Taggar

, ,

I DN skriver Richard Swartz om syndarna som inte får utpekas – nämligen vi alla. Så han konstaterar att:

”Hur vi än vrider och vänder på problemet med en syndabock verkar vi inte hitta någon som riktigt duger till slakt. Mer än en eller annan killing är svår att finna; det vill säga så länge som vi inte vågar rikta blicken mot oss själva. Ty gömda bakom sin kollektiva anonymitet har européerna sig själva att skylla. Europas Svensson, Dupont eller Müller vet ju att man inte kan konsumera vad man inte har råd med, att den som sätter sig i skuld inte är fri och att på solsken brukar följa regn. Det kan inte överraska någon. Så har det alltid varit. Men det unika med vår samtid är att vi alla valt att uppföra oss som om detta inte längre skulle gälla.”

Det är helt i linje med den förståelse av Girard jag har. Att evangeliet påverkar oss på djupet än idag. Vi känner igen en syndabock när vi ser den, därför att vi har sett mannen på korset som ”sannerligen var en oskyldig man”. Ingen av de många anklagelser som slungas över kontinenten tenderar att unisont accepteras och klistras på någon. Det är gott så, men vi är långt från självrannsakan.