“There is, too, another factor which must be remembered. The threat of death hangs over all men and, however disguised it may be, and even if it is sometimes forgotten, it affects them all the time and creates in them a need to deflect death on to others. The formation of baiting crowds answers this need.”

– Elias Canetti, Crowds and Power.

Offret som dör genom massans försorg kan liknas vid ett djur som dödas av ett jaktlag, skriver Canetti. Ingen och alla är bödel, även om det är en person som avlossar det dödande skottet.

Ett mänskligt offer förs ut på en öppen plats och stenas unisont. Alla kastade stenar, alla är till och med tvungna att kasta, men igen kan utpekas som den som kastade den dödande stenen. Vid en arkebusering laddas ett gevär med lösa skott, men ingen vet vem som håller i just det geväret. På så sätt kan man delta i avrättningen i förhoppningen (ja, till och med övertygelsen) om att just mitt gevär var laddat med de lösa skotten och därför är oskyldig till offrets död.

(klicka bilden för käll-info)

Elden är också något som representerar massan. De dödande lågorna slår upp på alla sidor och kringgärdar helt offret, som då befinner sig i inferno, helvetet. Lågorna reser sig upp underifrån och drar med sig offret ner. För offret som blir levande begravd i en myrstack, en plågsam avrättningsmetod som praktiserats runt om i världen, utgör myrorna samhällets representanter.

Alla offentliga avrättningar kommer ur sådana forntida kollektiva avrättningar och strukturellt sett är de exakt likadana. Canetti:

“The real executioner is the crowd gathered round the scaffold. It approves the spectacle and, with passionate excitement, gathers from far and near to watch it from beginning to end. It wants it to happen and hates being cheated of its victim. The account of Christ’s condemnation contains the root of the matter. The cry of ‘Crucify Him!’ comes from the crowd; it is the crowd which is truly active here. On another occasion it might have done everything it self and stoned Jesus.”

I en rättegångssal finns ingen fysisk folkmassa på plats, men den finns där representerad av domare, åklagare, vittnen, advokater, åklagare och åhörare. Först är massan måhända splittrad, men då domen har förkunnats och fastslagits som rättvisa, så har massan enats. En dödsdom kan verka abstrakt och overklig, skriver Canetti, när den uttalas i rättvisans namn, men den blir högst påtaglig och verklig när den senare utförs publikt, vilket är hela syftet med offentligheten kring rättskipning. Genom offentligheten blir vi alla delaktiga.

Vi kan också enas mot offret genom att kännas oss själva som bättre människor. Vi är inte som honom/henne som står där med snaran om halsen och väntar på att luckan skall falla.

Den dömdes ånger inför publiken är också ett särskilt skeende. Förutom att det, enligt den närvarande prästen, är nödvändigt för själens räddning (ingen tvekan om detta), så innebär det att alla närvarande stärks i sin övertygelse om att rättvisa har skipats och att den himmelska härligheten väntar dem alla lika.

Under revolutionära omvälvningar, när samhällets mimetiska kris kulminerar, kommer offrandet i allt kortare intervaller. Franska revolutionens blodbad är ett närliggande exempel.

Fortsättning följer…