Det är inget underligt eller konstigt att dras med i en folkmassa. Vi lär alla ha gjort det någon gång. En konsert, en demonstration, ett upplopp, en lynchning, en offentlig avrättning. Känslan av att tillhöra något, att vara del av en kollektiv rörelse, att utgöra en maktfaktor på ett sätt som man som enskild aldrig skulle kunna göra, kan innebära en känsla av att vara gudomlig.

Att folk reser sig mot makthavare som missbrukat sin ställning allt för länge kan ske därför att man uppträder och rör sig som en massa som vet precis vad den vill, vad den är till för och när den har nått fram till målet. Problem uppstår först när målet är uppnått och massan måste upplösas. Klarar den av, kan den leva med, att förlora sin makt? Svårligen. Det är därför kollektivistiska ideologier kräver den ”ständiga revolutionen”, att ständigt vara i rörelse, att ständigt vara progressiva för att inte förlora makten. Massan vet att om den förlorar sin rörelse, till och med genom att nå sitt mål, så kommer den att stagnera, och då förlorar den all sin makt. Då är allt förlorat.

Massan är rädd för sin egen upplösning och söker därför att förlänga sitt liv. Ett sätt att göra det på är att ständigt växa. Det finns många former av folksamling, men enligt Canetti är den sanna massrörelsen alltid öppen:

“The open crowd is the true crowd, the crowd abandoning itself freely to its natural urge for growth. An open crowd has no clear feeling or idea of the size it may attain; it does not depend on a known building which it has to fill; its size is not determined; it wants to grow indefinitely and what it needs for this is more and more people.”

Den öppna massan vill nå ut till alla människor. Alla skall med!

“. .. the urge to grow is the first and supreme attribute of the crowd. It wants to seize everyone within reach; anything shaped like a human being can join it. The natural crowd is the open crowd; there are no limits whatever to its growth; it does not recognize houses, doors or locks and those who shut themselves in are suspect.”

Öppenheten är massans möjlighet och samtidigt dess största hot, eftersom så fort den har absorberat alla inom räckhåll, så måste dess upplösning påbörjas.

Samtidigt finns det fiender inom varje folkmassa. Så fort någon är mer intresserad av att gå hem, umgås med sin familj, äta och dricka gott, och helt enkelt bara bli lämnad i fred, så kan dennes beteende smitta av sig på andra – och då är massans existens reellt hotad. Någon kan bara tillåtas sådant beteende så länge det inte sprids ut.

Den slutna massan betonar stabilitet och söker inte tillväxt. Denna massa ha tydliga gränser inom vilka den tänker stanna. Endast ett fåtal ingångar är brukbara och så fort alla platser är fyllda, så stängs de för gott. Denna typ av folkmassa är vanlig vid exempelvis konserter, sportevenemang eller i religiösa sammanhang som att delta i mässan.

“Even if there is an overflow, the important thing is always the dense crowd in the closed room; those standing outside do not really belong.”

Den slutna massan ger upp sin tillväxtmöjlighet för stabilitet. Den försöker skydda sig från påverkan utifrån, vilken kan vara fientlig. Det är en förväntad snar återförening, på samma plats och på samma sätt, som möjliggör en tillfällig upplösning och massan sätter därför allt sitt hopp till upprepning.

René Girard menar att ritualer uppkommer genom behovet av att upprepa det första kulturgrundande mordet av en syndabock. Riter genomgår en evolutionär utveckling från de första primitiva försöken och ända fram till idag. Successivt minskar behovet av att faktiskt offra en människa för att skapa grupptillhörighet och undvika gruppens självförintelse. Undan för undan ersätts människooffret, först med djur, vidare mot grödor eller andra ting.

Jag kan av det ovan sagda inte tänka mig den katolska kyrkan som en massrörelse, men inte heller som en sluten massa. En närmare granskning blir nödvändig, men senare. Först det grundläggande.

Andra bloggar om: , ,