Taggar

,

Ingenstans tycks man, för sin egen inbördes solidaritet, vara så fångade i ett beroende av syndabockar och mänskliga offer som i den muslimska världen. Det enda som idag tycks kunna skapa inbördes fred är att förenas i hat mot judar och mot Israel i synnerhet. Det är ett beroende som får vilken heroinist som helst att framstå som ren som snö.

Det finns inget problem som är för litet eller för stort för att inte kunna skyllas på judarna. Det folkvalda Hamas partiprogram undanröjer, som Eli Göndör skriver i denna artikel om Ship to Gaza, ”allt tvivel om vad organisationen står för.” Förutom att uppmana alla rättrogna att samlas kring kampen mot judarna och islams seger över Israel gör partiprogrammet klart att:

”Artikel 7 avslutas med att Profeten citeras: ‘Den dagen kommer då muslimer kommer döda judar tills de gömmer sig bakom ett träd och eller en sten som kommer att kalla på muslimer och Guds tjänare och säga ’det gömmer sig en jude bakom mig kom och döda honom’.

”Artikel 13 förkastar alla så kallade fredliga förslag och internationella konferenser.

”Artikel 17 förpassar kvinnor till hemmets sfär och påpekar det svåra i att skydda dem från sionistiska organisationer med obegränsade ekonomiska resurser som manipulerar alla genom Rotary och frimurare.

”I artikel 22 konstateras att sionisterna genom sina rikedomar lägger andra länder under sig och suger ut deras tillgångar samt ligger bakom alla krig och alla revolutioner som de sedan profiterar på. Dessutom anses de ha etablerat både Nationernas Förbund, FN och säkerhetsrådet för att därigenom styra världen.

”I artikel 28 läggs även global narkotika och alkoholhandel till tidigare anklagelser.”

Vi utanför ser naturligtvis alla dess anklagelser som fullständigt förryckta därför att vi som levt med evangeliet (eller under korset), känner igen en oskyldigt anklagad syndabock. För den som befinner sig mitt inne i en sådan kulturbubbla av hat, är dock anklagelserna fullständigt rationella. Inte för att de är sanna, utanför därför att de tillåter den egna avundsjukan att (åtminstone för stunden) skifta fokus mot något utanför istället för inåt den egna kulturen (vilket ändå sker och ). Och Israels upphörande skulle naturligtvis inte förändra någonting i princip, utan bara innebära en ny syndabock i dess ställe.

Så länge etniskt-religiösa-kulturella konflikter grundande i mimetiskt begär ligger som en våt filt över allt tänkande och dominerar det politiska handlandet kommer processen fortgå.

Intressant (vilket tål att uppmärksammas) är att muslimer i Tyskland, alltså en bit utanför sin kulturs geografiska epicentrum, tycks kunna förenas med judar och kristna i syfte att bevara den rituella omskärelsen av pojkar och bättre skydda religionsfriheten mot den sekulära staten. Tyskland befinner sig ännu, trots sitt djupa gnostiska fall under nazitiden (en händelse som inte går att förstå utan sådana referenser, vilka man exempelvis kan läsa ingående om här), inom den judiskt-kristna kultursfären vars värderingar innebär vurmande för offer och utsatta människor. I en samtida ”kultur utan sanning” (som påve Benedictus påminde oss om) råder det dock en djup förvirring om vad eller vilka som är och inte är offer. Det anses alltså viktigare att stoppa en över fyratusen år gammal tradition, vars offer lyser med sin frånvaro (att avlägsna förhuden på åtta dagar gamla pojkar är ett i princip ofarligt medicinskt ingrepp utan framtida men) än att agera för att skydda livet på ännu ofödda.