he would reign, on the expiration of which he would be strangled.”

Poängen med dödandet av det ställföreträdande offret, syndabocken, är att utlösa den katharsis-effekt som återlöser kollektivet, renar dem från synd och antingen skapar där och då, eller i förebyggande syfte upprätthåller, den sociala gemenskapen. En sorts kollektiv pånyttfödelse. Helt klart är att ju viktigare och prestigefullare offer man kan presentera, desto större effekt har själva offrandet. Det är en stor skillnad mellan att offra en tjur och att offra en höna, liksom att offra en springare eller en bonde när man spelar schack.

Den svenska kungen är idag helt maktlös. Det finns ingen maktpolitisk poäng att byta ut kungen mot en vald president. Någon rent funktionell eller praktiskt betydelse har inte hans existens för de som önskar något annat. En annan aspekt är dock, som påpekas av Elisabeth Tarras-Wahlberg i denna färskare artikel på SvD Opinion, är de rent ekonomiska. Det finns slantar att tjäna på att håna kungen med familj. Dessa skall vi naturligtvis inte bortse ifrån. Det är ju fullständigt riskfritt att ge sig på kungafamiljen, samtidigt som det i ”rättänkande” kulturkretsar är en fjäder i hatten att ha gjort det. Entrébiljetter till mingelpartyn och ryggdunkar i recensionsspalterna blir ofta belöningen.

Men den största belöningen är psykologisk. Dels att få ingå i ett ”jaktlag”, känna blodlukten och den egna upphetsningen. Men den absolut största prestigen ligger i att lyckas avsätta, eller med andra ord ”offra”, en kung. Vad som driver dessa typer av mobbningskampanjer är alltså det ovan beskrivna behovet av en katharsiseffekt. Den psykologiska gemensamhetsskapande kraften i att sluta sig samman mot ett offer.

Men vad gör man när kungen är borta och ingen med lika stor prestige återstår att göra sig av med? För sökandet efter nästa offer måste börja om, eftersom katharsis-effekten så småningom kommer att klinga av. En lärdom från franska revolutionen är att kvantitet ofta får ersätta kvalitet. När den mest prestigefulla personen, kungen, hade avrättats så återstod prästerna och adeln, och så vidare.

”To make these processes effective once again, people are tempted to multiply the innocent victims, to kill all the enemies of the nation or the class, to stamp out what remains of religion or the family as the origins of all forms of ‘repression’, and to sing the praises of murder and madness as the only true forces of ‘liberation’. (René Girard, Things Hidden Since the Foundation of the World, sid 287)

Eftersom katharsiseffekten inte längre fungerar klockrent på en publik som en gång blivit upplyst av evangeliet, återstår bara att försöka återskapa den genom mer prestigefulla offer, eller större mängder av offer.

Annonser