Taggar

, , ,

Följande (med kursiverad text enligt originalet) är taget ur Fjodor Dostojevskijs roman Idioten. Det är rader som åtminstone delvis, och inte utan en viss humor, sätter fingret på människans mimetiska drivkrafter. Sökandet, begäret, efter ett varande grundat i ”den andre”, och den påföljande fåniga inbillningen att man trots detta är originell, att man trots allt är helt och hållen självskapad, liksom det där gnagandet i hjärnan, ‘vad jag kunde ha varit känd för’, hos så många är en grogrund för avundsjukans tragik (och komik).

”I själva verket finns det ingenting förargligare än att vara till exempel rik, av god familj, ha ett fördelaktigt utseende, vara välutbildad, långtifrån dum, rentav godhjärtad men samtidigt i avsaknad av varje spår av talang, originalitet, eller ens excentricitet, sakna egna idéer, att överhuvudtaget vara helt och hållet ’som alla andra’. Man är förmögen, men inte som Rothschild; familjen är hedervärd, men har aldrig utmärkt sig på något särskilt sätt; man ser inte illa ut, men har ett utseende som inte uttrycker något; hygglig utbildning, men man vet inte riktigt vad man skall använda den till; man är klok och förståndig, men saknar egna idéer; man har gott hjärta, men utan att vara storsint och så vidare och så vidare i all oändlighet. Sådana människor finns det väldigt många av här i världen, och många fler än man kan tro; som alla människor kan de indelas i två huvudkategorier: sådana som är litet inskränkta och sådana som är ’betydligt klyftigare’. De förstnämnda är lyckligare. För en inskränkt ’vardagsmänniska’ är till exempel ingenting lättare än att inbilla sig vara en ovanlig och originell människa och utan några betänkligheter fröjda sig åt detta. Vissa av våra damer behöver bara klippa håret, ta på sig blå glasögon och kalla sig nihilister för att genast övertyga sig själva om att i och med de tagit på sig glasögonen, har de genast skaffat sig egna ’övertygelser’. För en annan behövs det bara att han i sitt hjärta förnimmer ett uns av något slags allmän medmänsklighet, för att han genast skall bli övertygad om att ingen annan kan känna något liknande det han känner, att han är en banérförare i den allmänna samhällsutvecklingen. För en annan räcker det att snappa upp en tanke eller läsa en sida på måfå i någon bok för att genast inbilla sig att det där var ’något som han själv hade tänkt ut’ och som hade uppstått i hans egen hjärna.”

Den andra kategorin:

”är, som vi nyss påpekade, betydligt mera olycklig än den första. Saken är nämligen den att även om den intelligenta ’vardagsmänniskan’ bara under ett flyktigt ögonblick (men kanske också under hela livet) tror sig vara genial och ytterst originell, bevarar han icke desto mindre i sitt hjärta en liten mask av tvivel, som kan bringa denna intelligenta människa till randen av förtvivlan; även om han resignerar har han redan hunnit bli förgiftad av den förträngda fåfängan. Men under alla omständigheter är det här en fråga om ytterlighetsfall: i de allra flesta fall slutar det väl bara med en mer eller mindre skadad lever, det är allt. Men ändå, innan de ger upp och resignerar, brukar dock dessa människor länge envisas med små krumsprång, alltifrån ungdomsåren ända in på ålderns höst, allt på grund av deras strävan att framstå som originella. Det kan till och med uppträda egendomliga fall: på grund av denna originalitetsjakt kan en eljest hedervärd människa sänka sig till rena lågheter; det kan rentav också förekomma att en av dessa olyckliga, som inte bara är hedervärd, utan till och med godhjärtad, en familjens stöttepelare, som med sitt arbete inte bara försörjer de sina utan också främmande människor under hela sitt liv inte kan finna ro i sin själ! För honom räcker det inte att med och han kan inte finna tröst i medvetandet om att han så väl fullgjort alla sina mänskliga åligganden; nej, tvärtom, redan denna tanke irriterar honom: ’Jaså, säger han, det här är alltså vad jag ödat hela mitt liv på, det som har hållit mig bunden till händer och fötter, det är det här som hindrat mig från att uppfinna krutet! Om inte det här hade hindrat mig, hade jag nog säkert kunnat antingen uppfinna krutet eller upptäcka Amerika – jag vet inte säkert vilket, men jag skulle säkert ha upptäckt det!’ Det som är så karaktäristiskt för dessa herrar är att de under hela sitt liv faktiskt aldrig säkert kunnat få veta vad det var de skulle upptäcka: krutet eller Amerika? Men deras lidanden, deras längtan och iver att upptäcka skulle ha räckt till för en Columbus eller Galilei.”