Taggar

, , , ,

Likheterna mellan den allt mer gudlösa västvärlden och det allt mer ”gudfruktiga” islam i Mellanöstern, kan inte uttryckas klarare och mer rättfram än med ”Spenglers” ord:

”Unlike the Western adherents of Nietzsche, who cried, ‘God is dead, and everything is permitted!’, the Islamist radicals have invented a God who permits everything.”

Det är lika skrämmande som logiskt sammanhängande att dessa båda ytterligheter också är varandras likar. Om Gud är död, så måste allting ”i frihetens namn” också vara tillåtet för ateisterna. Om inte Gud är gud, då är vi alla gudar (vilket är precis vad ormen i Paradiset förutspår Eva och Adam att de skall bli då de äter av den förbjudna frukten). Och om Gud är vad islamisterna förutsätter (vilket inte är någon ”fri” tolkning av Koranen, utan en mainstream tolkning tagen till sin yttersta konsekvens), då är allting tillåtet för dem, ”i Allahs namn”. Ingen grymhet är för bestialisk att den inte kan motiveras med ett ”Allahu akbar”.

Det enda som hindrar ateisterna och agnostikerna att tillåta sig allting och vad som helst, är den tunna fernissa av judisk-kristen kultur som under tvåtusen år varit närvarande och format vårt medvetande. Vi är medvetna om att en syndabock faktiskt är någon som inte är skyldig till folkets anklagelser och  vars önskning om vedergällning i själva verket är en lynchning. Vad som händer om (när?) denna kultur slutligen fördrivits och gett upp sin sista suck är något som vi borde ägna mer än en tanke åt. Men vem gör det idag?

Erfarenheterna av brutaliteten och likgiltigheten inför den mänskliga personens värde hos de ateistiska ideologierna, marxismen och nationalsocialismen, som hemsökte oss under 1900-talet, borde leda till eftertanke om vad en värld utan Gud innebär.

whoisreallydead