Taggar

, , , , ,

Kapitlet (The Baiting Crowd, ungefär den hetsande, eller jagande massan) i Canettis Crowds and Power hade jag helst citerat i sin helhet därför att det innehåller så många insikter i det primitivt religiösa, och därmed den första kulturskapande händelsen. Här beskriver Canetti den typ av massa som är fast beslutet för ett gemensamt dödande av ett utsett offer. Alla vill delta, alla vill bidra med ett slag och tränger sig därför så nära offret man bara kan. ”Armarna är höjda för slag som om de alla tillhörde en och samma kropp.” (Canetti) I dödandets ögonblick är massans densitet som störst och sammanfaller därför med själva målet för massans existens.

Offret är alltid chanslöst i en sådan här situation. Att delta i dödandet är fullständigt riskfritt. Offret kan inte skada någon och eftersom alla var lika delaktiga kommer ingen bli anklagad efteråt. Detta offer blir det ställföreträdande offer, enligt Canetti:

“His permitted murder stands for all the murders people have to deny themselves for fear of the penalties for their preparation. A murder shared with many others which is not only safe and permitted, but indeed recommended, is irresistible to the great majority of men.”

Jag är övertygad om att Canettis observation kommer direkt från att Jesus, enligt kristendomen, dog på korset för vår skull, och är det ställföreträdande offret för oss, för våra synders skull. Vilka synder? Vad har vi gjort som kräver att Guds enfödde son korsfästs? Inte kan det väl vara sådana simpla saker som lögn, stöld eller utomäktenskapliga förbindelser? Det måste åtminstone handla om döden, om mord. Men varför måste ”mänskligheten” räddas? Vi är väl inte alla mördare? Och, ändå, på vilket sätt skulle ytterligare ett offer hjälpa oss?

Det enda som jag ser som sprider tillräckligt mycket ljus över frågan är René Girard, som säger att synden är offrandet som Gud inte vill veta av och som inte gläder Honom. Det genom generationerna upprepade offrandet av någon oskyldig (eller åtminstone inte mer skyldig än någon annan) syndabock, för samhällets överlevnads skull. Det är genom att lasta all vår skuld på en syndabock som vi har kunnat undvika att förgöra oss själva på grund av mimetiska konflikter. Syndabockens offer håller oss andra tillsammans. Det är fullständig enighet, minus en. Kristus nedsteg till jorden, dog och uppstod för att visa oss ett annat sätt vara till på. Vi kommer ha all anledning att återkomma till detta framöver.

Det finns två grundläggande sätt att offra någon på, skriver Canetti. Det första är fördrivning, där offret helt enkelt stöts ut från gemenskapen och skyddet som det innebär att vara medlem i kollektivet. Ett offer som utesluts får ingen ha kontakt med. Den som ändå kommer i kontakt med offret betraktas som oren och riskerar att också uteslutas eller behöver genomgå någon form av reningsrit. Ett inte ovanligt sätt att bli av med oönskade barn var helt enkelt att sätta ut dem i skogen att svälta ihjäl, hjälplöst oskyddade för väder, vind och vilda djur. En annan variant på detta är att offret överlämnas till fienden, vilket blir en form av ”dubbel död”. Först uteslutning ur samhällsgemenskapen (inom vilken man betraktas som redan död), sedan en högst troligen plågsam och förnedrande fysisk död för fiendens händer.

Att uteslutas ur den mänskliga gemenskapen är helvetet på jorden. En dödlig och smärtsam tortyr. Att utesluta sig själv från Gud är ett tidlöst Helvete (Gud dömer ingen till helvetet eller utesluter någon från sig, endast det omvända sker).

Om det andra sättet följer i fortsättningen…