Människan som individ är en fascinerande varelse, men enligt den övertygelse jag har, som bland andra Girards arbete lagt grund för, är hon aldrig fullständigt självdefinierad. Hon definieras naturligtvis till viss del av sitt biologiska arv, men framför allt av sin psykologiska miljö. Människan är en kulturell varelse, eftersom hon är en mimetisk varelse som lär sig genom att imitera och följa efter dem hon anser ”har liv”.

Vad menar vi med detta? Äger vi inte alla liv?

I sitt första verk ”Deceit, Desire, and the Novel: Self and Other in Literary Structure” gör Girard en studie av människans begär, så som det framstod i flera av de stora litterära verken (Homeros, Shakespeare, Dostojevskij, Proust, Stendahl, m.fl.), vilka i sin tur naturligtvis är avspeglingar av mänskligheten.

Girard menar att som ung tror sig människan sakna det i livet som kan göra henne till en fullvärdig och ”vuxen” människa. Hon tror att andra, de som tycks tillhöra detta vuxna liv, har något hon själv saknar, därför söker hon att imitera dessa, eller jaga efter samma prylar, livspartner eller objekt som de äger. När vi märker att denna förvandling av vårt liv uteblir, trots att vi nått upp till något av våra utsatta mål, kan vi antingen hantera situationen som mer mogna och kanske till och med stärkta i vår självbild. Jag kanske inte behövde just det där, jag klarar mig utan, eller med mindre. Eller så fortsätter vi att jaga efter något nytt som tidigare, därför att någon ny idol tycks vara det vi söker. Det senare kommer troligen sluta med precis samma brist på resultat.

Poängen är att vi försöker bli genuina personer genom att imitera andra som vi tror är genuina. Men eftersom precis alla människor saknar samma egenhet av genuinitet, så kommer ingen någonsin att lyckas. Vi kommer bara fortsätta jaga efter chimärer, hägringar av personer.

I den här bloggen kommer vi utforska detta mimetiska härmande, som individuella och kollektiva beteenden, från vagga till grav, från primitiv förhistoria till nutid, från människan som kollektiv till individ till person. För om man kallar sig kristen är man också kallad till efterföljelse av en alldeles särskild person, vars liv inte var ofullständigt eller tomt på liv, utan tvärtom påstod sig vara Livet självt.