Den som inte tror på Gud, är beredd att tro på vad som helst. Jag vet inte vem myntat det uttrycket, men det stämmer allt för väl. Den nyateistiska strömningen väljer att tro på sina husgudar i form Dawkins, Harris, Sturmark och salige(?) Hitchens. ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” (Lukas 11:23). Samlas hos mig, eller förskingras, säger Jesus i Evangeliet enligt Lukas.

Människor samlas av olika anledningar, och beroende på diverse olika faktorer kommer dessa folksamlingar fungera enligt sina egna principer. Massan kan få ett ”eget liv”. En som under sin livstid utforskade dessa principer och försökte förstå dem var Elias Canetti (nobelpristagare i litteratur 1981) som själv i unga år råkade ut för en fientlig folkmassa. Så här skriver Martin Lagerholm i en understreckare i Svenska Dagbladet:

”Det är också under denna första vistelse i Wien som den händelse ägde rum som var den utlösande faktorn till att han under ett halvt sekel kom att samla material till vad som skulle bli hans kanske mest lästa och beundrade verk, den mästerliga antropologiska studien ’Massa och makt’. Vid tiden för krigsutbrottet 1914 befann sig Mathilde Canetti med sina tre söner på en kurort utanför Wien när någon plötsligt informerade gästerna om krigsförklaringen. Folkhopen började då sjunga hymnen ’Heil dir im Siegerkranz’, medan de ännu brittiskt färgade Canetti-barnen stämde in i sången, fast med texten till ’God Save the King’. De församlade människorna gav sig då upprört på de tre bröderna – 9, 5 och 3 år gamla – tills de räddades av den tillskyndande modern. Detta blev Canettis ’första upplevelse av en fientlig massa’, och är också en central scen i hans biografi, och från vilken man kan härleda ett flertal återkommande tankar och motiv i hans författargärning.”

En människa i en folkmassa kan lätt förvandlas till något annat än hon är. I massan upplever hon en känsla av att kunna överskrida sig själv. Den är naturligtvis falsk, därför att en massa är inte bestående. Den uppstår och försvinner.

Framöver kommer vi bekanta oss med Canettis tankar om massans psykologi utifrån hans livsverk ”Massan och Makt” (fast jag kommer utgå från denna utgåva på engelska). Vi börjar genast med den första observationen.

Beröringsskräck
Vi är rädda att beröras av okända människor. Vi undviker gärna att komma i kroppslig kontakt med andra människor. Någon som är för påträngande, till exempel en som vill skaka hand allt för länge upplever vi som obehaglig. Vi är överhuvudtaget extremt rädda för att beröras av något okänt. Att plötsligt råka stöta ihop med någon, exempelvis en olycksalig beröring i kollektivtrafiken, är alltid oönskat. Skulle det ske är vi mycket snabba att ursäkta oss själva och kommer det ingen ursäkt undrar vi vad det är för fel på den andre.

För att inte tala om allt det okända som kan lura i mörkret. När vi sover är det sällan ljud, ljus eller lukt som enklast väcker oss, men beröringen av något, eller någon, som vi inte förväntar oss, gör att vi rycks upp ur vår slummer. Och hade vi haft en pistol under kudden hade vi famlat efter den.

Men som del av en folkmassa försvinner denna beröringsskräck och förbyts till raka motsatsen. När vi ger oss själva till folkmassan söker vi, behöver vi, kräver vi, helt plötsligt den kroppsliga kontakten av andra, helt okända människor. Vi bryr oss inte om kön, hudfärg, lukt eller utseende hos de som är del av samma massa. Denna omvända beröringsskräck, en form av beröringsbehov, är signifikant för en folkmassa.

***

Läs även andra bloggares åsikter om elias canetti, folkmassa, makt